Krigets balansgång födde totalförsvaret
Från invasionsförsvar till insatsförsvar. Så beskrivs omvandlingen av det svenska försvaret. För att förstå sin samtid gäller det att kunna historien. Historien om det svenska försvaret och det svenska begreppet totalförsvar sträcker sig långt tillbaka. Egentligen började det 1936, med det försvarsbeslut som startade en mobilisering av hela nationens värnkraft.
Av Kent Zetterberg
Under det andra världskriget lyckades Sverige bevara sin fred och självständighet genom sin alliansfria politik, ofta kallad neutralitetspolitiken. Även om neutraliteten naggades i kanten, först genom det starka trycket från Tyskland 1940-1942, sedan från de allierade åren 1943-1945, lyckades Sverige bevara sin fred och neutralitet.
Ett viktigt medel för den svenska säkerhetspolitiken under åren 1939-1945 blev den nationella samlingen och försvaret mot yttervärlden. Av största vikt var nu det militära försvaret och den civila och militära beredskap, som präglade landet under sex långa krigsår då Europa stod i brand. Nu föddes begreppet totalförsvaret och den svenska samhälls- och stridsledningen började sprängas ned i det svenska urberget.
En böljegång 1914-1945
Under det första världskriget 1914-1918 lyckades Sverige stå utanför världsbranden och följde kriget på distans med en militär neutralitetsvakt, som vaktade gränserna. Vid krigsutbrottet 1914 slöts borgfred mellan partierna, och de enades om ökade kostnader för neutralitetsvakten och en utbyggnad av armé och flotta. Utrikespolitiskt gällde en försiktig ”lillsvensk strategi” med en betoning av neutraliteten och handelspolitiken för att trygga freden och försörjningen. Samma linje följde Sverige under båda världskrigen. Enigheten utåt kring neutraliteten blev ett nationellt styrkebälte, som hjälpte Sverige att klara sig igenom krigsårens påfrestningar både 1914-1918 och 1939-1945. Ett nytt, strategiskt gynnsamt läge för Sverige efter det första världskriget ledde till en nedrustning av försvaret 1925. I Östersjöområdet hade det strategiska läget förbättrats kraftigt för Sverige, som nu satsade på den nya världsorganisationen, Nationernas Förbund (NF). En kategoriklyvning av de värnpliktiga infördes i besparingssyfte. Endast en del av årsklassen utbildades och befälskårerna reducerades kraftigt.
Upprustningen började 1936
Från mitten av 1930-talet ökade spänningen i Europa med Hitlertysklands och Sovjetunionens makttillväxt. Sverige sökte nu lägga om sin säkerhetspolitik och stärka sitt försvar. 1936 fattade riksdagen ett försvarsbeslut med en tioårig upprustningsplan. Orosmolnen hopades nu över Europa. Våren 1939 enades riksdagen om att införa ”beredskapsövningar” i värnpliktslagen och från den 3 september 1939 rådde förstärkt försvarsberedskap.
1941 förlängdes grundutbildningen till tolv månader och kategoriklyvningen avskaffades. Krigsorganisationens storlek skulle nu dimensioneras efter den samlade tillgången på värnpliktiga, ”hela folkets värnkraft”. Detta medförde en kraftig utbyggnad av krigsorganisationen under beredskapsåren 1941-1945, vilken sedan övergick i det kalla kriget och i stort bibehölls.
Ett större risktagande i Norden
1939-1945 byggde den svenska politiken på särskilda insatser för det nordiska närområdet. Drömmen om nordisk neutralitet i storkrigen krossades dock. Finland anfölls av Sovjetunionen den 30 november 1939 och utkämpade det hårda vinterkriget fram till freden den 13 mars 1940, varpå Danmark och Norge anfölls av Tyskland och ockuperades 1940-1945. Finland gick med Tyskland i det så kallade fortsättningskriget mot Sovjetunionen, juni 1941-september 1944. Efter vapenstilleståndet 1944 hade Finland förlorat en del av Karelen och en halv miljon invånare måste omplaceras inom de nya landgränserna.
Det andra världskriget splittrade hela Norden. Norge blev en krigförande allierad, Finland hamnade i vapenbrödraskap med Tyskland 1941, men lyckades ta sig ur kriget 1944-1945. Danmark var ockuperat av tyskarna medan Sverige lyckades bevara sin fred genom en mycket pragmatisk ”neutralitetspolitik”.
En svensk balanspolitik
1939-1945 byggde den svenska utrikes-politiken tidvis på att Sverige kunde spela ut de krigförande lägren mot varandra. Den svenska regeringen sökte övertyga båda sidor om att de tjänade på Sveriges fortsatta fred, handel och neutralitet. Detta gav i sin tur tid för att klara folkets försörjning och en svensk militär upprustning. Här fick i hög grad ändamålet helga medlen. Sverige ville hålla sig utanför kriget och överleva; det var en politik som hade ett starkt stöd av regeringen, riksdagen och folket.
Under krigsåren gick Sverige en svår säkerhetspolitisk balansgång. Landet var omringat av diktaturerna Tyskland och Sov-jetunionen. Västmakterna hade mycket små möjligheter att hjälpa Sverige militärt vid ett anfall från Hitler eller Stalin. Hitlers anfall mot Sovjetunionen midsommaren 1941 gav därför Sverige ett andrum. Hotet mot landets existens, från både Moskva och Berlin (Hitler-Stalin-pakten från augusti 1939), försvann. I takt med tyskarnas motgångar på östfronten 1942-1943 kunde Sverige sedan återta de eftergifter som hade gjorts till Tyskland 1940-1941 (främst transiteringstrafiken), och återgå till en mer strikt neutralitetspolitik.
Åren 1943-1945 gynnade Sverige i stället de allierade, främst västmakterna, i takt med att Tyskland gick sin undergång till mötes. Nu kunde man även låta danska och norska så kallade polistrupper (i realiteten lätt infanteri) utbildas i Sverige i strid med folkrätten och neutraliteten. Sverige kunde även ge Finland, som drabbats hårt av tre krig, humanitär och ekonomisk hjälp. På så vis kunde Sverige i skydd av sin väpnade neutralitet hjälpa sina nordiska grannar under krigsåren och göra sig beredd att bistå i återuppbyggnadsarbetet i det krigshärjade Europa 1945. Allt detta var en typisk småstatsrealistisk politik för att påverka de krigförande stormakterna. Dessa satte dock alltid de egna krigsmålen långt före hänsynen till de neutrala staterna, vilket även gällde västmakterna.
Höll tyskarna på gott humör
Neutralitetslinjen och den militära upprustningen hade ett brett stöd hos folket, i riksdagen och i samlingsregeringen 1939-1945. Konkret sökte Sverige överleva genom att ”hålla tyskarna på gott humör” 1940-1942. Genom krigsutvecklingen kom Tyskland, både politiskt och militärt, att helt dominera det svenska närområdet, främst Östersjöområdet. Tyskland var även en viktig handelspartner och avgörande för svensk upprustning och folkförsörjning.
Sverige var inringat och en neutral ö mitt i ”Stortyskland”. Samtidigt var Tyskland ett militärt hot mot Sverige och risken fanns alltid att stormaktskriget skulle sprida sig till det svenska territoriet. Ideologiskt stod Sverige nära västmakterna/västdemokratierna, men från april 1940 hamnade Sverige i ett militärstrategiskt tvångsläge. Följande exempel från 1942 belyser det svenska dilemmat ovanligt tydligt.
En av de ledande svenska diplomaterna, Erik Boheman, hade hand om kontakterna med västmakterna och lyckades efterhand bygga upp ett stort förtroende genom sina personliga insatser. Få svenskar hade så goda kontakter i London och Washington. Boheman berättar i sina memoarer om ett långt samtal, som han hade med premiärminister Winston Churchill den 15 oktober 1942 på Downing Street. Churchill hade till mötet fått en hög papper av Foreign Office med brittiska klagomål mot Sverige och bristande neutralitet. Dessa papper ansåg de båda herrarna snabbt vara ”lästa”. Därefter utspann sig en dialog om Sveriges utsatta läge sedan det finska vinterkriget 1939-1940, varpå den brittiske premiärministern gjorde en lägesanalys som visade på en förvånansvärt stor förståelse för den svenska politiken. Boheman skriver:
Det hela tog en ganska lång stund och Churchill avbröt mig då och då med högst laddade frågor. Till slut sade han: ”I think I understand your attitude and your policy, you must arm and arm and prepare yourself for the worst; don’t give way for German demands more than you absolute must, but on the other hand do not be foolhardy, we do not want another victim.” (Jag tror jag förstår er hållning och politik, ni måste rusta och åter rusta och förbereda er på det värsta; ge inte efter för tyska fordringar mer än vad som är absolut nödvändigt, men var å andra sidan inte dumdristiga, vi vill inte ha ett nytt offer). ”We do not want another victim”, upprepade han med sitt mest bullrande tonfall.
Den svenska politiken fick efterhand en klar uppskattning i London och även hos den allmänt kritiske Churchill, som insåg Sveriges utsatta läge i förhållande till Tyskland och realismen i den svenska eftergifts- och förhandlingspolitiken. Efter tre krigsår fick Sverige nu en eloge av Churchill och den brittiska ledningen för att, som enda stat i Östersjöområdet, ha lyckats bevara sin neutralitet och självständighet gentemot Nazityskland, även om det krävdes en stor handel och transiteringar med Tyskland för att nå detta mål.
De sista krigsåren 1944-1945
Under de sista krigsåren förstärkte Sverige sina positioner politiskt, ekonomiskt och militärt i förhållande till de krigförande länderna. Samlingsregeringen förde nu en öppet proallierad kurs i väntan på axelmakternas nederlag i kriget och Hitlertysklands undergång. USA och Storbritannien var de sista krigsåren mycket nöjda med Sveriges frigörelse från Tyskland och hoppades att Sverige kunde delta i krigsslutet på allierad sida och sedan i återuppbyggnadsarbetet av Europa.
Det svenska försvarets upprustning gav nu även ordentlig effekt. Armén fick nya pansar- och jägarbrigader, moderna tunga pjäser och motoriserade enheter. Nya svensktillverkade stridsvagnar av typen Landsverk, modell 42 om 22 ton, tillfördes. Bofors levererade allt fler moderna artilleri- och luftvärnspjäser. Inom marinen hade kustartilleriet kraftigt moderniserats och byggts ut och flottan hade fått nya jagare. De två lätta kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon blev färdiga 1945. Sverige kunde samma år mobilisera cirka 700xx000 man i linjeförbanden, lokalförsvaret och hemvärnet, vilket var en avsevärd höjning jämfört med krigets början. Även flygvapnet tillfördes nya svensktillverkade jakt- och bombplan (J 21, J 22, B 17, B 18) av Saabs fabrikat, men låg i prestanda ännu långt efter stormakterna.
Det svenska försvaret hade nu fått en avsevärt höjd effekt och försvarsgrenarna var välövade efter lång beredskaps- och utbildningstjänst. År 1945 räknade man med att Sverige hade cirka 20xxx000 välutbildade officerare på stam och reservofficerare. Dessutom fanns ett stort antal värnpliktiga officerare. Detta var rekordsiffror för hela 1900-talet och gav en god grund för att bygga ut det kalla krigets totalförsvar under nästa generation.
En initierad tysk bedömning av det svenska försvaret från hösten 1943 är intressant: Generalstaben i Berlin var imponerad av den svenska vinterutbildningen och förbandens flexibilitet och rörlighet i skogsterräng, liksom av pansarvärnet och närstridsutbildningen. Jägarförbanden kunde lösa självständiga uppgifter med överfall och spaning. Däremot noterades brister i fråga om moderna stridsvagnar, jakt- och bombflyg och tungt artilleri. Av försvarsgrenarna sattes marinen främst, därnäst armén och sist flygvapnet, vars utbildning och bassystem dock fick beröm, men vars materiel var omodern. Samlingsregeringen 1939-1945 klarade freden och folkförsörjningen och kunde satsa stora resurser på att förstärka det militära försvaret, tidvis halva statsbudgeten. Den svenska militära styrkan mot slutet av kriget (1943-1945) blev nu en faktor att räkna med för stormakterna. Den kom att få betydelse i efterkrigstiden, inte minst då det gällde att få till stånd den så kallade nordiska balansen i området, vilket gjorde att Sverige på nytt nådde det gamla målet att hålla stormakterna på ett visst avstånd från Norden.
Den militära upprustningen var i mål och det svenska totalförsvaret hade fötts.
Kent Zetterberg är professor i modern historia vid Försvarshögskolans institution för säkerhet och strategi.
Lästips och referenser
Leif Björkman, Sverige inför Operation Barbarossa, SUAV 1971.
Klaus-Richard Böhme, Svenska vingar växer, Flygvapnet och flygindustrin 1918-1945, Sthlm 1982.
Wilhelm M Carlgren, Svensk utrikespolitik 1939-1945, Sthlm 1973.
Arvid Cronenberg, ”Arméns krigsorganisation”, i CA Wangel (red), Sveriges militära beredskap 1939-1945, Köping 1982.
Arvid Cronenberg, ”1942 års försvarsbeslut” i Carl-Axel Wangel (red), Sveriges militära beredskap 1939-1945, Köping 1982.
Arvid Cronenberg, ”Huvudlinjer i arméns operativa planering” 1906-1945 i Bo Hugemark (red), Neutralitet och försvar, Sthlm 1986.
Björn Gäfvert, ”Den lätta flottans genombrott” i Bo Hugemark (red), Vindkantring 1942, Probus, Sthlm 1992.
Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget, Transiteringsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål, april-juni 1940, UD, Sthlm 1947.
Gunnar Hägglöf, Det kringrända Sverige, Sthlm 1983.
Alf W Johansson, Per Albins krig, Sthlm 1985.
Karl Molin, Försvaret -folkhemmet - demokratin, SUAV, Sthlm 1974.
Erik Norberg, Flyg i beredskap, SUAV, Sthlm 1971.
Lars Ulfving, ”Sjökriget Sverige-Sovjetunionen” i Bo Hugemark (red), Vindkantring 1942, Probus, Sthlm 1992.
Krister Wahlbäck, Finlandsfrågan i svensk politik 1937-1940, Sthlm 1964.
Carl-Axel Wangel (red), Sveriges militära beredskap 1939-1945, MHS/MHA, Köping 1982.
Kent Zetterberg, ”Neutralitet till varje pris?” i Bo Hugemark (red), I orkanens öga 1941, Probus 1992.
Kent Zetterberg, ”1942 - Storkriget vänder, Sveriges utsatta läge består”, i Bo Hugemark (red), Vindkantring 1942, Probus, Sthlm 1992.
Kent Zetterberg, ”Svensk säkerhetspolitik 1943” i Bo Hugemark (red) Nya fronter? 1943, Probus Sthlm 1994.
Kent Zetterberg, ”Storkriget går mot sitt slut - Sveriges läge förbättras”, i Böhme-Huldt (red) Vårstormar 1944, Probus 1994.
Kent Zetterberg, ”Sveriges säkerhetspolitik i krigsslutet och inför det nya Europa”, i Böhme-Huldt (red), Horisonten klarnar 1945, Probus 1995.
Från Framsyn nr 3-2004 - www.foi.se/framsyn