Försvarshistoriens egna skattkammare

Belägringen av Breda skildrad av den holländske konstnären Jac Calldt cirka 1625. Detta är en detalj av en stor plansch som finns på Krigsarkivet. Planschen är gjord i en holländsk tradition där det är folket och inte deras härskare som avbildas. Krigsarkivets samlingar av kartor och planscher är en av de finaste i världen.

Sedan 130 år tillbaka finns det en avdelning som har till uppgift att bedriva och stödja militärhistorisk forskning. Idag finns avdelningen vid Försvarshögskolan i Stockholm. Handlingarna från det gamla försvaret förvaras på Krigsarkivet, som fyller 200 år nästa år. Dessa båda institutioner har många beröringspunkter och en gemensam historia.

Av Per Iko

Inom den militära utbildningen och utvecklingen var och är det av stor vikt att studera förda krig. En av de få regenterna i Sverige som uppfostrats till statschef är Erik XIV, i vilkens undervisning det exempelvis ingick studium av Vegetius militärteoretiska kompilation Epitoma rei militaris (”Sammandrag om krigskonsten”). Denna skrift från 300-talet berör till stor del hur militära förband utbildas och organiseras, men handlar även om taktiska dispositioner under anfall och försvar samt sjökrigsoperationer. Skriften utgår från den romerska militärhistorien, utan att vara en ren historieskildring, och användes som militär lärobok ända in på 1800-talet.

Militärhistorisk forskning i Sverige kan sägas ha tagit sin egentliga början med Jacob Rödings Historisk undersökning om krigskonstens tilstånd i Sverige i konung Gustaf I:s tid från 1755. Flera fortsättningar författades därefter under de kommande 90 åren om utvecklingen fram till Gustav II Adolfs tid.

År 1805 organiserades Fältmätningskåren, med det likaledes nyinrättade Krigsarkivet. Bland dess uppgifter var, förutom att vara ett rent kartarkiv för armén, att samla och bearbeta arkivhandlingar samt att författa militärhistoria.

Fältmätningskåren efterträddes 1831 av Topografiska kåren, vars chef, generalmajor Carl Fredrik Akrell, kom att ingå i den kommitté som tillsatts 1844 för att föreslå möjliga segernamn på fanor och standar. I betänkandet betonades nödvändigheten av grundliga forskningar för att klarlägga de enskilda förbandens historia, men också den allmänna svenska militärhistorien. Detta tog också Akrell fasta på i ett memorial från 1851, som även föreslog inrättandet av en krigshistorisk avdelning inom Topografiska kåren med denna uppgift.

Avdelning inom generalstaben
Det dröjde emellertid till inrättandet av en fast generalstab beslutades av riksdagen 1873. I instruktionen från den 5 december samma år stadgades att en av dess avdelningar skulle vara den krigshistoriska avdelningen där Krigsarkivet skulle ingå. En officer började tjänstgöra vid avdelningen i februari 1874, men den uppsattes officiellt först den 1 oktober 1874. I egenskap av äldste officer var generalstabskaptenen Axel Rappe befälhavare för avdelningen fram till 1878, då majoren Gustaf Kleen utsågs till krigshistoriska avdelningens chef. Den första krigsarkivarien efter införlivandet i generalstaben blev 1874 kanslisten i Kammarkollegiet Carl Johan Lovén.

Under de första åren dominerades avdelningens verksamhet av arbete med Krigskollegii arkiv och de omfattande leveranserna av regementsarkiven som tillfördes Krigsarkivet. Arkivet fick också 1882 sitt första reglemente som visar på en självständighet i förhållande till avdelningen och en samhörighet med Riksarkivet och Kungliga biblioteket. Krigsarkivet blev härmed också en forskningsinstitution för allmänheten.

Från 1882 tjänstgjorde Gustaf Björlin som avdelningens chef. Både generalstabs-officerare och -aspiranter kom att tjänstgöra vid avdelningen. Enligt Björlins uppgjorda arbetsplan skulle dessa få stor nytta, både för egen och stabens del, av att studera Sveriges krigs- och militärhistoria. Han satte sin prägel på det första stora militärhistoriska verket som avdelningen åstadkom, Sveriges krig 1808-1809. Björlins intresse för Krigsarkivet och egna initiativ för tillväxten av dess samlingar genom ”arkiv-resor” inom Sverige är omvittnade.

Storverk om Karl XII på slagfältet
Det nämnda Sveriges krig 1808-1809 utkom i nio band mellan åren 1890 och 1922. Den genomgång av källor och andra studier som gjordes inom projektet är imponerande. Handlingar överlämnades från Riksarkivet och flera länsstyrelser och det gjordes resor till arkivinstitutioner i Helsingfors, S:t Petersburg, Köpenhamn, Oslo och Trondheim. Tonvikten lades på detaljerade redogörelser för de militära operationerna, och de taktiska och strategiska förhållandena belystes ingående. Verket är än idag oundgängligt för studium av den aktuella perioden, inte minst genom dess kartor och bilagor.

Nästa stora forskningsprojekt, som påbörjades under första världskrigets sista år, blev Karl XII på slagfältet. Här skulle den framgångsrika karolinska krigskonsten klarläggas. Aktiva generalstabsofficerare gjorde det egentliga forsknings- och författararbetet i samarbete med historiker av facket. Formen var dock inte så lyckad, främst beroende på att officerarnas kommenderingstider var för korta för att de i tillräcklig grad skulle hinna tillägna sig en forskningsmetodik. Trots att verket är tydligt tendensiöst, har det sin stora betydelse genom de mycket omfattande källstudierna.

När försvarsstaben inrättades 1937 överflyttades avdelningen dit, och till den införlivades även den sjöhistoriska avdelningen från marinstaben med ett ursprung från 1929. Som första punkter i den nya instruktionen stod författandet av Sveriges militärhistoria, och bearbetning av erfarenheter från senaste krig. En bok om spanska inbördeskriget kunde färdigställas före krigsutbrottet 1939.

Den främsta uppgiften efter 1945 blev att utarbeta en historik om den svenska militära beredskapen. Någon samlad sådan utgavs dock aldrig, men forskningsarbetena har lämnat åtskilliga volymer handlingar efter sig, vilka förvaras på Krigsarkivet. Av materialet sammanställdes dock 1982 inom avdelningen antologin Sveriges militära beredskap 1939-1945.

Redan under 1930-talet började forskningsresurserna bli otillräckliga för den verksamhet som avsågs. Både verken om Gustav II Adolfs tid, Sveriges krig 1611-1632, och ett senare projekt om Karl X Gustavs tid, förkortades. En utredning rörande den samlade militärhistoriska forskningen tillkallades 1958, och i betänkandet föreslogs att försvarsstabens krigshistoriska avdelning skulle ombildas till ett fristående militärhistoriskt institut med både officerare och fackhistoriker. En kompletterande utredning under överbefälhavaren kom fram till i stort sett samma resultat.

Forskning och undervisning
Efter hårda remissbehandlingar föreslog en proposition den 17 januari 1961 att studier rörande militärpolitiska förhållanden och krigföring i historisk tid skulle utföras av en militärhistorisk avdelning vid den nyinrättade Militärhögskolan. Forsknings- och författarverksamhet skulle däremot stödjas av en delegation för militärhistorisk forskning med skolchefen som ordförande. Försvarsstabens Krigshistoriska avdelning övergick därmed den 1 juli 1962 till Militärhistoriska avdelningen (MHA) vid Militärhögskolan.

När skolan omorganiserades 1994 kom avdelningen att ingå i den Strategiska institutionen. Med den inriktning mot en akademiserad officersutbildning som då inleddes var det naturligt att den vetenskapliga kompetensen vid MHA skulle komma att spela en viktig roll. Militärhögskolan har sedan dess blivit Försvarshögskolan, och idag ingår MHA i Institutionen för säkerhet och strategi.

Krigshistoriska avdelningen började 1953 att utge den seriella publikationen Aktuellt och historiskt, där såväl äldre som yngre militärhistoriska studier och essäer publicerades. Det blev så småningom naturligt att genomföra ett namnbyte till Militärhistorisk Tidskrift. Tidskriften har under åren etablerat sig som organet för militärhistorisk forskning i Sverige, och publicerar nyskrivna uppsatser i militärhistoriska ämnen samt kortare recensioner av aktuell litteratur. Den utkommer årligen i december.

Ett exempel på senare tids större verk är serien om andra världskriget, utkommen mellan 1989 och 1995, och ibland kallad Hugemarkserien efter den dåvarande avdelningschefen Bo Hugemark. Dagens stora militärhistoriska projekt är Försvaret och kalla kriget (FOKK), som bedrivs tillsammans med Kungliga krigsvetenskapsakademien. Avdelningen tog också initiativet till den svenska översättningen och utgivandet av Carl von Clausewitz Om kriget 1991.

I samarbete med Stockholms universitet har Militärhistoriska avdelningen sedan 1992 givit akademiska kurser i militärhistoria.

Krigsarkivet, som 1935 lämnat Krigs-historiska avdelningen, anknöts 1937 till arméstaben och blev 1943 en egen myndighet direkt under försvarsdepartementet. Sedan 1947 huserar Krigsarkivet bredvid försvarsgrensstabernas byggnad, Tre Vapen på Gärdet, som inrymmer Försvarets materielverk. Först då blev Krigsarkivet hela försvarets arkiv, då de marina arkiven överflyttades från Riksarkivet. Från 1995 är Krigsarkivet en enhet inom Riksarkivet, med uppgift att vara arkivmyndighet för samtliga myndigheter lydande under försvarsdepartementet.

Per Iko är major i kavalleriet och fil mag i militärhistoria vid Stockholms universitet. I projektet ”Sverige och Kalla kriget” forskar Per Iko som försvarsmaktsdoktorand om det svenska totalförsvarets framväxt. Han ingår i redaktionen för Militärhistorisk Tidskrift.

Från Framsyn nr 3-2004 - www.foi.se/framsyn