Krigshistoria blev hett när kalla kriget tog slut
Den stridsutmattade soldaten, som på denna målning från 1654 av Carel Fabritius, var i sekler en vardagssyn i Europa och en källa till militära studier. Med världskrigen och kärnvapnen försvann intresset för militärhistoria. Nu har dock insikten vaknat att historien har något att lära oss.
Krigshistoria var ett huvudämne vid de militära stabsakademier som grundades under 1800-talet. De stora militärteoretikerna Jomini, Clausewitz och Mahan talade sig alla varma om värdet av krigshistoriska studier, likaså gjorde den svenska Krigshögskolans grundare, Hugo Raab. 100 år senare hade dock ämnet mer eller mindre försvunnit, åtminstone från den svenska Militärhögskolan. Är det krigets eviga lagar som officeren ska lära genom att studera det förflutna, tidigare generationers praktiska erfarenheter – eller något annat?
Av Gunnar Åselius
När Krigshögskolan (KHS) grundades år 1878 fick den svenska armén för första gången en modern utbildning för stabsofficerare. Initiativtagare var chefen för generalstaben, översten Hugo Raab, som ägde krigserfarenhet från dansk-tyska kriget 1864 och visste vilken kompetens som krävdes för att leda massarméer i järn-vägarnas tidsålder. För Raab var det självklart att krigshistoria måste bli ett centralt ämne vid den nya skolan. Endast på det sättet kunde eleverna få krigserfarenhet och lära sig att ”försatta uti vilket militärt läge det vara må […] med ogrumlad blick skärskåda omständigheternas betydelse” för att därefter kunna ”handla militäriskt riktigt och i överenstämmelse med krigskonstens lagar”. Han varnade emellertid för att trötta de studerande med ett tragglande av årtal och fakta: ”Krigskonst kan icke inpluggas uti hufvudet, hon skall begripas.”
Raab hade 20 år tidigare studerat vid Kriegsakademie i Berlin, som ansågs vara världens främsta militära skola, och var givetvis påverkad av sina erfarenheter därifrån. Vid Kriegsakademie var krigshistoria ett stort ämne. Från Berlin kunde man med tåg bekvämt företa exkursioner till flera av de stora slagfälten från Fredrik den stores krig och Napoleonkrigen. Syftet med dessa utflykter var inte patriotisk uppbyggelse eller trevlig turism. Genom att öva sig på historiska situationer ute i terrängen skulle eleverna lära sig att göra snabba och korrekta lägesbedömningar. I deras framtida roll som generalstabsofficerare skulle de kunna skickas ut till underställda förband för att analysera den lokala situationen, och förklara för förbandschefen hur han bäst handlade i överensstämmelse med den högre ledningens avsikter. Att denna färdighetsträning fanns inbyggd i de krigshistoriska studierna innebar att historiska sakförhållanden egentligen blev ointressanta i undervisningen. Frågor som gällde den politiska kontexten eller logistiska förutsättningar under det krig som studerades kunde hoppas över. Att det i samtiden fanns järnvägar och långskjutande artilleri som inte funnits på Fredrik den stores eller Napoleons tid tedde sig också mindre viktigt. Det var det taktiskt-operativa bedömandet och krigföringens förmodat oföränderliga lagar som stod i centrum, inte den historiska verkligheten. Bataljoner, skvadroner och batterier framstod som pjäser i ett krigsspel, vilka kunde röra sig på samma sätt och utföra samma sorts konster 1760, 1806 som 1914.
Stort ämne på Krigshögskolan
Även vid svenska KHS blev krigshistoria ett stort ämne. Med minst 180 timmar, vilket motsvarade ungefär 15 procent av undervisningstiden under två år, var det bland de militära ämnena bara taktik som kunde konkurrera. När det gällde elevernas befordringsomdöme efter KHS ansågs betyget i krigshistoria lika viktigt som det i taktik. Taktikutbildningen innehöll dessutom ofta olika historiska exempel. Samma sak gällde undervisningen i strategi, som på den här tiden innehållsmässigt närmast motsvarade vad vi i dag skulle kalla operationskonst. Omvänt blev en viktig målsättning med krigshistorieundervisningen vid KHS att träna elevernas förmåga till taktiska och operativa bedömningar, precis som vid förebilden Krigsakademie i Berlin. Ett mer än trettio timmar långt kursmoment om 1866 års krig mellan Preussen och Österrike kunde examineras med skrivningsfrågor av typen: ”Vid vilken tidpunkt av slaget vid Königgrätz hade ett motanfall utgånget från den österrikiske befälhavaren Ludvig von Benedeks center haft största utsikter att krönas med framgång?”
Undervisningen, som hade formen av föreläsningar, innehöll en kronologisk översikt från de gamla grekerna fram till nutiden, och ägnade särskilda fördjupningar åt Gustav II Adolfs krig i Tyskland, Karl XII:s ryska fälttåg, Fredrik den stores fälttåg 1757–1758, Napoleonkrigen, samt Sveriges senaste stora krigserfarenheter mot Ryssland 1808–1809 och i koalitionen mot Napoleon 1813. Därtill studerades mer aktuella konflikter som det preussisk-österrikiska kriget 1866, fransk-tyska kriget 1870–1871 och rysk-turkiska kriget 1877–1878. Amerikanska inbördeskriget, som var den väpnade konflikt under 1800-talet som tydligast pekade fram mot 1900-talets industriella masskrig, berördes däremot knappast alls. I detta avseende var den svenska generalstabsutbildningen inte på något sätt unik i Europa. Erfarenheterna från USA ansågs helt enkelt omöjliga att applicera på europeiska förhållanden. De geografiska skillnaderna påstods vara för stora och den amerikanska officerskåren allmänt inkompetent. Före första världskriget avfärdades erfarenheter från boerkriget och rysk-japanska kriget med liknande arroganta argument.
Statusras i kärnvapnens tidsålder
Efter 1918 kom därför krigshistorieämnet i kris. Varför hade de europeiska generalerna, trots grundliga historiska studier, varit så illa förberedda inför det industrialiserade krigets utmaningar? Vad betydde den allt snabbare tekniska utvecklingen för möjligheten att dra lärdomar från det förflutna? Fanns det verkligen eviga lagar som styrde krigföringen?
I den reviderade läroplanen för KHS år 1934 hade antalet krigshistorietimmar skurits ned rejält, medan ämnen som taktik och luftkrigskonst tilläts expandera. Krigshistoria gavs också nu för första gången en lägre betydelse för elevernas slutbetyg än taktik. I läroplanen från 1938 reducerades timantalet ytterligare, och det stadgades att undervisningen skulle koncentrera sig på tiden efter 1914.
Efter 1945 kom det verkliga statusraset. I kärnvapnens tidsålder var det oklart vad officeren alls skulle med kunskaper om tidigare konflikter. Mot bakgrund av andra världskrigets erfarenheter föreföll ämnen som psykologi, pedagogik, sambandsteknik och materiellära betydligt matnyttigare. Betygskoefficienten för krigshistoria sjönk ytterligare. Det enda ämnet som enligt 1949 års läroplan skulle ha mindre betydelse för slutbetyget från KHS än grundkursen i krigshistoria, var fortsättningskursen i krigshistoria, som därtill blev valfri.
När KHS 1961 slogs samman med Sjökrigshögskolan och Flygkrigshögskolan för en försvarsgrensgemensam utbildning av stabsofficerare, Militärhögskolan (MHS), hade ämnet totalt 70 timmar. Det döptes om till militärhistoria, för att markera att man nu inte bara skulle studera vad som hänt på slagfälten utan även bredare teman som strategins roll i krigföringen och samspelet mellan krigsmakt, samhälle och teknisk utveckling. I undervisningen kom fokus ändå att ligga på andra världskriget med speciella fördjupningar kring operationer som kunde tänkas få relevans för det svenska invasionsförsvaret: finska vinterkriget, striderna på Karelska Näset 1944, sovjetisk pansarkrigföring på östfronten, det överraskande anfallet mot Norge och Danmark den 9 april 1940, de allierades kustinvasioner i Medelhavet, Normandie och Stilla Havet.
Under 1960- och 1970-talen framstod dessa erfarenheter från andra världskriget som allt mindre relevanta. Undervisningstiden minskade ytterligare, och i mitten av 1980-talet hade militärhistoria upphört som ett eget ämne vid MHS. Vad som återstod var en 15 timmar lång översiktskurs inom ramen för undervisningen i strategi. Efter en tre timmar lång introduktion ägnades två timmar åt tiden 1815-1914, två timmar åt första världskriget, fyra åt andra världskriget, två åt tiden efter 1945 samt två timmar åt det svenska försvaret under efterkrigstiden. Man hade onekligen kommit långt från Hugo Raabs visioner 100 år tidigare.
Krig och kungar ifrågasattes
Utvecklingen inom officersutbildningen var dock inte unik, vilket visas av Lundahistorikern Ulf Zanders forskning kring historieämnets ställning i det svenska samhället under 1900-talet.
Historieförmedlingen i svenskt utbildningsväsende spelade länge en central roll både i skolans medborgaruppfostran och i kulturdebatten. Efter första världskriget och demokratins genombrott började dock den nationalistiska historieförmedlingen, inriktad på krig och kungar, att ifrågasättas. Det folkhemska nationalmedvetandet, som byggdes upp efter 1945, var inriktat mot framtiden. Stolthet över välfärdsstaten och Sveriges internationella roll kom att betyda mer än minnena av ett ärofullt förflutet. I skolornas timplaner trängdes historia snart ut av samhällskunskapsämnet. De akademiska historikerna vid universiteten försvann ur debatten och skrev snart mest för varandra. Först på 1990-talet, när det kalla krigets slut och en begynnande internationalisering fått den svenska samhällsmodellen att ifrågasättas, föreföll kunskaper om historien återigen relevanta för svenskarnas möjligheter att orientera sig i sin samtid.
På samma sätt innebar det kalla krigets slut att historieämnet på nytt tilläts flytta fram sina positioner inom officersutbildningen. När invasionshotet försvunnit och klassrumstiden inte längre behövde användas till att plugga in de olika milonas operativa planering, fanns utrymme för en ökad akademisering. Det blev lika viktigt att reflektera intellektuellt kring frågan vad Sverige skulle använda sina militära maktmedel till, som att hantverksmässigt lära sig hur de skulle användas. Svensköversättningen av Carl von Clausewitz verk Om kriget 1991, och utvecklandet av auktoriserade operativa doktriner för Försvarsmakten medförde dessutom en ökad medvetenhet om militärteorins betydelse. Förståelsen för militärteori kräver i sin tur historiska kunskaper. Sun Zi, Jomini, Clausewitz, Mahan, Douhet och Liddell Hart skrev inte för oss, utan för sin samtid.
Inga färdiga recept för framgång
Syftet med att fördjupa sig i gångna tiders militära tänkande bör heller inte vara att söka färdiga recept för framgång. Att många av de utmaningar som konfronterar militära ledare tycks vara desamma i alla tider är visserligen tankeväckande, men det innebär inte att lösningarna från det förflutna är giltiga idag. Det är helt enkelt inte särskilt sannolikt att en kinesisk tänkare som levde på 400-talet f. Kr kunde förutse de svårigheter som svensk militär skulle möta i Kosovo eller Kongo 2 500 år senare. Den som går med den typen av förväntningar till historieböckerna kommer att bli besviken. Förutsatt att historieämnet inte gör anspråk på att vara praktiskt nyttigt genom att lära ut ”eviga sanningar” eller träna lägesbedömningar, har det dock fortfarande en viktig roll att spela. Officerare behöver lära sig historia av samma anledning som andra människor - för att få perspektiv på sin verksamhet och bättre förstå vilka de är. En brett upplagd militärhistoria med internationella perspektiv, som tvingar eleverna att reflektera kring vetenskaplig metodik, den militära professionens samhällsroll och det militära tänkandets utveckling, kan därför lämna ett värdefullt bidrag - kanske inte till stabsofficerarnas utbildning men väl till deras bildning, helt i den anda Hugo Raab formulerade på 1870-talet: ”Krigskonst kan icke inpluggas uti hufvudet, hon skall begripas.”
Gunnar Åselius är docent i historia och lektor vid Försvarshögskolan, där han tjänstgör vid Militärhistoriska avdelningen. För närvarande forskar han kring historieämnets roll i svensk officersutbildning sedan 1800-talet.
Från Framsyn nr 3-2004 - www.foi.se/framsyn