Boktips: Slaget om Storbritannien x 3

Slaget om Storbritannien - en av de stora händelserna i militärhistorien - myntades av Winston Churchill innan det hade börjat. Här presenteras tre böcker av Framsyns redaktör Jan-Ivar Askelin. En om Churchill, en om slaget och en av de få som var med och skrev historia.

  - Fighter Boys

  - First Light

  - Churchill

Fighter Boys

Av Patrick Bishop

ISBN 0-00-257169-2

Bilder från Slaget om Storbritannien visar ofta skrattande unga pojkar. Kriget tycks vara en lek. Fienden är ”banditer”. Den som läst Patrick Bishops bok Fighter Boys vet varför de skrattar. Det är därför att de fortfarande allesammans lever. Kanske till och med en dag till. Flygare är optimister.

En bok till om ”de få” som så många hade att tacka för så mycket. Behövs det? Ja, denna är lite annorlunda. Den tränger bakom myterna om jaktplansessen. Detta var i första hand en propagandabild serverad av media. Skrytsamma jaktpiloter föraktades på mässen.

Patrick Bishop var utrikeskorrespondent i 20 år. Som barn på engelska landsbygden hittade han tomhylsor från luftstriderna sommaren 1940. Han har letat upp de som var mer, läst dagböcker och intervjuat anhöriga. Han tecknar en bild av en försvarsgren som är belastad med överklassmanér och strikt disciplin, men som på kort tid förvandlas till en organisation där det enda som räknas är om man duger till jaktflygare. Det var bara i flygvapnet som en arbetarson kunde vara överordnad en överklassyngling. Piloterna var bara intresserade av en sak, att flyga. Att bli en jaktflygare var det yttersta målet. Då tillhörde man en elit. Winston Churchill hade redan innan slaget började skapat legenden. Landets och civilisationens framtid skulle hänga på dessa unga män.

Vilka var då dessa unga män? Av de 2 917 som deltog i slaget var de allra flesta mellan 21 och 26 år. De äldre och erfarna hade försvunnit i Frankrike där de brittiska förlusterna var stora, men vinsten var att flygvapnet fick stridserfarenhet. De unga, många med bristfällig flygutbildning, fick fylla luckorna. De kom från hela samhället. Det gamla överklassflygvapnet som mest ägnade sig åt luftexercis hade gått under. De bästa jaktflygarna var ofta de som inte hade lyckats tidigare i livet. Nu fick de chansen och tog den.

Flygvapnet gick på högoktanig bensin och öl. Jaktpiloterna var drinkare och flygvapnet översåg med supandet. Att dricka choklad och gå och lägga sig tidigt var inte rätt sätt att hantera dödsångesten och pressen. Några flickjägare var inte jaktflygarna. De var alldeles för oerfarna på det planet. Många kom ju direkt från internatskolorna. De behövde inte i första hand kvinnor utan fadersfigurer och därför blev divisionscheferna, trots att de också var mycket unga, några som man såg upp till.

Slagets förlopp är väl känt. I mitten av augusti gjorde tyskarna de stora angreppen som skulle mala ned det brittiska jaktflyget. Det misslyckades.

I början på september bombades London och baserna fick en respit och jaktflyget kunde återhämta sig. Den 15 september utropades som segerdagen av den brittiska pressen, men jaktflygarna visste inte att segern var vunnen och att invasionsplanerna hade lagts på hyllan. Den 31 oktober var den första dagen när ingen sida förlorade ett plan.

Slaget var över och när dagarna blev kortare kom melankolin. Jaktflygarna skingrades över flygvapnet där den militära disciplinen kom tillbaka. De som inte hade överlevt låg på kyrkogårdar på engelska landsbygden, på militärkyrkogårdar, i Themsenleran, på Kanalens botten. Var sjätte hade stupat och av de överlevande skulle var tredje inte få uppleva fredsdagen. År 2000 fanns cirka 300 jaktpiloter kvar. Två år senare var de 231.

First light

Geoffrey Wellum

ISBN 0-141-00841-8

I december förra året samlade tidningen Mail on Sunday 21 grånade herrar. De tillhörde den skara av de då 60 stycken som flög jaktplanet Spitfire under slaget om Storbritannien. En av dessa var Geoffrey Wellum. 35 år efter slaget satte han sig ner och skrev sina minnen. Boken kom ut 2002 och blev genast en bästsäljare. Det är inte svårt att förstå varför. Det är historien om hur en 17 åring förverkligade sin pojkdröm – att få flyga. Drömmen skymde att kriget var på väg och att de unga pojkar som överlevde utbildningen skulle kastas in mot rutinerade tyska jaktflygare.

Den 20 mars 1939 gick Geoffrey Wellum genom centrala London för att möta en urvalsgrupp i brittiska flygvapnet. Han mötte strömmen av vår tids hjältar, tjänstemän på väg till finanskontoren i City, och han förfärades av att bli dömd till ett sådant liv i tråkighet.

På sommaren 1939 började han den grundläggande utbildningen. Den stora dagen var 1 september. Den första ensamflygningen. Två dagar senare förkunnade Neville Chamberlain att landet var i krig mot Tyskland. Den stora skräcken var inte att det skulle bli krig eller att omkomma under utbildningen. Utan den var att bli hemskickad. Detta gick att föreställa sig. Wellum är nära att få sluta, men när han lägger manken till lär han sig fort.

I Frankrike går det dåligt för brittiska flyget. Wellums utbildning avbryts. Han skickas direkt till en jaktdivision inte fyllda nitton år och med bara 95 timmars ensamflygning i bagaget. Den 18 juni säger Winston Churchill att ”their finest hour” väntar jaktflygarna. Det är den dagen Wellum flyger en Spitfire för första gången. Eller rättare sagt, han håller i sig när planet flyger. Hans lycka är obeskrivlig. Vem som helst skulle ha gett sin högra hand för att bli Spitfirepilot, skriver han. Att lära sig flyga Spitfire är dock inte lätt. Den första mörkerlandningen håller på att sluta i en olycka. Wellum ser inte banljusen. Senare förstår han att dessa är skymda av planets långa nos. Han krockar med en stolpe och tror att han är död. Han får en utskällning och får till sin lycka veta att han lever.

Wellum kastas in i de våldsamma striderna i september 1940. Hans division, nummer 92, är i den främsta linjen. Han som kom dit om en novis blir snart en veteran. När slaget är över är han den som varit med längst. Då har han vant sig vid tanken på döden. Så många har försvunnit. En morgon när han vaknar undrar han första varför den andra sängen är tom. Innan han påminner sig om att kamraten stupade dagen innan. Hans blöta handduk ligger fortfarande kvar i det hörn han slängde den i går morse. Döden är nästan oundviklig för en jaktflygare. Det enda man kan hoppas på är att det går fort.

I september 41 är det över. Han har gjort ett bra jobb, men är förbrukad. Året därpå återvänder han dock till jaktflyget. Nu över Frankrike och rollerna är omvända. Nu är det britterna som blir fångar om de hoppar. Nu är det britterna som beskjuts från marken och ska hem över kanalen. Wellum inser att han inte är lika bra jaktflygare längre. Han gav det bästa knappt fyllda 20 under slaget om Storbritannien. Många överlevande kände en tom känsla. De visste att de redan hade varit med om sin finaste stund.

Churchill

John Keegan

ISBN 1-84212-530-3

Winston Churchill har gått till historien som krigsledaren, den brittiske bulldogen som envist vägrade ge upp för övermakten och till slut ledde sitt land till seger. Den store brittiske historikern John Keegan lyfter i tio korta kapitel fram en mer täckande bild. Hade inte kriget kommit kanske Churchill i stället blivit känd som en social reformator. Trots sin aristokratiska bakgrund hade han tagit starkt intryck från sin valkrets som dominerades av arbetare.

Keegan pekar ut Churchills starka och svaga sidor. Han tvekade aldrig att berätta den hårda sanningen för folket. Han kunde inte lova annat än blod, svett och tårar. Hans tal var magnifika. Han kunde vända ett tal om nederlaget i Frankrike till slutfrasen om det förestående stora slaget om Storbritannien som skulle minnas med stolthet i tusen år. Det var innan det ens hade börjat och oddsen var inte så bra som Churchill ville påskina. Men han fick britterna att se på sig själva som han såg på dem, ett folk som inte tänkte ge sig.

Churchill gjorde också misstag. Hans erfarenheter från Boerkriget hade gett honom en överdriven tro på gerillans styrka. Han satsade hårt på en motståndsrörelse i Europa som inte åstadkom särskilt mycket.

Hans finaste stund var när det såg som mörkast ut för Storbritannien. Han fick folk att hoppas och britternas motstånd fick USA med i kriget. Därmed tog också USA över ledarrollen. För britterna var han krigsledaren. När kriget var vunnet gav han från balkongen segern till folket som svarade att ”nej Winston, segern är din”. Och sedan röstade de bort honom. Och Churchill formulerade synen på världen efter kriget. En järnridå har sänkt sig över Europa.

Från Framsyn nr 3-2004 - www.foi.se/framsyn