Ett barn av kalla kriget

Koreakriget, Ungernrevolten, Catalinan, Berlinkriserna, kärnvapenhotet. Det var den värld som miljoner svenska barn växte upp med. Efter Stalingrad kom de stora krigskullarna som skulle få växa upp i en, som deras föräldrar hoppades, fredligare värld. I stället fick vi lära oss att leva med det kalla kriget. Att det skulle sluta så hade vi inte kunnat föreställa oss och många har nog svårt att ännu fatta att det kalla kriget är över.

Av Jan-Ivar Askelin

En järnridå håller på att sänkas över Europa. Så löd Winston Churchills dystra tolkning av världsläget i hans sedermera så berömda Fulton-tal i mars 1946. Månaden efter föddes vår nuvarande kung. Och två månader senare, under blygsammare former, kom jag till världen i en barack på S:t Eriks sjukhus.

Vi var många som föddes det året, 132 597 stycken. Årgång 1946 är en ”halv böj” på Krigsarkivet. Det är en tung pärm vars mänskliga innehåll regeringen skulle använda i utbyte mot att ”vinna tid” om kriget skulle komma.

Det var fred, men knappast någon frid i Stockholm 1946. Mörkläggningsgardinerna från kriget fanns fortfarande till hands. Skruvarna för gardinerna satt kvar i fönsterkarmarna. En gång i månaden tjöt flyglarmet. Och staden var full av militära uniformer. Stockholm var en regementstad, flottan låg på Skeppsholmen och runt stan fanns tre flygflottiljer.

Då och då samlade flygvapnet ihop sig till enorma styrkedemonstrationer. Antingen var det kungen som firade något, eller så var det flygvapnet. Tanken var väl att visa oss att vi var trygga under dessa mörka mattor av flygplan, men dånet och de hotande silhuetterna gav ett annat intryck för ett barn.

Det första som möter oss i livet är bilder. Någon tv fanns ju inte, förmodligen tittade man i de få fotoalbum som fanns. Det var soldater på längden och tvären och så en flicka i trenchcoat med ordet ”fred” på bröstet. Fred var nog det första ord jag lärde mig stava till. Jag förstod nog också att det fanns en motsats till fred. Det hade något att göra med soldaterna överallt. Och kanske också med det otäcka flyglarmet som ekade mellan husväggarna.

Krig var tydligen något vi kunde räkna med. De vuxna talade om att ”vi kanske inte klarar oss lika bra nästa gång”. Jag tror barnet kunde känna de vuxnas oro. Att freden inte skulle bli långvarig. I radions enda program lästes med stort allvar om något som hände i Korea. Det var omöjligt att begripa vad, men det återkom hela tiden. Det var något farligt med Korea.

Så dök ett annat ord upp bland de vuxna. Det talades i spårvagnarna om något som lät som kattalina. Att det stavades Catalina blev en långt senare upptäckt. Detta kattalina omgavs med en särskilt stor oro.

På den tiden fanns det några små biografer i Stockholm som visade kortfilm non-stop. De kallades därför non-stop-biografer. Det krävdes inte mycket tjat för att bli bjuden på en sådan. Här fanns Kalle Anka, Helan och Halvan, Chaplin, Tom och Jerry. Men också dessa nyhetsfilmer. Paramountjournalen utlovade att den ”såg och hörde allt”. I Indokina pågick något krig. Sårade franska soldater vinkade in i kameran. De hade överlevt slaget om djungelfästningen Dien Bien Phu. Därmed tvingades Frankrike dra sig tillbaka. Senare skulle det bli fler bilder på soldater på bårar. Denna gång amerikaner.

Spionen fanns överallt
Under denna tid fanns det en bov som var farligare än alla andra. Det var spionen eller landsförrädaren. Han dök upp på matinéerna och skulle sälja något hemligt till någon främmande makt. Eller så satt han med någon hemlig radiosändare och förrådde Sverige. Men spionen fanns inte bara i Astrid Lindgrens barnböcker. Vi fick veta att han fanns på riktigt också. Så det gällde att se upp. Man kunde inte vara tillräckligt misstänksam.

1954 slapp vi den omoderna lägenheten i innerstan och fick flytta ut till framtiden - till Vällingby. Robert Dalsjö, som är intervjuad i denna tidning på sidorna 4-9, säger att Vällingby och flygvapnet har något gemensamt. Det krävdes lite funderande för att förstå vad han menade.

Vällingby var nytt och framtiden. Det var det Sverige hade satsat på och det som visades upp för världen. Vällingby var också folkhemmet i sin bästa tid. Byggt av folket för folket. Samma sak med flygvapnet. Det var folkhemmets söner som satt i planen. Det var inte längre adelsmännens flotta som skulle försvara oss på Östersjön, utan enkla pojkar med sexårig folkskola. Men man hade gett dessa pojkar det bästa Tekniksverige kunde uppbringa. Moderna flygplan med robotar. I filmen Gula divisionen från 1954 som spelades in vid F 8 i Barkarby väster om Vällingby, tydliggörs budskapet om att flygvapnet inte ser till börd och pengar. Är man bara duglig så har man en plats både i Vällingby och i försvaret av folkhemmet.

Men världens oro nådde även Vällingby. Ungernrevolten 1956 kunde få en tioåring att undra om det inte skulle bli krig i alla fall. I varje trappuppgång fanns anvisningar om var man skulle samlas vid en utrymning. Bussar skulle köra ut oss till landet. Det övades en solig söndag och Vällingby fylldes av exotiska bussar. Någon succé blev det inte, så kärnvapenhotet tonades ned och så var det problemet löst. Ungrarnas problem var inte lika lätta att lösa och det var många svenska skolbarn som fick ungerska klasskamrater. Vi fick höra om den oroliga världen utanför Sverige.

Och så stod vi ute och spanade efter Sputnik. Det var svindlande att se när en av stjärnorna rörde sig. Att stjärnan kunde ha varit en atombomb fick andra bry sig om. Det fanns tillräckligt med kriser ändå. Det kärvade till mellan Sovjet och Finland. Det kallades notkrisen och fröken fick frågan vart klassen skulle ta vägen om det blev krig.

Krigsflygplanen hade nu blivit mindre farliga. De hördes nästan varje dag och var vi lediga från skolan kunde vi cykla ut till Barkarby och lägga oss vid banänden och titta på Hawker Hunters.

Det skulle alltid vara kriser
Att världen stod vid randen av ett kärnvapenkrig med Kubakrisen 1962 gick mig förbi. Vi som nyss börjat i gymnasiet analyserade världsläget och kom till slutsatsen att det nog skulle blåsa över. Naturligtvis fick gymnasisterna rätt. Världen såg ut som den gjorde. Det skulle alltid vara oroligt. Det skulle alltid finnas ett kommunistiskt östblock. Det skulle alltid vara kriser i Berlin. Det skulle alltid hänga ett hot om det totala kärnvapenkriget över oss. Men det skulle aldrig bli krig. I varje fall inte än på länge.

Dessutom hade vi ju det starka svenska försvaret. Bortsett från stormakterna lade inga andra ut lika mycket pengar på sin krigsmakt (som det hette då). Varken pengar eller tanken på att det kunde bli krig hade dock 1965 nått Lv 7 i Luleå. Vi fick lära mycket för livet, men knappast något av militärt värde. Pistolen skulle, enligt befälet, vara ”för eget bruk”. Tron på styrkan i mass-armén hade fått sig en knäck.

Med tiden blev jag journalist och intresserade mig för utrikespolitik. Det var väl en önskan om att hänga med och förstå världen, men kanske också ett sätt att tygla demonerna. Krig och död blev något jag gjorde rubriker på. Ju värre det var, desto snyggare tidningssidor kunde man rita. Telegramhögarna var desamma dag efter dag och år efter år. Vietnam och Mellanöstern. Ibland dök det upp något nytt som Watergate som sedan försvann och så kom mullornas Iran. Det kalla kriget kändes på något vis som över och förbi. Det hörde 1950- och 60-talet till.

B-skådisen skrotade kärnvapnen
Men så valdes en före detta b-skådis till amerikansk president. Visserligen hade han varit guvernör i Kalifornien, men i alla fall. Sedan kom Stjärnornas krig, invasionen i Afghanistan, bojkotten av OS i Moskva och Europarobotarna. Nu skulle vi utrikesjournalister kunna räckvidder på Sovjets SS-20 och USA:s Pershing II och kryssningsrobotar. Motståndet mot de nya robotarna kom från folkdjupet och i synnerhet var rörelsen stark i Holland. Jag var själv där och gjorde reportage på tanternas uppror mot stor-politiken.

Tidningarna fylldes med grafik på hur Warszawapaktens echelonger skulle välla in i Europa. Och hemma hade vi vår egen ubåtskris. Det kalla kriget hade kommit tillbaka.

I den här röran dör till slut den bräcklige Leonid Bresjnev. Kvällen vid utrikesdesken på tidningen är historisk och dramatisk. Den polske fackföreningsledaren Lech Walesa släpps ur sitt fängelse. Det är något på gång. Vem kommer efter Bresjnev? Jo, Jurij Andropov, förre KGB-chefen och mannen som en gång slog ned revolten i Ungern. Det såg inte ljust ut.

Men så pang. Något år senare är det Andropovs tur att ritas in på sidan. Kreml åter i sorgflor. Nästa man, Tjernenko, en doldis i politbyrån, får ta över för han är tillräckligt färglös. Snart är han också livlös. Röda torget, där supermakten visat upp sin styrka och sina vapen för världen, har nu fått bilden av död och undergång. Vem ska klara Sovjet ur knipan? Det blir en gubbe med en fläck i pannan. Han talar om glasnost och perestrojka. Tvivlarna säger att det är för invärtes bruk. Utåt är Michail Gorbatjov som alla andra. Men han kommer överens med Ronald Reagan och under en minnesvärd afton har de två i ett toppmöte på Island nästan skrotat sina kärnvapenarsenaler innan deras experter stoppar dem.

Gorbatjov gläntar lite på dammluckorna och trycket är tillräckligt för att spränga dem. Östtyskland klarar inte att leva med en Gorbatjov i Kreml. Walter Ulbricht får en ”dödskyss” av Gorbatjov och blir utbuad av sina egna. Under sommaren återvänder inte semestrande östtyskar hem utan tar vägen via en öppning i järnridån i Ungern till Västtyskland.

Jag är i Bonn på sensommaren 1989. Diplomater vid västtyska utrikesministeriet skämtar om att de inte har något emot en tysk återförening, men att de inte hade tänkt sig att den skulle ske i Västtyskland. Inte ens de kunde ana vad som skulle hända under hösten.

Och ändå föll inte järnridån med ett brak utan med ett pysande en kväll. Det pyste så svagt att min tidning missade nyheten. Det kalla kriget var över.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Från Framsyn nr 1-2004 - www.foi.se/framsyn