Flotta i motvind
Jagaren Halland i full fart. Halland och systerfartyget Småland var inte de sista jagarna, men de mest avancerade. Flottans anfallstaktik byggdes upp på dessa jagares artilleri.
Under andra världskriget gjorde flottan stora insatser för att trygga sjöfarten. Denna uppgift glömdes snabbt bort under det kalla kriget. I stället skulle flottan koncentrera sig på att möta kustinvasionen. I det dramat hade dock attackflyget huvudrollen. Med ubåtsjakterna försvann den flotta som bara var i tjänst under kontorstid. Och när muren fallit gavs flottan såväl materiel som teknik som gjorde att man med några få fartyg kunde behärska stora delar av Östersjön.
Av Lars Wedin
Under andra världskrigets väpnade neutralitet spelade örlogsflottan en stor roll för att avskräcka från försök att invadera landet, men också, och kanske framför allt, i skyddet av våra maritima förbindelseleder och kustsjöfarten. Detta underströks av försvarsminister Per Edvin Sköld i mars 1945 med orden: ”Om armén och flyget tror man att de bidragit till att Sverige hållit sig utanför kriget. Om flottan vet man att vi icke kunna föra den neutralitetspolitik vi gjort utan bistånd av vår flotta.”
Flotta av förkrigsmodell
År 1945 pågick fortfarande den 1942 beslutade upprustningen. Sverige hade en relativt stark flotta, men den var av förkrigsmodell. Det gällde nu att introducera de teknologiska framsteg som gjorts av de allierade under kriget. Med fredsslutet kom emellertid krav på att minska försvaret. Betydelsen av örlogsflottan, visad av Per Edvin Skölds citat, glömdes snart bort.
Försvarsbeslutet 1958 var på många sätt remarkabelt. Den grundläggande idén var att försvaret skulle vara så starkt, att även en stormakt skulle anse det vara för dyrt att anfalla Sverige i förhållande till de tänkbara vinsterna. Tack vare den strategiska balansen ansågs emellertid varken den ena eller den andra av de två allianserna kunna lösgöra mer än en mindre del av sina stridskrafter för ett eventuellt anfall mot Sverige. Denna tanke, marginaldoktrinen, blev ett ledmotiv i de kommande årens försvarspolitiska debatt. Under de ifrågavarande omständigheterna var de svenska stridskrafternas målsättning att slå ”redan” utanför territoriet eller kusten - något som kallades “djupförsvar”.
För marinen var den omedelbara följden av FB 58 att dess budget minskade från 18 till 13 procent av försvarsbudgeten. Denna siffra kom att bli mer eller mindre konstant under det kalla kriget trots alla tekniska och strategiska förändringar. Anledningen, bortsett från atomvapnet, var prioriteringen av flygvapnet. Man förutsåg att attackflygplan skulle vara mer mångsidiga än övervattensfartyg. Vidare skulle, enligt samma logik, flyghotet göra det svårt att genomföra operationer med sådana i Östersjön. I konsekvens härav kom kryssarna och jagarna att successivt skrotas utan ersättning. De lätta fartygen kom att dominera flottan. Antalet övervattensfartyg halverades.
Från stora fartyg till lätta
Regeringen ansåg vidare att flottan inte skulle ha resurser till mer än deltagande i invasionsförsvaret och därför inte skulle kunna försvara sjövägarna. I konsekvens härmed förstärkte man det ekonomiska försvaret, bland annat genom lagring av viktiga råvaror. Detta ledde i sin tur till beslutet i försvarsbeslutet 1972 att överge ubåtsjaktfunktionen. Därmed behövdes inga fartyg för denna uppgift, en uppgift som naturligtvis krävde större fartyg än invasionsförsvar nära kusten.
Idén att överge de stora fartygen till förmån för de lättare var emellertid inte helt emot marinchefens vision. Han var ju arkitekten bakom den lätta flottan genom sin Marinplan 60.
Marinplan 60 överlämnades till rege-ringen 1958. Den var grundad på mycket omfattande studier i marinstaben. Planen blev ledmotivet i marinens utveckling under 1960-talet och innebar i korthet:
- fördela övervattensfartygens slagkraft på större antal mindre enheter
- öka undervattensfartygens effektivitet och vidga deras uppgiftsområde
- tillgodose kravet på räckvidd, skydd och spridning av landuppställda vapen
- hålla kraven på rörlighet och uthållighet i minnet
Det är emellertid viktigt att komma ihåg att striden mot överskeppningsföretag bara var en del av marinens strategi. Den andra var skyddet av sjövägarna. Här krävdes fartyg med förmåga att skydda dessa in till de stora hamnarna på västkusten.
Det fanns föga förståelse för denna senare delen av den föreslagna marina strategin. Detta är svårt att förstå. Under andra världskriget hade marinen nödgats utnyttja ”allt som flöt” för att skydda våra sjövägar och kustsjöfart. Men nu hade uppenbar-ligen dessa erfarenheter fallit i glömska. En förklaring är den svenska totala inriktningen på ett omfattande invasionshot. Detta berodde sannolikt i sin tur på att armén var helt beroende av mobilisering för att kunna agera och man hade därför inget större intresse för scenarier där mobilisering kanske inte var aktuellt. Arméns primat hade också som konsekvens att marinen hade svårt att föra fram sina synpunkter till den ansvarige minstern. Förvarsstaben var den enda kontakten med försvarsdepartementet och den var helt i händerna på armén.
Marinplan 60 togs ganska väl emot av statsmakterna. Man accepterade helt tanken att fartygen skulle bli mindre, medan ökningen i deras antal väckte mer tvekan. Fartygen blev mindre men de blev inte fler. Marinplan 60 förblev därmed ett luftslott eftersom dess kvantitativa mål aldrig fullföljdes. På det taktiska planet blev konsekvensen att invasionsförsvarsuppgiften blev det centrala och att fartygen utnyttjades allt närmare kusten.
Beredskap fick man på köpet
Innan ubåtskränkningarna började på allvar under 1980-talet sågs det fredstida försvaret bara som en utbildningsinstitution. Beredskap sågs inte som ett mål utan som en sekundäreffekt av utbildningen. Den styrande idén, en särpräglad svensk tanke som ännu inte är helt utdöd, var att försvaret antingen var i freds- eller i krigstillstånd. I det första fallet var utbildning (”produktion” på militärspråk) den absoluta prioriteringen. I det andra rådde fullt krig. I denna svartvita doktrin fanns ingen plats för andra scenarier som neutralitet eller kris.
Storanfallet var det primära scenariet under 1960-talet. Därefter, under de kommande åren, förändrades den strategiska situationen i konsekvens med den militärteknologiska utvecklingen och den sovjetiska marina upprustningen. Detta medförde att den strategiska betydelsen av det nordiska området ökade. På svensk sida ledde detta till att prioriteringen långsamt svängde över mot överraskande angrepp.
Vid ett storanfall skulle flottan framför allt följa doktrinen fleet in being - det vill säga att försöka överleva angriparens flygburna förbekämpning. Den skulle alltså vara ganska passiv ända till det ögonblick då överskeppningen igångsattes. Då skulle alla styrkor koncentreras mot överskeppnings-företaget enligt djupförsvarsdoktrinen.
Djupförsvarsdoktrinen innebar ett successivt utnyttjande av olika stridskrafter i syfte att utnyttja Östersjöns geografiska förhållanden. Närmast fiendens, det vill säga Warszawapaktens, kust fanns ubåtarna. Innan överskeppningsföretaget startade skulle dessa spana i syfte att kunna svara på frågan ”när och var kommer fienden?” De skulle också lägga minor i fiendens farvatten. När överskeppningen startade skulle de övergå till anfallsföretag med torped. Därefter skulle fienden utsättas för flyganfall. Slutligen skulle jagarflottiljen, skyddad av minfält och kustartilleri, rusa ut och anfalla - om möjligt flera gånger. Det viktigaste målet var att sänka så mycket landstigningstonnage som möjligt. Efter denna sannolikt förvirrade strid skulle fienden ta en hamn eller en landstigningsstrand och gå iland, för att slutligen bli slagen av arméförband.
Brist på modern sjörobot
Under 1960- och 70-talet var det framför allt två problem som blev allt svårare för övervattensfartygsflottan. Det ena var bristen på en modern sjörobot och det andra lufthotet.
Sverige började redan efter kriget med försök med sjörobotar, som då kallades för lufttorpeder. Utvecklingen fick dock överges på grund av bristande resurser. Senare anskaffade marinen den franska målroboten CT-20 som förvandlades till RBS 08. Denna var olyckligtvis för stor för torpedbåtarna. Dessutom tog det lång tid att förbereda skott, så den var inte lämpad för en taktisk duell. Bristen på en modern sjörobot blev särskilt tydlig 1967, när Egypten visade vad en sovjetisk sjörobot kunde göra med en konventionell jagare. Och i Östersjön hade Sovjet många robotbåtar som var väsentligt modernare än den egyptiska typ Komar som sänkte den israeliska jagaren Eilath. Problemet blev än värre när korvetterna typ Nanutchka med sina SS-N-9 blev operativa. De svenska fartygen skulle få det allt svårare att vinna en duell mot sina sovjetiska motståndare.
Sovjetiska flyghotet överdrevs
Det framtida lufthotet var föremål för omfattande studier. Dessa förutsåg emellertid att det sovjetiska marinflyget skulle utvecklas enligt samma principer som det svenska (attackflyg med attackraketer och attackrobotar som A 32 Lansen och AJ 37 Viggen). I verkligheten blev det inte så, eftersom Sovjet prioriterade tunga flygplan med förmåga att attackera de amerikanska hangarfartygsstyrkorna. Resultatet blev inte desto mindre en dogm, innebärande att svenska övervattensfartyg inte kunde operera utanför kustzonen. Det faktum att de blev utrustade med alltmer effektiva luftförsvarssystem hade ingen betydelse. Den sjöoperativa handlingsfriheten blev härigenom svårt beskuren.
En svensk sjörobotanskaffning hade emellertid varit möjlig. Under 1970-talet diskuterades många projekt, såväl inhemska som utländska, som Exocet eller Otomat. Trots att detta var en prioriterad fråga för marinen ledde diskussionerna ingenstans.
Slutligen, 1979, lyckades marinen få ett beslut om anskaffning av en modern sjörobot. Det var den amerikanska Harpoon, som avsågs skaffas. Men, några dagar före det slutliga beslutet föll den svenska regeringen. Den nya regeringen beslöt att avstå från det amerikanska systemet och utveckla en inhemsk robot (med tiden RBS 15).
Ökad spänning och beredskap
Under 1970-talet ökade det nordiska områdets strategiska betydelse. En viktig anledning var den tekniska utvecklingen och inte minst kryssningsrobotarna. Dessa kunde skjutas från amerikanska örlogsfartyg i Norska havet och hade förmåga att passera svenskt luftrum på väg till Sovjetunionen. Den sovjetiska marina upprustningen var en annan viktig faktor. Hotet från ett överraskande anfall ökade gradvis. De, sannolikt sovjetiska, ubåtskränkningarna av det sven-ska territorialhavet föreföll utgöra ett bevis för denna hotuppfattning. Försvarsbeslutet 1982 gav följdriktigt prioritet åt hotet från ett överraskande angrepp. Marinen, som inte var så beroende av mobilisering som armén, fick en viktigare roll.
Dessa faktorer ledde omkring 1980 till flera avgörande förändringar. Beredskap blev en mycket viktigare fråga. Som konsekvens övergav marinen systemet att lägga fartyg i ”malpåse’”. Detta system hade inneburit att fartyg som inte behövdes för utbildning gavs ett lufttätt skydd för att förhindra korrosion. I teorin skulle detta medge en snabb rustning vid krigsfara - i praktiken fungerade det knappast. I det nya systemet hölls sådana fartyg i stället i materiellt sett operativt skick, men med reducerad besättning. Att detta var ett steg i rätt riktning visade sig tämligen omgående i samband med den polska krisen 1980-1981, då fartyg fick snabbrustas för att kunna sättas in i samband med befarade flyktingströmmar.
Den ökade tilltron till RBS 15, som anskaffades i stället för Harpoon, var en annan viktig faktor. Utvecklingen av systemet gick snabbt och det blev operativt på Norrköpingklassen, som därmed bytte namn från torped- till robotbåt, redan omkring 1985.
Ubåtar sänkte kontorsflottan
Redan under kriget hade det förekommit tecken på utländsk ubåtsaktivitet i svenskt territorialvatten. Under det kalla kriget kom sådana rapporter med ojämna mellanrum. Det hade aldrig kommit några påtagliga bevis och från politiskt håll hade man avfärdat händelserna som fantasier avsedda att motivera mer pengar till marinen. I pressen talade man om budgetubåtar.
Den 12 mars 1980 fick emellertid jagaren Halland, det sista fartyget med effektiv ubåtsjaktutrustning, kontakt med en utländsk ubåt söder om örlogshamnen Karlskrona. Efter en lång jakt fällde jagaren en sjunkbomb och tappade därefter kontakten. Detta var första gången på femton år som marinen hade satt in skarpa vapen.
Under de följande åren inträffade ett stort antal ubåtskränkningar. U-137, kallad Whisky on the rocks, som gick på grund inom militärt område nära Karlskrona, var den mest kända. Härigenom blev ubåtsjakt flottans mest prioriterade uppgift. Från 1982 fram till början av 1990-talet förde den ett regelrätt krig mot dessa ubåtar.
Beredskapsflottan föddes
Detta fick till konsekvens att ” fredsflottan” försvann, ”åtta-till-fem”-livet tog slut. I stället föddes en beredskapsflotta. Först långsamt, därefter i allt snabbare takt skaffade flottan anpassade vapensystem, utvecklade en effektiv taktik och fick det sjöoperativa systemet att fungera. Eftersom inga andra mariner hade sådana förhållanden att bemästra hade det varit nödvändigt att utveckla såväl den taktik som den materiel som man hade behov av. Mot slutet av 1980-talet hade Sverige en välutbildad ubåtsjaktstyrka, som hade anpassats till de mycket svåra hydrografiska förhållandena i Östersjön och i skärgårdarna med deras grunda farvatten. De två jagarflottiljerna ersattes nu av ”ytattackflottiljer”. Dessa bestod vardera av sex robotbåtar typ Norrköping och fyra patrullbåtar typ Hugin. Härtill kom två kustkorvetter av typ Stockholm i den ena flottiljen.
Med sina nya långräckviddiga system - RBS 15 och de trådstyrda torpederna typ 613 på Norrköping och Stockholm samt roboten RBS 12 (norska Penguin) på Huginklassen - kunde en flottilj täcka en stor del av Östersjön. Man utnyttjade fortfarande skärgårdarna som skydd. Tack vare effektivt luftvärn och en taktik byggd på elektronisk tystnad kunde man från och med nu utgöra ett hot ända till den sovjetiska kusten.
Till denna utveckling bidrog en omvärdering av flyghotet. Nu kunde man konstatera att det sovjetiska marinflyget inte utvecklats i enlighet med äldre framtidsstudier. Den tidigare bedömningen av flyghotet var ett typiskt fall av ”spegelbildstänkande”, där man hade utnyttjat en svensk logik för utvärdering av Sovjet. Vidare hade de nya fartygen ett mycket starkt luftförsvar.
Utvecklingen under 1980-talet kan sammanfattas genom följande ord av Göran Frisk i Tidskrift för Sjöväsendet (nr 2 1994):
“Genom ytattackflottiljen är en del av den lätta flottan enligt Marinplan 60 förverkligad. Den allra största fördelen är att nu kan denna styrka utnyttjas över hela havsområdet. Man kan ge sig på fienden där och närhelst han har en svaghet. Hela frågan om effekt kontra sårbarhet har fått rimliga proportioner. Ytattacken har god effekt och sårbarheten mot robot- och flyghot är rimlig. Den kan anfalla och försvara sig. … Vi har kommit bort från att ensidigt betrakta överskeppningen som huvudmålet. Kan fiendens koncentreringstransporter försvåras eller omöjliggöras genom att bestrida hans herravälde till sjöss, blir det ingen överskeppning.”
Det är en ödets ironi att det internationella systemet förändras i grunden genom murens fall samtidigt som marinen äntligen fått anpassad materiel och hade återfunnit det marina tänkandet. Nu gällde det att hitta nya strategier.
Lars Wedin är kommendör och chef för militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan. Under 2000-2003 tjänstgjorde han vid EU:s militära stab. Under 1980-talet tjänstgjorde Lars Wedin vid ytattacken och var bland annat chef för en division patrullbåtar.
Från Framsyn nr 1-2004 - www.foi.se/framsyn