Militärhistorien ger vägledning inför framtiden

Militärhistoria förtjänar en plats på den allmänna akademiska agendan såväl som i den högre officersutbildningen. Detta blir extra tydligt när västvärldens syn på militära medel i konflikter nu förändras. Militärhistorien sätter saker och ting i sitt sammanhang och gör dem fattbara. Kunskap om vår egen och andra länders militära historia är viktig när det svenska försvaret, inom ramen för den europeiska integrationen, knyts närmare andra försvarsmakter.

Av Lars Wedin

Enligt förespråkarna för Revolution in Military Affairs, RMA och dess svenska tillämpning, det nätverksbaserade försvaret (NBF), får vi nu ett nytt strategiskt och taktiskt paradigm. Har militärhistoria då ett berättigande? Har vi någon glädje av det historiska arvet i denna teknologiska tidsålder? Av förespråkarna får man lätt intrycket att detta är Revolutionen i bestämd form singularis; den som ställer allt på huvudet. Men historikern vet att detta långt ifrån är den första militära revolutionen. Det har funnits många tidigare och det kommer att komma nya, som vi idag inte kan föreställa oss.

Tre militära revolutioner
I verkligheten genomlever vi inte en utan tre militära revolutioner. Den första är alltså den vapen- och informationstekniska revolutionen som man normalt avser med RMA. Denna påverkar i första hand den taktiska och operativa nivån. Den är också sannolikt relativt kortsiktig; det finns ingen anledning att tro att den tekniska utvecklingen inte kommer att medföra nya ”revolutionära” förmågor.

Den andra rör vår syn på kriget och är därmed kanske mer fundamental än den tekniska. Den är i alla fall mer långsiktig. När Carl von Clausewitz och Henri Jomini skrev var krig en naturlig del av en stats utrikespolitik. Den senare anger som möjliga krigsanledningar bland annat att främja handel och industri samt att hämnas oförrätter, ett otänkbart resonemang i dag. Vi tvekar till och med att använda ordet krig utan använder ofta uttryck som ”humanitära operationer” eller ”krishantering”; i varje fall för vår egen verksamhet. I stället för att sträva efter maximal förstörelse av fienden (den officiella kommunikén efter flyganfallet mot Dresden 1945 anger närvaron av ett stort antal flyktingar som en bonus!) försöker vi nu minimera den. Våra befolkningar accepterar inte död och lidande. Grunden till utvecklingen av EU är som bekant viljan att göra krig mellan europeiska stater omöjliga.

Nya hot kräver mer än militär makt
En tredje revolution är vår uppfattning av hotet. Inget europeiskt land hotas längre av invaderande härar. Hotet kommer nu från religiös och politisk extremism, ofta i kombination med sönderfallande stater. Den säkerhetsstrategi som antogs vid Europeiska rådet i december 2003 anger fem hot som EU måste kunna försvara sig emot: terrorism, spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, sönderfallande stater och organiserad brottslighet. Det är uppenbart att dessa hot kräver ett bredare anslag än det rent militära. Det är däremot oklart vad denna utveckling kommer att leda till. En kamp mellan civilisation och barbari? Statens sönderfall? Kanske är det denna revolution som får den mest långsiktiga påverkan.

Vi står alltså inför stora strategiska utmaningar. I denna situation krävs förmåga att sätta saker och ting i sina rätta perspektiv. Teknisk utveckling är viktigt men är bara en aspekt. Utan ett bredare, historiskt perspektiv är det lätt att låta lura sig av dem som presenterar till synes enkla lösningar.

Metodik
Avsaknaden av ett vetenskapligt förhållningssätt har länge ansetts som en brist i kompetensen hos officerskåren, i synnerhet på ledande befattningar. Än idag har emellertid huvuddelen av de militära eleverna vid Försvarshögskolan ingen akademisk erfarenhet. Här har militärhistorien visat sig som ett utomordentligt hjälpmedel. Det är ett intressant och relevant område som lämpar sig väl för utbildning i vetenskaplig metodik och källkritik.

Militärhistoria har också direkt betydelse för utbildningen i operationskonst. Beslutssituationer hämtade från militärhistorien kan givetvis inte användas direkt. Tragglande, utan analys, av grundregler typ ”sjötaktikens tio grundregler” i Jominis anda är förkastligt. Men historiska situationer kan ge officeren insikt i de komplexa beslutssituationer, som chefer i strid kan ställas inför. Eftersom exemplen är från historien kan man frigöra sig från vad som för dagen är politiskt korrekt eller reglementerat. Därefter kan man diskutera tänkbara konsekvenser av olika beslut i ljuset av vad som verkligen skedde.

Det råder ett nära samband mellan ämnet (militär)strategi och militärhistoria.

För det första är militärhistoria en av de viktigaste grunderna för strategins utveckling. Många kända strategiska tänkare, till exempel den amerikanske amiralen Alfred Mahan (1840-1914), har grundat sina slutsatser och teorier på en analys av historiska erfarenheter.

För det andra har strategin eller snarare det strategiska tänkandet en egen historia. Här kan man naturligtvis invända att begreppet strategi är relativt nytt. Det kommer ju först på 1700-talet. Men människan har naturligtvis funderat över krig och krigföring under mycket längre tid. Här finns en nyckel till det strategiska tänkandet, den militära kulturen och dess rötter. Utvecklingen av det strategiska tänkandet är en funktion av kulturella och filosofiska strömningar. Tekniken och därmed teknikhistorien är också en viktig ingångsport.

När vi talar om strategi och strategiskt tänkande avser vi i allmänhet västvärldens syn på detta ämne. Det är viktigt att observera att andra kulturer kan ha helt andra strategiska värderingar. Den brittiske militärhistorikern John Keegan anför till exempel aztekerna, som förde krig inte för att erövra, det vill säga av politiska skäl, utan för att få fångar att offra. Mer närliggande är att vi i väst idag tenderar att eftersträva konsensus samt undvika konflikter och risker. När vi tvingas föra krig kräver den allmänna opinionen att ”onödigt dödande” undviks. Andra kulturer delar inte nödvändigtvis denna syn; ett typiskt exempel utgörs av de religiösa terroristerna i al-Qaida.

Denna insikt om vår militära kulturs särart är oerhört viktig idag, när många av de hot som våra soldater kan komma att möta härrör från helt andra kulturer med andra värderingar. Militärhistorien har en mycket viktig roll att spela i detta avseende.

Samarbeta med andra
Internationellt samarbete blir allt viktigare. Detta gäller också inom det militära området. Nato är fortsatt en mycket viktig organisation också för icke-medlemslandet Sverige. Flera svenska officerare arbetar idag i Natos staber. Än viktigare är utvecklingen av den europeiska försvarspolitiken. I EU är Sverige medlem fullt ut (åtminstone fram till EMU-omröstningen) och tar ett gemensamt ansvar.

Militärhistoria är nästan definitionsmässigt internationell. Försvars- eller krigsmakter har skapats för att hävda den egna statens intressen i dess kamp med och mot andra stater. Detta innebär att de var tvungna att ta intryck av hur andra utformade organisation, utrustning och krigskonst. Det vi i dag kallar internationella insatser är inget nytt. Svenska officerare har sedan länge tjänat och utbildats utomlands. De tog hem idéer och kunskaper som togs om hand i den svenska utvecklingen. Och tvärtom. I detta avseende var det kalla krigets isolering närmast en historisk parentes.

Militärer anses vara ett traditionsälskande släkte. I de flesta länder vårdas den militära historien noga - vare sig denna varit framgångsrik eller inte. Även om Sverige har varit förskonat från krig under lång tid har också vi en militär tradition. Gustav II Adolf är till exempel ett mycket större namn i europeisk militärhistoria än vad vi svenskar i allmänhet föreställer oss. Vår moderna historia med neutralitet under två världskrig, alliansfrihet, ubåtskränkningar med mera är möjligen inte heroisk men viktig att förstå och kunna förklara. Det är därför viktigt att svenska officerare i internationell tjänst har förståelse både för sitt eget och för andras militärkulturella arv. Här måste man också väga in att dagens unge officer inte har äldre tids goda historiska allmänbildning från gymnasiet i botten.

Denna förståelse är naturligtvis särskilt viktig inom EU. Frankrike har tagit ett första initiativ till samarbete mellan medlemsstaternas historiska avdelningar. Det är naturligt att ett sådant samarbete kan komma till stånd. Att skapa förståelse över nationsgränserna är ett övergripande mål för Unionen. Även officerare är EU-medborgare. I detta sammanhang har militärhistorien sin givna plats.

Lars Wedin är kommendör och chef för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan.

Från Framsyn nr 3-2004 - www.foi.se/framsyn