Från fattighus till det befästa folkhemmet

Försvaret har spelat en stor roll för den svenska samhällshistorien. När Sverige gick från fattighus till folkhem skapades en försvarsvilja som saknar motsvarighet i väst. Försvaret har varit folkbildare, medborgarskola och folkuniversitet. Försvarets fria utbildning gav många en framtid, som annars tett sig dyster. Värnplikten må ersättas av något annat, men bandet mellan försvaret och samhället har knutits av den gemensamma historien.

Av Kent Zetterberg

Värnpliktssystemet växte fram med franska revolutionen och dess massarméer. Mot slutet av 1800-talet blev värnplikten allmän i de flesta länder, men Sverige kom sent i utvecklingen. Först 1901 års härordning etablerade den allmänna värnplikten och en övningstid för infanteriet om sex månader.

Under 1900-talet fick en stor del av den manliga befolkningen militär utbildning. Från 1940 har även det svenska folket brett utbildats inom totalförsvarets ramar. Civilförsvaret och hemvärnet etablerades under beredskapen 1939-1945 och växte under kalla kriget till det stora Totalförsvaret. Detta är i dag under omorganisation med arbetstiteln Samhällsförsvaret.

Värnplikten kan definieras som medborgarnas skyldighet att delta i sitt lands försvar och undergå utbildning för detta syfte. Länge omfattade värnplikten endast män i de yngre årgångarna och övningstiden var mycket begränsad. En kombination av värvad trupp (stam) och värnpliktiga (beväring) var vanlig i Europa under 1800-talet. Efterhand skedde, i de flesta länder, en övergång till värnpliktsförsvar i stor skala.

Försvaret blev nu även en stor medborgarskola. Byggandet av Göta kanal med militära enheter 1810-1832 var en viktig skola för svensk ingenjörskonst och för bondesamhället i stort. De första civilingenjörerna i Sverige utbildades på 1800-talet av militären på Karlberg, vilket var ett exempel på militären som föregångare gentemot det civila samhället på det tekniska området. Industrialiseringen kom sent i Sverige, men fick stor betydelse för försvaret då den gav förutsättningar för en växande försvarsindustri och en höjning av utbildningsnivån hos befäl och trupp.

Värnpliktsreformen 1901
Försvaret växte i storlek i och med införandet av den allmänna värnplikten 1901. Rekryteringen till yrket breddades och ökade och nya organisatoriska former som kasernerade förband, permanenta staber och specialiserade truppslag växte fram. Viktiga personalfrågor i värnpliktsförsvaret blev nu relationerna mellan befäl och trupp, synen på den militära etiken och avvägningen mellan ”krigets krav” (den militära professionens krav) och önskan att det civila samhället ska styra värderingarna och försvarets ramar. Stora debattfrågor blev värnpliktsförsvarets effektivitet och stridseffekt, rättstillämpningen, lednings- och disciplinfrågor och synen på individens rättigheter och skyldigheter inom försvaret.

Demokratisering och krigets krav
Under 1900-talets första årtionden såg många politiker, inte minst inom vänstern, det som en viktig uppgift att rensa ut kvardröjande, barbariska inslag i militär mentalitet och kultur. Det gällde humanare krigs-lagar och att få bort inslag av översitteri beroende på lydnadsförhållanden. Samtidigt fanns det i de militära befälskårerna en skråanda mot det civila samhället och en kvardröjande skepsis mot ”demokratiska experiment” inom försvaret, där man i stället betonade krigets krav, ordersystemet och pliktuppfyllelsen.

Efterhand utjämnades dock dessa motsättningar och en militieombudsman (MO) inrättades av riksdagen 1914 i syfte att förbättra rättstryggheten inom krigsmakten. De svenska befälskårerna (officerare, underofficerare och underbefäl) var dock knappast några entusiaster för idén om det demokratiska folkförsvaret under tiden före andra världskriget.

Främst såg man försvaret som ett område där alla måste underkasta sig krigets krav.

Det befästa folkhemmet
De antimilitaristiska stämningarna var starka i landet fram till utbrottet av andra världskriget, särskilt hos de frisinnade och inom svensk arbetarrörelse. Ungsocialisterna agiterade mot värnplikten och ledande unga socialdemokrater utgav skriften Det befästa fattighuset. Hjalmar Branting, som var den socialdemokratiske hövdingen fram till sin död 1925, avvisade dock pacifismen och antimilitarismen, men ansåg att sociala reformer borde gå före militärutgifterna. Per Albin Hansson fortsatte på samma väg, blev försvarsminister och ledde till sist Sveriges största militära upprustning som statsminister åren 1940-46. Från 1932 övertog socialdemokraterna regeringsmakten fram till 1976 och kom att bli ”det statsbärande partiet”. En bred reformverksamhet drog i gång. Socialdemokraterna ansåg nu att deras folkhemsbygge verkligen gav dem ett fosterland att försvara.

Andra världskriget vändpunkten
En avgörande vändning skedde under det andra världskriget, som blev en chock för det svenska folket. Sovjetunionens överfall på Finland i november 1939 och Tysklands överfall på Danmark och Norge den 9 april 1940 ledde till en nationell samling kring neutralitet, försvar och upprustning. Försvarsviljan har sedan dess legat högt i Sverige, jämfört med de flesta andra västländer.

Talande exempel på detta skedde 1 maj 1940 och 1941. Då ersattes arbetarrörelsens traditionella tåg med stora medborgartåg under parollen ”För Sveriges frihet och oberoende”. En viss skepsis levde dock kvar hos vissa grupper mot den militära upprustningen, som man såg som ett nödvändigt ont. Lantbrukaren Olof Sandberg i Böle, Västerbotten (fp) uttryckte detta på följande sätt i riksdagen 1940 : ”Ju bättre vi äro rustade, desto begärligare bli vi också såsom bundsförvant åt en i krig invecklad stat.”

Demokratiseringen av försvaret
Fredsoptimismen på 1920-talet ledde till en militär nedrustning i Sverige 1925. Bakom beslutet stod socialdemokrater och frisinnade, som ansåg att det nu skulle bli lättare att ändra försvarets ställning i samhället. Nu ville man bredda befälsrekryteringen och bygga upp ett verkligt folkförsvar. Försvaret skulle inte längre vara exponent för de högre klasserna - kungamakten, adeln, godsägarna och högern (”överklassen”), utan skulle tjäna hela folket och bli en folkuppfostrare. Försvaret skulle bättre integreras med det civila samhället och de värnpliktigas rättssäkerhet och status skulle höjas.

”Ett folkuniversitet”
Under 1930- och 1940-talen började försvaret användas som ”ett folkuniversitet”. Syftet var att utjämna motsättningar mellan olika folkgrupper och att höja utbildningsnivån på skilda fält, inklusive hygien och ny teknik. Förundrat lyssnades det på föredrag inom ämnet ”medborgarkunskap”. Försvaret gav också snabbkurser om Sverige, demokratin och världen, förvaltning och ekonomi. Detta kunde öppna nya vyer och sporra till egen utbildning. Försvarets läroverk inrättades på 1940-talet för att ge långvägare chansen till en officerskarriär.

Inom försvaret fick nu befäl och trupp lära sig mycket inom allehanda produktion och på det tekniska området. Det var alltifrån att köra bil till att hantera maskiner och verktyg av skiftande slag, vilket kom till god nytta efter militärtjänstens slut.

Försvarets demokratisering blev ett stående debattema. Statsminister Per Albin Hansson angav tonen när han 1936 talade om folkförsvaret: ”Försvarets demokratisering är mera en fråga om anda än om bestämmelser. Denna anda växer fram bäst ur en ömsesidighet i förtroende. Det är väsentligt för folkets förtroende för försvaret att detta förtroende kan grundas på en allmän övertygelse om lojalitet mot den demokratiska ordningen hos de vid försvarsmakten anställda och om deras vilja att inom försvarsväsendet handla demokratiskt.”

Ökad förståelse
Beredskapen 1939-1945 bidrog i hög grad till att öka förståelsen och samverkan mellan folk och försvar. Riksorganisationen Folk och Försvar bildades nu som en bred medborgarorganisation med medverkan från partierna, de stora folkrörelserna och intresseorganisationerna. Beredskapen förde dessutom samman olika samhällsgrupper i en gemensam uppgift i stor skala under många år, vilket stärkte uppslutningen kring försvaret.

Försvarets uppgift som bred folkutbildare växte efter kriget. Även de frivilliga försvarsorganisationerna har i hög grad bidragit i sammanhanget.

Den allmänna värnplikten hade ett fortsatt brett stöd i riksdagen under kalla kriget.1970 års försvarsutredning och riksdag uttalade sig kraftfullt för den allmänna värnplikten:

”Totalförsvaret bör vara så uppbyggt och organiserat att det är en hela folkets angelägenhet. [---] Den allmänna värnplikten är som idé övergripande och av största betydelse för försvarsviljan och den reella försvarseffekten. Den bidrar i sig till att inåt och utåt manifestera viljan att säkra landets trygghet mot yttre hot.” Generalmajor Nils Skölds skrift Värnplikt och folkförsvar 1974 fick senare ett stort inflytande. I dag är läget annorlunda och frågan om en yrkesarmé diskuteras.

Allmänt har försvaret i efterkrigstiden spelat en stor roll som utbildare av det svenska folket. Det har gällt både det militära försvaret, civilförsvaret, myndigheter och organisationer inom totalförsvaret. Försvaret och samhället har integrerats och samverkat mycket långt.

Den gamla hotbilden och invasionsförsvaret är borta efter det kalla kriget, men försvaret och samhället behöver varandra lika mycket som tidigare. Den breddade hotbilden med terroristhot med mera, gör att det svenska samhället måste vara berett att möta olika typer av hot i framtiden. Då som nu gäller samma grundregel: Ensam är inte stark. Försvaret och samhället behöver varandra.

Kent Zetterberg är professor i modern historia vid Försvarshögskolans institution för säkerhet och strategi.

Från Framsyn nr 3-2004 - www.foi.se/framsyn