”Mardrömsscenariot var att piloterna blev mördade”

Bengt Gustafsson var Sveriges högsta militär under de sista åren av det kalla kriget. Som ÖB hade han full insyn i den hemliga svenska försvarsstrategin. I den här intervjun berättar han bland annat att när hotet mot Sverige var som störst stod landet redan med ett rostigt försvar.

Av Jan-Ivar Askelin

Drömmen om flyget hägrade för den unge Bengt Gustafsson. Kriget gick mot sitt slut. Amerikanska och brittiska bombplan flög över Sverige på väg till och hem från Tyskland. Många nödlandade.

- Mest var jag vid krigsflygbasen Everöd utanför Kristianstad. Jag såg hur planen landade och startade och hur det mekades med dem. Jag hängde på staketet och drömde om att bli fältflygare.

Tiden gick, Bengt Gustafsson tog realen och kom in på Krigsflygskolan i Ljungbyhed.

- Efter tre månader sparkade de ut mig och där stod jag och visste inte vad jag skulle göra. Så blev det ett jobb ledigt på vägförvaltningen och jag började plugga på en gymnasieingenjörsexamen. När jag skulle göra värnplikten 1952 valde jag ingenjörtrupperna, eftersom jag var intresserad av vägar och broar. Men för att bli antagen måste man bli värnpliktig officer. Annars skulle det bli I 6 i Kristianstad.

Krigsmakten, som nyligen hade sparkat ut en blivande general, tog honom åter. Den hade upptäckt att smeden Gustav Svenssons son var ett officersämne. Klassresan hade börjat. Försvaret erbjöd gratis utbildning, fickpengar och ett tryggt yrke. Alternativet var att ta studielån för nio års studier. Man borde nämligen vara civilingenjör för att komma någonstans i vägförvaltningen.

- Då skulle jag vara 30 år och ha en massa skulder. Någon hjälp hemifrån kunde jag inte räkna med. Men valet var inte bara krasst ekonomiskt. Jag trivdes och kände att detta var något som jag var bra på.

Byggvågen i samhället tunnade ut officersleden i ingenjörkåren. Fem år efter officersskolan på Karlberg kom Bengt Gustafsson 1964 in på det som då hette Militärhögskolan, där de mest lovande officerarna utbildades.

- Och sedan har det rullat på som vanligt mellan förband och staber. Jag var militärbefälhavare i övre Norrland i två år innan jag 1986 blev överbefälhavare.

Hot med ubåtskränkningar
Då var kalla kriget på väg mot sitt slut. Men det visste knappast de som levde mitt uppe i händelserna. Åren innan hade varit kritiska.

- När Jurij Andropov var ledare i Sovjet trodde han ju på fullt allvar att USA skulle starta ett krig. Det märktes på deras underrättelsetjänst och samtidigt så hade vi ubåtskränkningarna här. De åren i slutet av 1970-talet och början av 1980 upplevde jag nog att risken var störst - eller mindre liten - för att vi skulle bli angripna. Samtidigt var vårt eget försvar eroderat, inte minst övningsmässigt.

- Vi insåg nog inte att faran var över förrän 1993. När vår underrättelsetjänst gav beskedet att Ryssland inte kunde återhämta sig på några år som Nazityskland gjorde på 30-talet, förstod vi att det kalla kriget var över. I dag sägs det gärna att detta stod klart redan när muren hade fallit. Just när det händer är det inte så lätt att se vartåt det lutar. Vi trodde att vi fortfarande hade ubåtskränkningar. De upphörde sannolikt först i början på 1990-talet. För mig var Gorbatjov en rysk Alexander Dubcek. Han ville ha socialism med ett mänskligt ansikte. Och han verkade kunna hantera övergången. Han lyckades ju ändå hålla undan kriget när allt löstes upp.

Oro för attackpiloternas liv
Kriget kom aldrig, men i Sverige hade åtminstone militären levt med tanken på ett Sverige i krig sedan slutet av 1930-talet. Bengt Gustafsson levde hela sitt yrkesliv i skuggan av åtminstone tanken på ett krig i Sverige. Vilka var hoten mot Sverige? Hur skulle ett krig i Sverige ha blivit?

- Något försök till kustinvasion hade det inte blivit så länge vi hade stora delar av marinen och flyget kvar. Ett invasionsförsök hade kostat angriparen många liv. Även om den aspekten kanske inte spelade så stor roll för honom så hade han ändå förlorat resurser som skulle ha behövts bättre på andra ställen. De måste därför förbekämpas först. Vårt mardrömsscenario vid ett överraskande angrepp var därför att piloterna skulle mördas. Piloterna var den snäva resursen och därför blev vi väldigt oroliga när det började komma uppgifter om specialstyrkorna Spetznaz. Vad hade de för uppgifter och vilka förberedelser hade de gjort?

Hur stort skulle Norrlandsanfallet ha varit? Hur stora svenska förluster räknade man med?

- Jag minns inte siffrorna. Men självklart skulle det ha blivit stora förluster. På svensk sida utgicks det från att försvarsviljan skulle vara stark när folk slogs för sitt eget land. Men vi som höll på med det här visste att soldaten möjligen tänker på sitt land när han går till mobförrådet, men sedan slåss man för sina kamrater. När jag var ung hade jag nog också föreställningen om att man skulle slåss för Sverige.

- Resultatet av ett krig kan ju aldrig bli något annat än jävligt. Även om man vinner så blir det många som dör eller som blir invalider. Om vi skulle ha vunnit? Ja, det kan vi ju aldrig veta. Det handlade mycket om hur det gick på andra krigsskådeplatser.

En avgörande faktor var naturligtvis kärnvapnen. De försvann ur hotbilden 1968.

- Men det berodde nog inte bara på att man räknade med att terrorbalansen skulle hålla och att vi var under västs kärnvapenparaply. Det fanns nog också en insikt om att det skulle räcka med ett trovärdigt hot eller ett enda kärnvapen för att den politiska motståndsviljan skulle bryta samman. Inte hade vi då gjort motstånd vid gräns och kust. Man ser ju inte ens den som dödar en. Det finns bara två försvar mot kärnvapen. Det ena är andraslagsförmåga. Den hade vi i så måtto att vi trodde att amerikanerna skulle kunna slå med kärnvapen mot ett sovjetiskt anfall. Det andra försvaret är att släppa in angriparen och övergå till gerilla-krig.

Bengt Gustafsson var med även när Sverige hade kärnvapenambitioner.

- På 1950-talet var det taktiska kärn-vapen vi talade om. En sorts tungt artilleri. Jag lärde mig och lärde ut till andra att man kunde ligga i en skyddsgrop 800 meter från nollpunkten och klara sig. Det var också då som det planerades att utrymma de 14 största städerna vid krigsfara. Men sedan kom ju de stora bomberna. Med vätebomben ändrades mycket.

En del säger att kriget omöjligt kunde ha blivit ett kärnvapenkrig. Andra säger att det var oundvikligt att det skulle bli det. Bengt Gustafsson talar om de planer som kom fram i de östtyska arkiven.

- Det var en detaljerad planering för insättande av taktiska kärnvapen i Europa. Men ska det tolkas som att det var mer än en militär plan? Ja, det är det ingen som vet. Vad vi vet är dock att U 137 hade kärnvapenladdade torpeder ombord. Det förvånade oss då. Och efter 1989 fick vi veta att Spetznazförbanden i Baltikum hade haft kärnvapenladdade minor. De kunde ha använts till exempel mot en örlogsbas. Vad jag vet så är dessa små kärnvapen de enda i dag som man inte har någon riktig räkning på.

Politikerna trodde att de fick mer
Ibland sägs det att Sverige tog den hotbild som landet hade råd med. De hot som inte gick att möta definierades bort.

- Jag tror att hotbilderna var rätt personliga. Bland oss militärer, politiker och UD-tjänstemän upplevdes nog Sovjets intentioner i olika situationer som olika av olika personer. Politikerna hade nog också andra föreställningar än vi i försvaret om vad ett försvar av en viss styrka kunde uträtta. De underskattade ofta vilka krav som ställs på utbildning, materiel, kvalitet och tillgänglighet. Kort sagt så trodde de nog att de fick mer försvar för pengarna än de fick.

-Vi militärer uppfattade kuppen som ett farligt hot. I slutet av 1960-talet skrevs det inte längre om det i politiska dokument. När spänningen mellan stormakterna ökade i slutet på 1970-talet, började den militära sidan i stället att tala om överraskande angrepp. Vad detta var beskrevs otydligt, så jag ändrade det till strategiskt överfall, det vill säga att med en överraskande, chockartad och våldsam inledning få den politiska motståndsviljan att brytas omedelbart. Sovjet hade ju inte varit så dåligt på att göra kupper.

Det fanns en militär beredskap mot kuppen. Nyckelpersoner och -förband samt hemvärn kunde mobiliseras inom ett dygn. Militärens tanke var att denna mobilisering var så pass liten och att politikerna inte skulle tveka att fatta beslut. Det kritiska med att mobilisera var, enligt Bengt Gustafsson, inte om det var praktiskt möjligt, utan om politikerna skulle sätta i gång den.

- Dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson tog initiativet till det som då kallades Försvarshögskolan. Här skulle samhällets beslutsfattare utbildas i mobiliseringen. Torsten Nilsson gjorde mycket för försvaret. Han startade Folk och försvar därför att han blev orolig när han 1939 såg vilken klyfta det var mellan socialdemokrater och militären. Försvarshögskolan kom som en reaktion på konflikten om mobiliseringarna under kriget mellan regeringen och ÖB.

- Mobilisering var en svår balansgång. Den allmänna mobiliseringen, när alla inkallades, hade nog bara kommit när det var uppenbart att vi skulle drabbas av krig. Därför hade vi andra nivåer, bland annat två som kallades alternativ mindre och större. Det var omfattande överväganden, där behovet i olika situationer vägdes mot möjligheterna för politikerna att fatta beslut. Erfarenheten visar också att stora problem uppstår om man mobiliserar och soldaterna får gå sysslolösa i beredskap. De måste sysselsättas med något som känns meningsfullt. Här har förbandscheferna en svår och ansvarsfull uppgift.

Skickliga ryssar gav respekt
Bortsett från vid en kupp, kunde inte Sverige invaderas utan tydliga förberedelser. En gränsinvasion i norr hade krävt att trupper togs upp från Leningradområdet och en kustinvasion hade krävt kompletteringsbygge av specialfartyg för landstigning, som Warszawapakten hade brist på i Östersjön. Varvskapaciteten var enorm, men det hade nog märkts om det hade börjat byggas mer än normalt.

Vad skulle egentligen ha varit angriparens syfte och vilken uppfattning hade svenska militärer om motståndaren? Fanns det en risk för att Sverige skulle bli ockuperat eller var slutmålet för anfallet den norska kusten?

- Vi kunde se tre möjliga syften. Förutom att komma till Norge och skydda sin egen andraslagsförmåga i Murmansk, kunde angriparen samtidigt hota transporterna från USA till Europa. Det tredje handlade om luftförsvar. Det kunde finnas ett sovjetiskt intresse av att förekomma Nato och flytta fram sitt flyg och robotar till Skandinavien för att skydda Moskva och Leningradområdet.

- Vad gäller den militära förmågan visade andra världskriget att ryssarna var mycket skickliga på stora operationer. De kunde snabbt och i stor skala ställa om när ett nytt läge uppstod. Bristerna fanns på den taktiska sidan. Något som liknade Sveriges uppdragstaktik hade de inte.

Några anfallsplaner från modern tid säger sig Bengt Gustafsson inte ha sett. Den enda kända anfallsplanen är från 1940-talet. Då handlade det om en kustinvasion. Man skulle samtidigt slå på flera ställen från Trelleborg till Sundsvall.

- Om jag skulle ha anfallit Norden och Sverige skulle jag ha gjort det via Finland och gå norr om och över Bottenhavet. Det skulle ha varit enklare att kontrollera än att göra en stor kustinvasion i söder.

Militärkostym i trasor
Diskussionen om det svenska försvaret handlar mycket om att den stora kostymen behölls för länge, samtidigt som politikerna runt mitten av 1960-talet lät kostymen hänga mer och mer i trasor.

- Detta har att göra med försvarets uppgift, som var att samtidigt kunna försvara landet mot två operationer. Det gällde fram till försvarsbeslutet 1992. I södra Sverige måste ambitionen av psykologiska skäl vara att slå motståndaren vid kusten, därför att det var där människorna bodde. Vi kunde inte i fred utbilda soldater för att redan i krigets början sänka ambitionen till en fördröjningsstrid. I gränsen i Norrland däremot var detta själva planen, att använda geografin och tära på angriparen. Kalixlinjen ligger också fyra mil från gränsen.

I början av 1970-talet började nedväxlingen, menar Bengt Gustafsson. Den drabbade alla försvarsgrenarna och dåvarande ÖB Stig Synnergren sade att Sverige kommit till ett vägval vad gällde landets södra delar. Tidigare hade det sagts att vi skulle försöka slå angriparen vid kusten. Först om detta misslyckades skulle försvaret övergå till en seg fördröjningsstrid. Nu hävdade Synnergren att resurserna skulle bli så små att vi tvingades välja antingen eller redan från början.

- Valet berodde helt enkelt på hur långt vi kommit i mobiliseringen, säger Bengt Gustafsson. Runt 1990 var det dags igen. Då var det jag som återkom till uppgifterna. Jag menade att om vi inte fick ökade anslag skulle pengarna bara räcka till försvar i en riktning. Så blev det också, men man sade inte vilken del av Sverige som skulle försvaras. Om man tvingats till val kan man räkna med att södra Sverige prioriterats.

För att klara två anfall på en gång behövde Sverige, enligt Bengt Gustafsson, de cirka 30 armébrigader försvaret hade. Och så länge den uppgiften fanns kvar måste vi satsa på kvantitet, möjlig att senare kvalitetsförbättra.

- Sedan hade vi också Gotland att ta hänsyn till. Vi kunde inte försvara Gotland till vilket pris som helst mot en stormakt, men vi måste sätta ett pris på Gotland. Den som satt på Gotland behärskade större delen av Östersjön. Landområdet mellan Vänern, Vättern och Mälaren var också viktigt eftersom en stor del av våra kommunikationer gick där. I närheten låg också större delen av attackflyget och området måste försvaras mot luftlandsättningar.

- Så visst spelade territoriet en avgörande roll, och det gör det fortfarande. Jag vet inget modernt, reellt krig som inte handlar om territorier. Det behövs mycket folk för att kontrollera ett land, något som USA erfar just nu.

En avgörande faktor till försvarets nedgång var, enligt Bengt Gustafsson, att det inte fick kompensation för att militär materiel blev allt dyrare att förnya.

- När politikerna dessutom lät oss betala reformer, som ständigt stigande arbetsgivaravgifter och fria hemresor, kunde det inte bli annat än ”svarta hål”. Det reala värdet av pengarna hade från 1967 försämrats så pass mycket att vi nu och då fick halvera antalet förband.

Tvivelaktig neutralitet
Sverige skulle som bekant klara sig självt. Men vid ett anfall skulle vi hålla ut tills hjälp anlände. Som framgår av artikeln på sidorna 4-9 var det si och så med dessa förberedelser. Bengt Gustafsson säger att han inte informerades om västhjälpen.

- I efterhand har jag fått veta att en nytillträdd överste i operationsledningen gick in till ÖB Lennart Ljung 1983, höll fram en pärm och undrade: ”Vad är det här för någonting? Vi ska ju vara neutrala och det här vill jag inte bidra till”. Lennart Ljung ska, enligt försvarsstabschefen Bror Steffenson, ha sagt att ”nu fördärvar vi de här pärmarna för de är inte aktuella längre”. Marinchefen Per Rudbeck ska också ha fått order att verkställa avvecklingen. Från och med den tillträdande marinchefen Bengt Schuback har ingen i militärledningen informerats om dessa förberedelser för Natosamverkan.

De som kände till pärmarnas innehåll var, enligt Bengt Gustafsson, en utvald skara vid operationsledningen. Det var dessa officerare som höll kontakterna med Danmark och Norge och resultaten av dessa möten sattes in i pärmen. Med Danmark diskuterades bland annat mineringar av Östersjöutloppen. Med norrmännen förbereddes ett samarbete om att skydda importsjöfarten. Den enda regionala nivå som var inblandad i västhjälpen var därför marinkommandot på västkusten.

- När det skrevs i försvarsbeslutet 1972 att importen skulle skyddas med andra medel än flottan, var det sannolikt Nato som avsågs.

I början av 1990-talet avslöjade journalisten Christer Larsson att Sverige förberett samarbete med Nato.

- Han kom upp med en gammal stencil till mig där det stod att svenska officerare skulle resa till Wiesbaden i Västtyskland i händelse av krig. Jag började rota i det där och upptäckte att det som kallades för flygsäkerhetssamarbete med Danmark och Norge var mer än så. Det fanns 40 kanaler i stridsledningscentralerna och det var mer än vad som behövdes för att prata flygsäkerhet. Det var upphovet till ”Neutralitetspolitik­kommisionen”.

Men i vad skulle hjälpen bestå? Det sägs ju att det skulle vara flyg. Men om vi skulle hålla ut tills hjälp anlände, tydde det väl snarare på trupp än flyg? Eller hur ska det tolkas?

Bengt Gustafsson samlar sig till några ord som nästan återuppväcker kalla krigets kyla:

- Dessvärre kan det väl vara så, att det också handlade om kärnvapen. En militär operation kräver ju ständigt underhåll. Att man skulle skära av det tror jag ingick i det hela.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Från Framsyn nr 1-2004 - www.foi.se/framsyn