Svensk militärteori har djupa historiska rötter

När stormaktsväldet föll 1721 blev det ett uppsving för militärteorin i Sverige. Samma sak skedde när Finland förlorades 1809. Och efter det kalla krigets mörker för militärteorin finns nu ett stort behov av densamma. Så blir det alltid när det sker stora förändringar och framtiden är mer än vanligt svårfångad. Svensk militärteori är inget nytt påfund. Vadstenamunken Peder Månsson skrev för cirka 500 år sedan boken Stridskonst.

Av Lars Ericson

Militärteori är idag en viktig grundstomme för Försvarsmaktens doktrinutveckling. Vikten av teoretiska studier framhålls redan i inledningen till Militärstrategisk doktrin (2002, sid 10). Föreställningen att man teoretiskt kan diskutera och utveckla tankar kring hur och varför militära styrkor ska vara uppbyggda, samt på vilket sätt dessa ska uppträda i konkreta situationer är dock ingalunda ny.

I Sverige började man skriva militär litteratur för ungefär 500 år sedan. Vadstenamunken Peder Månsson gav ut boken Stridskonst runt år 1520. Han hade i flera år vistats i Italien och nära följt den snabba militärtekniska utvecklingen efter fransmännens invasion av Italien år 1494 (då bland annat ett rörligt fältartilleri användes för första gången och framtvingade en moderniserad befästningskonst). I Olaus Magnus mäktiga verk Historia om de nordiska folken (1555) ägnas flera tunga avsnitt åt militär taktik.

Reformerade försvaret
Mot slutet av 1500-talet revolutionerade nederländarna krigföringen till lands och Gustav II Adolf var väl förtrogen med deras tankar när han under 1610- och 1620-talet reformerade det svenska försvaret, och dessutom skrev Om krigsmäns pligter. I sin skrift talade sig kungen varm för teoretisk kunskap, vid sidan av den givna nyttan av praktisk erfarenhet av krigisk verksamhet:

”Därnäst är vetenskap uti krigssaker honom (dvs officeren) icke allenast nyttig utan och nödig … Genom studerande är väl den tryggaste vägen till vetenskapen, ty där kan man genom främmandes lycka och olycka bliva vis”.

Under 1600-talets senare del växte kraven fram på en formell, teoretisk utbildning inom främst de tekniska vapengrenarna. Därmed skapades en grund för och efterfrågan på militärteoretisk litteratur, som inte funnits tidigare. Behovet av professionella artilleri-, fortifikations- och sjöofficerare resulterade i en rad försök med tidiga officersskolor.

Mot mitten och slutet av 1700-talet kulminerade det synsätt som innebar att alla världsliga och mänskliga fenomen låter sig mätas och därmed beskrivas i naturvetenskapliga och teoretiska termer. Föreställningen om det ”mätbara samhället”, att det inte finns några irrationella faktorer som inte låter sig mätas och beskrivas, gjorde sitt segertåg över Sverige och resten av västvärlden.

Artilleriskolorna blev de första renodlade militära utbildningsinrättningarna som grundades i Sverige, med en i Stockholm år 1739 och en i Finland år 1747. Experimentalfysikern Mårten Triewald inrättade i mitten av 1720-talet ett Auditorium illustre i Stockholm, där han gav blivande fortifikationsofficerare en grundlig utbildning i matematik och teknik. Därmed genomfördes för egentligen första gången i Sverige en syntes av det nya vetenskapliga tänkandet, i upplysningens anda, och den militära utbildningen. I denna syntes föddes den moderna svenska militärteorin.

Riktlinjer för militärt ledarskap
De flesta författare behandlade vad vi idag skulle kalla taktik och ledarskap, men även strategiska frågor började dryftas. Från Storbritannien kom marina impulser och från Frankrike lantmilitära, inte minst via svenska officerare som tjänstgjorde i de båda ländernas krigsmakter. En av dem var Carl Jakob von Quanten, vars Tankar J Krigs-Wetenskapen (1773) är en av de första moderna svenska krigsvetenskapliga böckerna. Med sin erfarenhet bland annat från Livgardet i Stockholm och det franska regementet Royal Polonais, formulerade von Quanten vikten av att officeren vann truppens förtroende genom att ge prov på rättvisa, kunskap och omsorg om soldaten. Helt enkelt riktlinjer för det militära ledarskapet. Inför Vetenskapsakademien talade år 1756 astronomen och mångsysslaren Bengt Ferrner om behovet av sjömakt för ett land som Sverige, med flera referenser till sjökrigshistorien.

Alltifrån 1760-talet såg ett växande antal debattklubbar och militära sällskap dagens ljus i Europa, och i dessa diskuterades militärvetenskapliga frågor. Detta gav snart utslag på svensk botten. Ett sjömilitärt sällskap med namnet Kungliga Örlogsmannasällskapet grundades redan år 1771, men det var först sedan sällskapets säte flyttats från Stockholm till Karlskrona som det började utge sina handlingar år 1787, vars syfte - enligt redaktören - uttryckligen var att stödja utvecklingen av ”sjövetenskapen”. De goda ambitionerna till trots skulle det dröja till 1835 innan samfundet förmådde börja ge ut en regelbundet utkommande sjövetenskaplig publikation, den fortfarande existerande Tidskrift i Sjöväsendet.

Efter en lång rad planer och projekt inrättades år 1792 Krigsakademien (sedermera Krigsskolan) som en grundläggande officersskola. Skolan blev redan från starten något av ett drivhus för krigsvetenskapligt tänkande i Sverige. Härifrån kom 1796 initiativet till grundandet av Krigsmannasällskapet (idag Krigsvetenskapsakademien). Dess förste president blev generalen Gustaf Adolf von Siegroth, som var en av arméns mest intellektuella officerare. Han hade byggt upp ett stort privat bibliotek och en samling vetenskapliga instrument, som sedermera skänktes till hans tidigare förband, Södermanlands regemente. Syftet med Sällskapet var att officerarna även efter avslutad utbildning vid Karlberg skulle ha praktiska möjligheter att diskutera och studera krigsvetenskapliga frågor.

Om den senare delen av 1700-talet var något av en guldålder för svensk krigsvetenskap, så beror det inte minst på de många bidragen som kom från Finland. En av Sveriges främsta militära teoretiker var den mångsidige Samuel Chydenius. I skriften Nya påfund i krigs wetenskapen skrev han vad som närmast kan beskrivas som en handbok i konsten att föra krig i östra Finlands svåra terräng. Det fria kriget och “motti”-taktiken fann i honom en förespråkare ett par århundraden före vinterkriget 1939-1940.

Skeppsbyggaren Fredric Henric af Chapman skrev teoretiska arbeten om hur skärgårdsflottan med sina grundgående roddarfartyg skulle utnyttjas. Han diskuterade en fast så kallad ”stationstaktik”, i nära samverkan med landbaserat artilleri, i förhållande till en mera rörlig taktik. Själv förespråkade af Chapman en dynamisk taktik eftersom (den ryske) fienden alltid skulle komma att vara överlägsen de svenska förbanden, eller som han själv uttryckte det i ett brev år 1778:

”Jag tycker att huvudändamålet bör vara, att göra ända både på hans Fartyg och Folk; men som han kommer mycket manstarkare än vi, så borde Kriget föras på det sättet att han kunde Surprineras [överraskas; min anm.] med oförväntade attacker som han icke hade berett sig på, och på det sättet ställda, att han icke kunde retirera sig från affären.”

Armén skulle väckas ur dvalan
Mot slutet av 1810-talet reformerades utbildningen vid Karlberg, samtidigt som en högre skola - Artilleriläroverket - inrättades vid Marieberg i Stockholm. Under de kommande decennierna kom Johan Petter Lefrén att bli banbrytande på Karlberg, medan hans vän och kollega Johan August Hazelius spelade motsvarande roll på Marieberg. Båda var synnerligen inflytelserika och präglade, inte minst genom sina många skrifter, svenskt militärt tänkande under flera decennier.

Redan 1817 utgav Lefrén Föreläsningar i Krigsvetenskapen, vari han betonade vikten av en nära anknytning mellan teori och praktik. Boken skulle vara:

”… till vägledning för de unga kamrater inom armén, som önska göra sig bekanta med grunderna till vårt yrke och sättet at studera dess teori, så at teorin ej blir hinderlig för praktiska skicklighetens inhämtande, utan en ledning at redigt och hastigt förvärva den.”

I synnerhet åren kring 1870 blev Hugo Raab något av ledaren för den krets av unga reformvänliga arméofficerare vilka ville lyfta den svenska armén ur den extrema svaghetsposition som den sjunkit ned i under 1860-talet. Han drev igenom inrättande av en generalstab 1873 och den nya Krigshögskolan 1878. En del av utbildningen på artilleriläroverket Marieberg flyttades då över till den nya skolan. Fram till inrättandet av Sjökrigshögskolan år 1898 gick även marina elever på Krigshögskolan.

Den snabba tekniska omvandlingen bidrog även den starkt till ett ökat militärvetenskapligt intresse, eftersom ständigt nya eller förbättrade system gjorde det näst intill omöjligt att förutsäga hur det framtida slagfältet skulle komma att se ut. Samtidigt gjorde 1800-talets båda stora militära tänkare sitt intåg i Sverige, preussaren Carl von Clausewitz och schweizaren Henri Jomini. Medan den förre betonade krigets oförutsägbarhet och nyttjade termen ”friktioner”, för att beskriva allt oväntat som kunde kullkasta den bästa plan och de mest noggranna förberedelser, försökte den senare uppställa generella lagar för krigföringen.

En arsenal för andens vapen
Den främste svenske militärteoretikern decennierna kring sekelskiftet 1900 var generalen Lars Tingsten, vars Taktikens grunder utkom under ett drygt trettiotal år fram till 1924 i tio upplagor. I boken argumenterar Tingsten för militärteorins roll för att bilda officeren och ge denne ett intellektuellt förhållningssätt:

”Härföraren får icke bita sig fast i några ensidiga krigsteorier eller okritiskt söka förverkliga hysta älsklingsidéer. Teorin, har det sagts, skärper blicken, reglerar omdömet, riktar uppfinningsförmågan och stärker tilliten vid lösningen av en uppgift. Den har, såsom en ’arsenal för andens vapen’, sitt stora värde. Huvudsaken är dock att på ett riktigt sätt tillämpa teorin i varje särskilt fall: att anpassa den efter förhållandena.”

Nya vapensystem som stridsvagnar och flygplan gjorde entré på slagfältet under första världskriget. Under 1920- och 1930-talet fördes en omfattande diskussion om bomb- respektive spaningsflygets användning, samverkan mellan flyg- och sjöstridskrafter, hur skulle de motoriserade förbanden kunna nyttjas på ett optimalt sätt? Frågorna var många och svaren än flera. Men det intressanta i detta sammanhang är omfattningen av den teoretiska debatten, inte minst sedan 1925 års försvarsbeslut hade slagit sönder mycket av den stora krigsorganisationen från 1914. Runt 1927 stod det stora infanteriet inför hotet om åderlåtning till förmån för ”maskinarmén”, medan pansarskeppens förnyelse ifrågasattes av förespråkare för en ”lättare” flotta.

Kalla kriget förlamade debatten
Det andra världskriget resulterade i en del nytt krigsvetenskapligt tänkande, till exempel rörande gerillakriget, men i stort sett innebar kriget och dess avslutande med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945, att den krigsvetenskapliga debatten avstannade. Detta förhållande skärptes successivt under det kalla kriget, då hotet av ett allmänt förintande kärnvapenkrig syntes göra all militärteoretisk diskussion onödig, för att inte säga meningslös. Denna trend förstärktes av en tydlig hotbild som styrde all krigsplanläggning i riktning mot kusten eller landgränsen i norr.

Först efter det kalla krigets slut 1989-1991 och i samband med de omvälvande omstruktureringarna av svenskt försvar alltsedan 1996 års försvarsbeslut, har den militärteoretiska debatten åter tagit fart. Tillsammans med ett alltmer omfattande engagemang i internationella operationer gör dessa förändringar det mycket svårare att förutsäga framtiden och därmed ökar självfallet behovet av teoretisk grund för militärt tänkande och planering.

När den reellt existerande organisationen, dess utrustning och taktisk-operativa tänkande har misslyckats eller av andra skäl utsätts för ett stort omvandlingstryck, då sker en stor efterfrågan på militärteori. Så var det, förvisso av skilda orsaker, efter stormaktsväldets fall 1721 eller förlusten av Finland 1809, och så är det i dag.

Lars Ericson är huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolans krigsvetenskapliga institution och docent vid Åbo Akademi. Han arbetar med ett projekt om ”Krigsvetenskapens svenska idéhistoria, 1500-2000".

Från Framsyn nr 3-2004 - www.foi.se/framsyn