Svår omställning till demokratiskt försvar

Med 1901 års härordning infördes allmän värnplikt. Befälens behandling av de värnpliktiga blev ett hett debattämne. 1915 fick soldaterna en egen ombudsman att vända sig till när militieombudsmannaämbetet infördes.

När Sverige 1921 blev en parlamentarisk demokrati blev också försvaret demokratiserat. Fyra år senare togs den så kallade upprorsparagrafen bort. Militär skulle inte längre kunna användas mot landets egna medborgare. Men i Ådalen 1931 skedde det ändå. Demokratin kom inte in i försvaret med stormsteg. Officerarna skrämdes av antimilitäriska stämningar och bildade hemliga sällskap, som närmast var fientliga till demokratin.

Av Agneta Guillemot

Den nya försvarsordningen från 1901, byggd på allmän värnplikt, förändrade i grunden det militära systemet i Sverige. Avvecklingen av indelningsverket innebar en avgörande förändring, ja ett verkligt paradigmskifte.

Tidigare hade krigsmakten varit tämligen oberoende av riksdagen beroende på det sätt varpå den indelta armén finansierades. Krigsmakten blev däremot efter 1901 helt beroende av riksdagens anslag för sin verksamhet. Denna förändring kan ses som en början på demokratiseringsprocessen. Det formella demokratiska och parlamentariska genombrottet i Sverige 1921 innebar att hela försvarsmakten ställdes under demokratisk och parlamentarisk kontroll.

1901 års härordning innebar att indelta armén avvecklades och att värvade förband skulle inordnas i ett nytt härordningssystem. Under den långa process som ledde fram till det nya härordningsbeslutet diskuterades olika sätt att förse armén med underbefäl och underofficerare. Riksdagen fastnade för systemet med ”stam och beväring”. Beväringen var ett annat namn på de värnpliktiga. Nu blev värnplikten allmän och det innebar att män ur alla samhällsklasser skulle utbildas i den nya värnpliktsarmén. Systemet med en ”stam” innebar korttidsanställning av volontärer, som utbildades till underbefäl. De volontärer som inte befordrats fick sluta senast vid 28 års ålder, medan befordrade volontärer kunde stå kvar till 32 års ålder. De bästa bland underbefälen togs ut till underofficersutbildning.

För att kunna locka sökande till en så osäker anställning blev frågan om utbildningen mycket central. Med tanke på att grundläggande utbildning vid sekelskiftet 1900 fortfarande var rätt outvecklad på sina håll blev en kompletterande undervisning i civila ämnen som läsning, skrivning och räkning viktig. Målen sattes också högre: utbildningen i civila ämnen som skulle motsvara de första åren fram till en realexamen. Tanken var att utbildningen skulle ge en ökad möjlighet att senare konkurrera på den civila arbetsmarknaden. Ett annat sätt att försöka lösa problemet med rekryteringen var att försöka förse de avskedade med en civilanställning inom statliga verk.

För somliga konservativa var det viktigt att underbefälet fick bra villkor efter avslutad militärtjänst, annars skulle det kunna göra anspråk på en karriär inom försvaret. På det sättet behölls officerskårens exklusivitet. Erfarenheten från de första årens rekrytering av volontärer visar att det funnits en övertro på underklassens önskan att låta värva sig. Vakanserna var omfattande. Det berodde på de dåliga anställningsvillkoren och de låga lönerna. Något säkert samband mellan antimilitära stämningar och rekryteringssvårigheter under 1910-talet har inte kunnat visas.

Polisen rekryterade militärer
Det går inte att generellt uttala sig om vilken betydelse den civila utbildningen inom det militära haft. För enstaka individer är det uppenbart att både den civila och militära delen av utbildningen varit av värde. Utbildningen var till exempel av betydelse för anställning inom tullen. Ett intressant faktum är att en mycket hög andel av polisen rekryterades bland före detta militärer. En utfrågning av volontärer på 1940-talet visar att 60 procent angav möjlighet till en god utbildning som orsak till att de sökte anställning. När det gäller volontärinstitutionen, utbildningen och den eventuella sociala rörlighet som den kan ha bidragit till är mycket ännu outforskat.

En fråga som direkt hör ihop med demokratiseringen är hur de värnpliktiga, beväringen som de länge kallades, behandlades av de överordnade under utbildningen. Frågan om krigslagarnas humanisering drevs hårt av vänstern under de första årtiondena på 1900-talet. Tidningarna översvämmades av skildringar om övergrepp mot beväringen från befälets sida. Inrättandet av Militie-ombudsmannaämbetet (MO) 1915 hade sin bakgrund i dessa missförhållanden. Den ökade insyn och kontroll som detta innebar var ett viktigt steg i den demokratiska kontrollen av förhållandena inom försvaret. Enbart själva inrättandet av MO förefaller ha bidragit till att antalet fall minskade över tid.

Få officerare ur arbetarklassen
En breddad och därmed mer demokratisk rekrytering till officersyrket diskuterades också livligt i det tidiga 1900-talet. Frågan kom upp på riksdagens bord redan 1902 och kunde förverkligas steg för steg sedan liberaler och socialdemokrater börjat driva dessa frågor.

Det ledde så småningom fram till skapandet av arméns underofficersskola 1926 med möjlighet att läsa in en begränsad studentexamen och inrättandet av Försvarets läroverk 1942. Särskilt socialdemokraterna ansåg att nyckeln till en förändring av försvaret i demokratisk riktning låg i en annorlunda social rekrytering av officerskåren. De förändringar i rekryteringen till officerskåren, som ägde rum mellan åren 1900 och 1930, innebar, som Göran Andolf visat, en rätt obetydlig breddning av den sociala rekryteringen: år 1930 kom 70 procent ur socialgrupp 1, 20 procent ur socialgrupp 2 och endast 0,4 procent ur socialgrupp 3 i armén som helhet. Särskilt efter andra världskriget har det skett stora förändringar i riktning mot en socialt bredare rekrytering.

Officersyrkets professionalisering, som inte tillät civila bisysslor i samma omfattning som tidigare, bidrog sannolikt till en ökad social isolering. Officerarna skulle efter 1901 i sitt yrke möta nya grupper - inte bondpojkar och drängar, utan arbetarklassens ynglingar som omfattade en annan samhällsideologi och framförallt hade en mycket mer negativ syn på försvaret. För de officerare som i likhet med sina kollegor i Tyskland såg sig som en garant för samhällsordningen, uppfattades den antimilitära propagandan på 1910-talet som ett tecken på att en revolutionär omvälvning var nära förestående. Det är sannolikt bakgrunden till bildandet av Stockholms skyddskår 1917, som var tänkt att vara en hemlig skyddskår som skulle hjälpa polisen vid sociala och politiska oroligheter. Tio år senare bildades Munckska kåren eller Stockholms luftförsvars frivilliga beredskapsförening, som skulle hjälpa polisen mot samhällsomstörtande element. Hur representativa dessa grupper var för officerskåren i gemen är inte utrett.

I officerskåren uppfattades det som mycket oroande att antimilitarismen spred sig till det militära samhället. De mest militanta ungsocialisterna passade på att utnyttja tillfället att sprida skrifter och flygblad då de själva kallades in till tjänstgöring. Rekryteringen till underbefälskåren och i förlängningen till underofficerskåren skedde i stor utsträckning ur proletära skikt. Det ledde till att somliga officerare uppfattade det blivande underbefälet som opålitligt. Det fanns alltså grogrund för motsättningar även inom de egna leden.

Tragedin i Ådalen
I takt med vänsterns ökade parlamentariska inflytande aktualiserades frågan om militärmaktens användning i fredstid inom det egna landet. I ett demokratiskt samhälle borde det inte vara möjligt att använda militära styrkor mot de egna medborgarna. Ändå var det just det som skedde även efter det demokratiska genombrottet. Militära insatser för ordningshållning och för att förhindra upplopp eller oroligheter var inte ovanliga under 1800-talet, men de var mycket olika till sin karaktär. Flera rörde sig om bevakningsuppdrag i anslutning till marknader och möten av skilda slag, då ett fåtal man under ledning ett lägre befäl användes. Det är troligt att dessa uppdrag inte var alltför utmanande för den allmänna opinionen. Det var annorlunda under 1900-talet med de ingripanden som gällde sociala konflikter, till exempel den omfattande vakthållningen vid storstrejken 1909 eller ingripandena i Ådalen 1931 som slutade i en tragedi. Diskussionen i riksdagen om användningen av militär vid civila konflikter pågick under hela 1910-talet och först 1925 togs den så kallade upprorsparagrafen bort. Den ersattes dock med en regel som i princip medgav militära ingripanden, men nu talades det i stället om att militär kunde användas om rikets säkerhet var hotad och därmed var formuleringen inte lika utmanade.

Socialdemokraten Richard Sandler såg avskaffandet av upprorsparagrafen som en del i en demokratiseringsprocess och uttryckte sig så här 1925 i riskdagen:

”En försvarsorganisation, sålunda ställd i folkets tjänst, innebär givetvis en dödsstöt åt allt det, som man tidigare innefattat i den militaristiska andan.”

Det visade sig vara en optimistisk förhoppning. Bildandet av hemliga grupper av officerare, med en närmast fientlig inställning till demokratin, visar att det fanns mycket kvar att göra när det gäller det demokratiska arbetet inom försvaret på 1920- och 1930-talet.

Agneta Guillemot är docent i historia vid Umeå universitet och har bland annat skrivit om indelningsverkets soldater.

Referenser:

G Andolf, ”Den svenska officerskårens sociala ursprung under 1900-talet”, Militärhistorisk tidskrift 1984.

C G Andrae, ”Regeringen Swartz och den svenska revolutionen”, Historisk tidskrift 1976:3.

T Ericsson, I fosterlandets tjänst. En studie i den svenska arméunderbefälskårens fackliga strävanden 1901-1922, Umeå 1978.

A Guillemot, ”Rekryteringen av underbefäl och underofficerare” i B O Nyström, & S Skeppstedt (red), Boden - Fästningen, Garnisonen, Samhället. Boden 1990.

A Guillemot, ”Från Sundsvall 1879 - Ådalen 1931, Om militära kommenderingar vid strejker och sociala konflikter” i T Ericsson & A Guillemot (red), Individ och struktur i historisk belysning, Festskrift till Sune Åkerman. Umeå 1997.

K Strömberg-Back, ”Stam och beväring” i T Ericsson (red), Folket i försvaret, Umeå 1983.

Från Framsyn nr 3-2004 - www.foi.se/framsyn