Militära strategier med västlig tradition

Människan har fört krig sedan urminnes tider men det var först i början av 1700-talet som begreppet strategi kom i allmänt bruk. Det militära tänkandet är dock betydligt äldre och har utvecklats i en västlig tradition med få influenser från andra kultursfärer. Här följer en översikt av denna historia.

Av Lars Wedin

När man läser böcker eller artiklar om strategiämnet och dess utveckling får man ofta känslan av att detta uppfanns av Carl von Clausewitz (1780-1831) och Antoine Henri baron de Jomini (1779-1869) när det gäller krigföring till lands samt Alfred Mahan (1840-1914) och Sir Julian S. Corbett (1854-1922) när det gäller krig-föring till sjöss. Så är naturligtvis inte fallet. Det militära tänkandet är betydligt äldre och har utvecklats mer kontinuerligt än vad man ofta tror. Följande översikt över denna historia är av naturliga skäl ytterligt förenklad. Den koncentrerar sig på den konceptuella utvecklingen som sådan men diskuterar inte olika koncept i sig som exempelvis manöverkrigföring kontra utnötningskrig.

Vårt tänkande utgår från antiken
När vi studerar den militärteoretiska utvecklingen måste vi komma ihåg att vi talar om en distinkt västlig tradition. Detta är inte trivialt när västs militär idag konfronteras med helt andra kulturer i Afghanistan och Irak. Vårt tänkande utgår från den antika världen och kommer till oss när denna återupptäcks under renässansen. Inflytelserna från andra kultursfärer förefaller ha varit liten. Inte heller har våra krig i andra kulturområden - korståg, kolonial-krig - avsatt några större spår i vårt tänkande. Undantaget är de klassiska kinesiska tänkarna, främst Sun Zi, som översattes till franska på 1700-talet och som kommit på modet idag.

Dagens etablerade begreppshierarki - taktik, operationskonst, militär strategi och strategi/säkerhetspolitik - är ett modernt påfund. Människan har fört krig sedan urminnes tider men det är först under de senaste två hundra åren som man har försökt skapa övergripande teorier om sambandet mellan krigföring och politiska mål - det vi nu kallar strategi. Medan begreppet taktik införs under 1700-talet kommer inte strategibegreppet i allmänt bruk förrän under 1800-talet. Ordet operationskonst som en nivå mellan taktik och strategi används inte förrän omkring andra världskriget.

”Krigföringen är generalens vetenskap, som grekerna kallade strategi, djup vetenskap, sublim, som innefattar många andra vetenskapsgrenar, men vars grundläggande bas är taktiken… För att utforma planer kombinerar strategin tid, plats, medel och diverse intressen.” Med dessa ord, hämtade från hans kommentarer till den bysantinske kejsaren Leon VI Filosofens (886-912) bok om de militära institutionerna, Tactica, anses Joly de Maizeroy 1771 ha infört begreppet strategi i den moderna västliga militära litteraturen. Leon anses själv ha utgått från den romerske kejsaren Titus Livius.

Militärt orakel som höll i tusen år
Att de Maizeroy tog sina tankar från antiken var givetvis ingen händelse. Under den antika tiden framträdde en rad ”militärteoretiker”. Det mesta försvann, liksom mycket annat av det antika tankegodset, i glömska när romarriket föll. Undantaget var Vegetius, som med sin De Rei Militari (från tiden mellan 383 och 450 e.kr) under ett årtusende västvärldens var militära orakel.

Renässansen innebar som bekant att antiken återupptäcktes inom konst, vetenskap, litteratur - och militärteori. I det senare fallet var det Niccolo Machiavelli (1469-1527) och hans Krigets konst (Libro della arte della guerra) som blev banbrytande. Härefter och in på 1800-talet utgjorde de antika författarnas skrifter den referensram man i allmänhet utgick från.

Under 1600-talet börjar en ”modern” militär litteratur ta form. Det är i första hand furstar och fältherrar som skriver ner sina erfarenheter avsedda för en trängre krets. Den idag mest kände av dessa skrivande fältherrar var Montecuccoli (1609-1680). Han anses vara sin tids främste när det gäller övergripande analys av krigskonsten på 1600-talet och vara grundaren av den moderna vetenskapliga militärteorin. Den teori man då diskuterade koncentrerade sig på organisatoriska och taktiska frågor: hur organisera en armé, hur förflytta den och hur den bör formeras för batalj. Samtidigt förnyades krigskonsten; Gustav II Adolf spelade här en mycket viktig roll genom att ”uppfinna” det som idag kallas combined arms.

Slagfältstaktik
Det är emellertid först under 1700-talet som man på allvar börjar diskutera slagfältstaktik; hur vinna ett slag? En föregångare på detta område var Chevalier de Folard (1669-1752). Intressant är att denne var en stor beundrare av Karl XII och faktiskt tjänstgjorde en kort tid i Sverige. Folard höjer sig också över taktiken mot det som snart skulle komma att kallas strategi: hur man för kriget i stort; offensivt eller defensivt etcetera.

På samma sätt som avseende markstriden så började tankarna på sjökrigföringens område med frågan om hur fartygen seglas och hur man kan få dem att inta olika formeringar; vad vi idag kallar formell taktik och evolutioner. Den som brukar ges äran av att ha grundat den teoretiska sjökrigskonsten är jesuitpatern Paul Hoste (1652-1700) som 1697 gav ut L’art des armées navales (”örlogsflottornas konst”). Skotten Clerk of Eldin (1728-1812) studerade frågan om hur sjöslagen, som vid denna tid oftast slutade oavgjort, skulle kunna vinnas. Teorin omsattes i praktik av Rodney 1782 i slaget vid Les Saints.

Upplysningstiden
1700-talets upplysningstid satte också sina spår på det militära området, där ett stort antal tänkare framträdde. Man började då att diskutera hur fältslagen bör inordnas i en överordnad plan för fälttåget; det vi nu kallar operationskonst. Greve Guibert (1743-1790) spelar här en viktig roll. Han skiljde på två sorters taktik: la grande
tactique - marscher och kombinationer - samt elementär taktik. I Frankrike börjar man indela de allt större arméerna i divisioner - allsidigt sammansatta enheter som kunde uppträda autonomt men som helst skulle sammanföras i en kraftsamlad attack på slagfältet. Under denna tid började man också se sambandet mellan krig och politik. Moritz av Sachsen (1696-1750), en av tidens stora fältherrar, formulerade 1746 tanken att kriget är till för att uppfylla politiska mål.

I det Tyska riket växer romantiken fram mot slutet av 1700-talet, dels i reaktion mot upplysningen och den preussiske krigar-konungen Fredrik den Store (1712-1786) och dels influerad av filosofen Immanuel Kant (1724-1804). Här spelade den historiska analysen en viktig roll och man utvecklade en mer nyanserad syn på kriget. Den tyske fältherren Gerhard von Scharnhorst (1755-1813), grundare av Allgemeine Kriegsschule, lade nu den konceptuella grunden till Clausewitz arbeten.

Under 1700-talet formuleras alltså ett stort antal nya idéer som Napoleon sedan med stor framgång kom att utnyttja. Erfarenheterna från revolutions- och Napoleonkrigen analyseras sedan av Jomini och Clausewitz som skapar de första övergripande teorierna om krigets förande. De skiljer sig åt i så måtto att Jomini är mer positivistisk, han försöker formulera ”eviga” principer för krigföringen medan Clausewitz är mer filosofisk. Härmed skapas den strategiska vetenskapen; ordet strategi kommer i allmänt bruk under första hälften av 1800-talet.

Sjökrig
När det gäller sjökrigföringen tar denna utveckling fram till en övergripande teori längre tid. Detta beror sannolikt på att utvecklingen så att säga avbryts när ångdrift successivt införs under första hälften av 1800-talet, vilket skapade helt nya förutsättningar och utmaningar. Krimkriget och det Nordamerikanska inbördeskriget spelade här, i viss mån, en liknande roll som Napoleonkrigen gjorde för markstriden - nya koncept och idéer prövades och/eller tvingades fram. Mot slutet av 1800-talet började en allmän teori för sjömakt att utvecklas. Alfred Thayer Mahans The Influence of Sea Power Upon History 1660-1783 från 1889 och Sir Julian Corbetts Some Principles of Maritime Strategy (1911) kan sägas motsvara Jomini respektive Clausewitz.

Med Corbett tas ytterligare ett viktigt steg i och med att han börjar diskutera övergripande strategi, det som senare kommer att kallas Grand Strategy. Det är emellertid britten sir Basil Liddell Hart (1895-1970) som på allvar lanserar detta begrepp. Grand Strategy, säger han, innebär att ”Samordna alla nationella resurser, eller alliansens resurser, i syfte att nå det politiska målet med kriget.” Den fundamentala skillnaden mellan strategi och Grand Strategy är att medan det förra begreppet bara behandlar frågan om militär seger så har det senare ett längre perspektiv, vinnandet av freden. Idag använder vi ordet ”strategi” för att beteckna den övergripande strategin och ”militär strategi” för dess militära komponent.

Flygkrig
I och med 1900-talets början kommer en ny dimension in i krigföringen - flygkriget. En allmänt vedertagen teori om luftmakt har emellertid inte skapats trots tidiga insatser av italienaren Giulio Douhet (1869-1930) och amerikanen Billy Mitchell (1879-1936). En sådan skulle förklara hur luftburna farkoster kan användas som militärt instrument. Men ingen teori har förklarat dess relativa betydelse i ett visst krig, vid ett visst tillfälle. Detta beror sannolikt på att flygkrigföringen är en integrerad del av taktiken för såväl mark- som sjöstridskrafter. Samtidigt har luftmakt getts relativt självständiga roller illustrerat av andra världskrigets strategiska bombning av, till stor del, civila mål. Kanske beror detta också på att det efter införandet av Grand Strategy är mindre intressant att skapa övergripande teorier för en försvarsgren.

De amerikanska överstarna John Warden III och John Boyd har båda gjort sig kända som nydanare på området. Deras tankar, i Liddell Harts anda, om att med flygkrigföring orsaka strategisk paralys hos motståndaren har ett mycket stort inflytande på dagens krigföring och krishantering. Warden fick tillfälle att omsätta sina tankar vid planeringen av flygkriget under Desert Storm 1991. Boyd, flygaress från Korekriget är mest känd som en manöverkrigföringens apostel och som uppfinnare av OODA-loopen (Observation, Orientation, Decision, Action). Men de har inte formulerat allmänt accepterade teorier på samma sätt som Clausewitz eller Corbett.

Clausewitz och Vietnamkriget
Efter andra världskriget kom frågan om kärnvapnen och deras utnyttjande att bli den dominerande strategiska frågan. Författare som Bernard Brodie, Albert Wohlstetter, Thomas Schelling och Herman Kahn formade västvärldens strategiska syn på dessa nya vapen och deras användning.

Tilltron till kärnvapnen ledde emellertid till att det traditionella militära strategiska tänkandet kom i bakvatten. Det var först efter Vietnam, som USA åter uppmärksammade detta. Clausewitz och Jomini togs åter till heders i den moderna militära utbildningen.

Efter det kalla kriget
Det kalla krigets slut innebar som bekant inte en fredligare värld, snarare tvärtom. 1990-talet präglades av konflikterna på Balkan som fick sin kulmen med Natos insats mot Serbien 1999. Wardens teorier prövades då åter. Än en gång visade det sig att det är mycket svårt att avgöra ett krig enbart med flygstridskrafter.

På de operativa och taktiska nivåerna pågår en snabb utveckling, som delvis drivs av informationsteknologin. Man talar om Revolution in Military Affairs (RMA) som i Sverige ska omsättas i det nätverksbaserade försvaret (NBF). Samtidigt har de nya så kallade lågintensiva och asymmetriska konflikterna inte minst på Balkan tvingat fram nya koncept som ”fredsfrämjande operationer” eller ”other operations than war”.

På den strategiska nivån har betydligt mindre förändringar skett. Colin S. Gray hävdar i Modern Strategy att ”there is an essential unity to all strategic experience in all periods of history because nothing vital to the nature and function of war and strategy changes.” Även under det enaste Irakkriget spelade hävdvunna begrepp som strategisk tyngdpunkt (var det Bagdad eller Saddam Hussein?) och friktion (den stora sandstormen som nästan omöjliggjorde flygoperationer under en tid) en stor roll.

Sedan 11 september 2001 är kampen mot terrorism, instabilitet och internationell brottslighet inklusive piratverksamhet västvärldens prioritet nummer ett. ”Fienden” har därmed antagit ett nytt utseende; han utgörs i allt mindre utsträckning av stridskrafter organiserade enligt västligt mönster. Dessa asymmetriska utmaningar har lett till ett förnyat intresse för militärteorin. Detta gäller såväl på det mer allmänna politiska planet som på det mer tekniskt militära. Ett tecken på denna utveckling är att EU förra året antog en säkerhetsstrategi: Ett säkrare Europa i en bättre värld. Härmed finns en övergripande strategi som också omfattar Sverige och den svenska utvecklingen.

Lars Wedin är kommendör och chef för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan.

Faktaruta:
Carl von Clausewitz talade om krigets friktioner. En av dessa är att saker hela tiden går sönder. Det gick inte att kriga utan smeder och armén behövde folk som bokstavligen höll hjulen igång.

Pikenerare och muskötskyttar var arméns arbetare. De riskerade livet för pengar, men hade i alla fall bättre överlevnadschanser än befolkningen där det trettioåriga kriget plundrande drog fram.

Desto bättre var livet på de svenska stormaktsgodset. Det var under denna tid som den svenska adeln växte fram. De fick mark som betalt för sina tjänster i kungens krig.

Från Framsyn nr 3-2004 - www.foi.se/framsyn