Militären drar sig för att ha vapen i rymden

Än så länge har inga länder placerat ut vapen i rymden. Det sannolika är att det heller inte finns några omedelbara planer på detta. Däremot finns det vapensystem för insats mot rymdmål. Rymdsystem i sig kan skapa framtida stormaktskonflikter, exempelvis mellan USA och Kina. Risken för en vapenkapplöpning är dock liten. Om rymdbaserade vapen skulle framställas, blir troligtvis deras betydelse mer av politisk än militär natur.

Av Lars Höstbeck och Mike Winnerstig

Satelliter med kraftiga lasrar som cirklar runt jorden, beredda att skjuta på robotar, andra satelliter och mot jorden. Rymdflygplan som startar på ena sidan jordklotet för att någon timme senare, på andra sidan jorden, fälla så kallade stavbomber utan sprängladdning mot ett väl skyddat mål på marken. Är det science fiction eller en verklighet som väntar runt hörnet?

Nyttan av militära rymdsystem, såväl i väpnade konflikter som bidragande till fred och stabilitet, har påvisats många gånger under de drygt 40 år då dessa system varit i bruk. I dag har rymdbaserade tjänster sina givna platser i militära operationer och ur det perspektivet måste rymden anses vara ”militariserad”.

Att rymden är militariserad innebär dock inte att det finns vapen i rymden. Någon weaponization of space har inte genomförts. Internationellt förs en livlig debatt på detta tema, men hur nära förestående är en utplacering av vapen i rymden? Vem skulle göra det och varför? Vilka skulle dessa vapen i så fall vara?

Allt tyder på att ett sådant scenario ligger en bit in i framtiden. Det finns få militära motiv för att placera vapen i rymden. Systemen är dyra och har mycket begränsade prestanda. Rymdvapnens uppgifter kan göras lika bra eller bättre med system baserade på land, på fartyg eller på flygplan.

Tre typer av rymdvapen
Ett sätt att dela upp rymdvapen är att ange var de är baserade och mot vilka mål de är riktade. Med denna uppdelning får man tre typer av rymdvapen: mark-till-rymd, rymd-till-rymd och rymd-till-mark.

Vapen i atmosfären och riktade mot mål i rymden, mark-till-rymd-vapen, har funnits sedan 1960-talet. USA och Ryssland/Sovjetunionen har eller har haft fungerande atmosfärsbaserade antisatellitsystem. Först kärnvapenbestyckade robotar som, om de använts, skulle ha förstört inte bara det mål de riktades mot utan alla satelliter i närheten, eller till och med alla satelliter i omloppsbana.

Kärnvapen för bruk i rymden övergavs snabbt för mer precisa system som kunde riktas mot en specifik satellit. Det sovjetiska systemet kallades co-orbital Asat. En robot som skulle skjutas upp från marken i en omloppsbana, som efter några varv skar målets bana så att vapen och mål möttes. Det amerikanska systemet byggde på en robot som sköts från ett F-15-plan och med en målsökare gick direkt mot sitt mål. Sannolikt är bägge dessa system nedlagda, men kunskaper och forskning kring efterföljare finns kvar. Det finns tecken på att också Kina utvecklar sådana system, även Indien har visat intresse för det. Traditionellt räknas dock inte en utplacering av atmosfärsbaserade vapen, i syfte att verka mot mål i rymden, som en weaponization of space.

Rymdbaserade vapen mot mål i rymden, rymd-till-rymd-vapen, skulle kunna vara rymdbaserade lasersystem eller höghastighetsprojektiler. Rymd-till-rymd-vapen kom upp på dagordningen i samband med strategic defense initiative, SDI, mer känt som star wars och då för att bekämpa interkontinentala robotar i rymden. Det amerikanska systemet kallades brilliant pebbles och det sovjetiska spektr. Tidigt under 1990-talet lades utvecklingen av dessa system ned och inget tyder på att de skulle kunna bli aktuella i närtid. Det amerikanska systemet var inriktat mot robotar i rymden och skulle kräva tusentals vapensatelliter, som skulle ha en dålig, eller ingen, förmåga mot andra satelliter eller mot korträckviddiga robotar av Scud-typ.

Inte heller de rymdbaserade lasersystemen verkar vara nära förestående då de tekniska svårigheterna med att bygga och operera ett sådant system fortfarande är mycket stora. En lasersatellit skulle bli så stor att det inte finns någon bärraket som kan skjuta upp den. En sådan vapensatellit skulle kunna skjuta cirka fem skott innan lasern måste laddas om med nytt bränsle. Dessutom krävs många, om man vill ha en satellit i närheten då fienden skjuter upp en ballistisk robot. En presumtiv robot-användare kan via Internet se var en ensam rymdbaserad laser befinner sig och därmed undvika den.

Får inte brinna upp
Som ett tänkbart rymd-till-mark-vapen talas det ofta om så kallade stavar, eller Rods from God. Detta är projektiler utan sprängladdning, som faller mot marken och verkar i kraft av sin rörelseenergi. Det är viktigt att de faller som en sten och inte som ett löv för att kunna beräkna var de ska slå ner. Detta är nog inte lika enkelt som det låter. För att ge samma effekt per kilo som konventionellt sprängämne måste de antagligen fällas från minst cirka 450 kilometers höjd. De måste klara återinträdet i atmosfären utan att brinna upp, eller singla som ett höstlöv, och sedan kunna styras så att de träffar. Inga enkla uppgifter, som dessutom ska utföras till en lägre kostnad än konkurrerande system.

Det finns inte många tänkbara motiv för att basera vapen i rymden. Tänkbara militära förmågor som skulle kunna stödjas av rymdvapen är

• kontroll av rymden
• global vapeninsats
• robotförsvar

Utvecklingen tyder dock på att de som försöker bygga upp dessa förmågor gör det med atmosfärsbaserade system. Det gäller såväl antisatellitsystem som vapen mot markmål och mot robotar som baseras på marken, på fartyg eller fälls från flygplan. De tekniska svårigheterna med rymdvapen och satsningarna på atmosfärsbaserade system för att utföra rymdvapnens uppgifter tyder på att dessa skulle vara mer en politisk satsning än en reell militär.

Rymdfrågor styrs i regel av generella geopolitiska konflikt- och samarbetsmönster. Eftersom rymdsektorn innehåller stora inslag av såväl industri- som säkerhetspolitik är det inte enbart militära bedömningar som påverkar beslut avseende rymden. Även civila och kommersiella intressen kan ha stor effekt på policyskapandet.

Rymden och maktbalansen
Rymdbaserade sensorer och ledningssystem som stödjer sig på rymdbaserade tjänster kommer sannolikt att vara nödvändiga i det som vi i Sverige kallar nätverksbaserat försvar. Detta innebär att rymdteknologi och system på sikt kan vara avgörande i ett maktbalansperspektiv.

USA dominerar rymdområdet och relationerna mellan USA och övriga aktörer är viktiga i ett säkerhetspolitiskt perspektiv. I Europa finns tendenser till antiamerikanskt maktbalanstänkande, som får sitt uttryck i förslag om att Europa ska konkurrera med USA på rymdområdet. Det troligaste på sikt är dock att Europas rymdförmåga utvecklas i samarbete med USA, bland annat beroende på de traditionella bindningarna mellan Europa och USA genom Nato.

Ryssland visar tecken på att vilja rusta upp sina militära rymdsystem men relationen USA-Ryssland präglas än så länge mer av samarbete än av konflikt. Detta tar sig till exempel uttryck i samarbete kring den internationella rymdstationen, ISS.

När det gäller Kina finns en betydande konfliktpotential gentemot USA på rymdområdet. Kina gör stora nationella satsningar på rymdteknologi, sannolikt inkluderande antisatellitvapen och Kina ser USA:s initiativ till robotförsvarssystem som riktat mot Kinas kärnvapen. Detta förstärks av att flera länder i regionen kring Kina har deklarerat att de avser delta i USA:s robotförsvar.

Lars Höstbeck och Mike Winnerstig har tillsammans med Eskil Engnér skrivit FOI-rapporten Militariseras rymden? FOI-R--1217--SE.

Från Framsyn nr 2-2004 - www.foi.se/framsyn