Nolltolerans mot nya kärnvapenmakter

Ingen nation har använt kärnvapen som ett led i aktiv krigföring sedan bomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. Men terroristattacken i New York den 11 september 2001 väckte stark oro i USA. I dag är den främsta prioriteringen i amerikansk säkerhetspolitik att förhindra spridning av kärnvapen till länder som kan tänkas sätta dem i händerna på terrorister.

Av Ingolf Kiesow

Att utveckla kärnvapen tar mycket omfattande industriella resurser i anspråk och kan därför inte ske i hemlighet utan kräver i princip åtminstone tolerans för verksamheten från en stats sida. Att utveckla kärnvapenbärare i form av flygplan eller robotar kräver på motsvarande sätt resurser, som erfordrar medverkan av en stat.

Detta har tidigare gjort att man inte på allvar har fruktat kärnvapenhot från terroristorganisationer. Efter den 11 september 2001 och attentatet mot World Trade Center i New York har detta förhållande förändrats. Vi här i Europa kanske inte tycker att den händelsen förändrade risken för att kärnvapen skulle komma i händerna på terrorister särskilt mycket. Amerikanerna däremot ser saken på ett helt annat sätt.

Det är en mardröm för USA att någon stat sätter kärnvapen i händerna på en terroristorganisation, exempelvis en laddning som väger under hundra kilo och som kan transporteras i en mini-van, vilket är fullt möjligt. Även att åstadkomma en sådan laddning kräver dock en mycket omfattande industriell process och därför också att det är en stat som gör det.

Irak har haft goda oljeinkomster, och det visade sig efter kriget mot Kuwait 1990-1991 att Irak hade varit i färd med försök att framställa kärnvapen. Den förmodade bristen på efterlevnad av förbudet mot kärnvapenframställning efter Gulfkriget oroade många i USA. När terroristattacken den 11 september ägde rum späddes denna oro på högst påtagligt och att eliminera eventuella kärnvapen var som bekant ett huvudmål för angreppet på Irak.

Iran är ett annat land som misstänks för att bedriva forskning, som kan ge kärnvapenkapacitet. Även gentemot Iran kan det ha haft en pedagogisk effekt att gå in i Irak och demonstrera amerikansk beslutsamhet att slå till mot varje land, som försöker bli en kärnvapenmakt - och detta fanns antagligen med bland motiven, när USA angrep Irak. ”To kill the chicken in order to frighten the monkey” hette det i den amerikanska debatten.

Nytt fattigmansvapen
Nu har Nordkorea återigen blivit synonymt med en internationell kris genom att först i hemliga samtal med en amerikansk förhandlare antyda att man har ett pågående kärnvapenprogram, och sedan säga upp det internationella avtalet om icke-spridning av kärnvapen. Detta kan ses som en illustration till en tes om att kärnvapnen håller på att bli ett fattigmansvapen. De konventionella vapnen blir alltmera sofistikerade och dyrbara. För ett fattigt land med rika potentiella fiender blir det i längden billigare att göra en engångssatsning på kärnvapenindustri för att skaffa sig avskräckningsförmåga, än att fortsätta att ständigt köpa ny dyrbar annan och alltmera sofistikerad militär materiel från utlandet.

Andra krisen
Det är andra gången Nordkorea framkallar en kris på grund av sina kärnvapen. 1994 kunde motsvarande kris lösas för tillfället genom en överenskommelse mellan USA och Nordkorea om olika biståndsinsatser från USA:s sida i utbyte mot att Nordkorea frös sitt kärnvapenprogram och underkastade sig internationella inspektioner.

Ingendera sidan har dock uppfyllt den överenskommelsen. Nordkorea angav motpartens bristande efterlevnad som skäl för sitt handlande.

Efter ansträngningar från många länder har förhandlingar kunnat föras i Beijing den 27-29 augusti 2003 mellan de fem närmast berörda länderna och Nordkorea. Det enda väsentliga resultat som då kunde uppnås blev ett uttalande av ordförandelandet Kina om att det fanns en gemensam vilja att mötas igen. Det får kanske uppfattas som gott nog, jämfört med de lågt ställda förväntningarna, innan mötet ägde rum. Kvar står dock en situation som skulle kunna utvecklas till en väpnad konflikt. Nordkoreas kärnvapenprogram, antingen det existerar eller inte, strider mot den för närvarande främsta prioriteringen i amerikansk säkerhetspolitik, nämligen att förhindra spridning av kärnvapen till länder som kan tänkas sätta dem i händerna på terrorister.

Mediebilderna i såväl Kina som Ryssland rörande Nordkoreas uppträdande i Beijing stämmer inte överens med mediebilderna i västvärlden. Västvärldens reaktioner ser ut att komma att byggas på alltför knapphändiga och delvis felaktiga bilder av vad Nordkorea säger och kräver. De nordkoreanska kraven går ut på ekonomiskt bistånd till ett land som inte längre mäktar med att hålla sig med konventionella vapen och försörja sin egen befolkning med livsmedel. Först på kravlistan står ett icke-angreppsavtal med USA. I väst är det vanligt att anse det som en orimlig tanke att USA eller Sydkorea skulle gå till anfall oprovocerat. I den av propaganda styrda miljön i Pyongyang är den tanken å andra sidan helt naturlig.

Mot Nordkoreas krav ställer president Bush kravet att Nordkorea först ska fullständigt skrota sitt kärnvapenprogram på ett oåterkalleligt och verifierbart sätt och vägrar att ”belöna kärnvapenutpressning”. Därmed blir det svårt att få parterna att komma till förhandlingsbordet.

För närvarande vill förmodligen administrationen undvika krig i Nordkorea, det tyder många tecken och uttalanden på. Det gör även det faktum att efter intåget i Irak är USA:s militära engagemang utomlands så stora att mer än en tredjedel av styrkorna redan nu befinner sig utanför landet.

Det finns däremot en annan särskild aspekt som talar mot att USA går in för en mjuk linje, nämligen att Iran skulle kunna uppmuntras att fortsätta det kärnvapenprogram som man utomlands misstänker har påbörjats där. Om Nordkorea inte utsätts för en verkligt smärtsam behandling som resultat av sina kärnvapenambitioner, kan det leda till ännu värre framtida problem med Iran, som kan inges förhoppningen att USA kommer att acceptera ett liknande uppträdande från Irans sida. Iran anses överlag vara ett mera betydelsefullt hot mot länder som är USA:s vänner och mot USA:s egna intressen, än vad Nordkorea representerar. Ett sådant resonemang leder till krav på en mycket hård attityd gentemot Nordkorea. En del i USA går så långt att de kräver en regimförändring i Nordkorea och hävdar att krig är önskvärt om regimförändring med fredliga medel inte kan uppnås.

Ett resultat av detta skeende är att japanerna har blivit uppskrämda. Nordkorea står för dagen i fokus för Japans säkerhetspolitik. Ett resultat av Nordkoreas agerande är att Japan är på väg att skaffa sig ett försvar mot ballistiska robotar. Budgetmedel reserveras nu för anskaffning av ett USA-levererat system för robotförsvar. Det japanska radarsystemet har våren 2003 kompletterats med två egna spaningssatelliter. Ytterligare två väntas bli uppskjutna inom en nära framtid.

USA tappar kontroll
Ännu ett resultat av det nordkoreanska agerandet är att även Sydkorea har börjat utveckla och framställa ett robotvapen av något slag. Det finns alltså tecken på att både Japan och Sydkorea håller på att skaffa sig en större och mera självständig militär förmåga. Militärt ensamgående är det ännu för tidigt att tala om, men klart är att USA har mindre kontroll än förut.

En tredje konsekvens kan vara att Kina vidtar motåtgärder i sitt kärnvapenprogram som svar på Japans robotförsvar. Några tecken till det finns det inte, men alltför litet är känt om Kinas agerande på detta område för att lämna utrymme för några slutsatser enbart på grund av frånvaron av synliga tecken.

Redan samma år som det hindunationalistiska partiet BJP kom till makten i Indien efter fyrtio år av kongresspartiregeringar, genomförde Indien utan förvarning en serie kärnvapenprov. Pakistan följde efter med en egen serie sådana provsprängningar.

Åtgärden var av tvivelaktigt strategiskt värde i förhållande till Pakistan. Indiens relativa styrka i konventionella vapen hade ökat gradvis genom Indiens kontinuerliga ekonomiska tillväxt under ett helt decennium. Till saken hör att Indien har en flera gånger större ekonomisk potential, så att varje procents tillväxt ger mycket större ekonomiskt utrymme för vapenanskaffningar än vad motsvarande procentuella ökning i Pakistan kan medföra.

Risk för kärnvapenkrig
I och med införandet av kärnvapen hos båda länder decimerades detta försteg. Pakistanska militärer förkunnade att Pakistan inte avsade sig möjligheten att vara först med att tillgripa kärnvapen (vilket Indien påstod sig göra). Pakistan ämnade använda sina kärnvapen om Indien gick till angrepp och Pakistan såg ut att förlora viktiga positioner. Så såg läget ut innan krisen 2002 bröt ut, en kris som hade inslag av risk för kärnvapenkrig. Krisen föranleddes av ett attentat av förmodat kashmiriska militanta från Pakistan mot parlamentet i New Delhi i december 2001 samt flera andra attentat mot både civila och militära mål under våren 2002. Gradvis mobiliserades den stora indiska krigsmakten och till sist stod en omfattande styrka beredd att anfalla över gränsen till Pakistan.

Denna utveckling skapade givetvis oro utomlands och snart ingrep ledare över hela världen. Särskilt var amerikanska politiker aktiva i att försöka övertala båda parter att avstå från ytterligare upptrappning av konflikten. Presidenterna Vladimir Putin och Jiang Zemin förmådde till sist Pakistans president Pervez Musharraf att i närvaro av Indiens premiärminister delta i ett gemensamt uttalande med fördömande av stöd till terrorism av något slag. Det kunde uppfattas som en ansiktsräddning för Indien, som hela tiden hade krävt att inflödet av militanta från Pakistan ska stoppas. Därmed kunde den omedelbara krisen avblåsas i slutet av sommaren 2002.

Ingen nation har använt kärnvapen som ett led i aktiv krigföring sedan bomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. Kärnvapen har officiellt betraktats som enbart avskräckningsvapen. Skulle kärnvapen ha kommit till praktisk användning, skulle andra kärnvapeninnehavare ha övervägt ändringar i sina doktriner och icke-kärnvapenstater skulle förmodligen ha sett över sina behov. Det skulle ha medfört en osäkrare värld.

Osäker ställning för Musharraf
Musharrafs ställning har blivit riskabel sedan slutet av 2001. Efter att ha satsat på USA och gått med på de amerikanska kraven att få använda baser i Pakistan för angreppet på Afghanistan beskylls Musharraf nu för att ha förlorat mycket för sitt land men vunnit litet. De största islamistiska partierna i Pakistan - som tillsammans fick 35 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet - gick i september 2003 samman och bildar nu ett enda politiskt parti i opposition mot Musharraf.

I början av oktober 2003 uppmanade al-Qaidas andreman i ett radiotal i
al-Jazeera alla rättrogna muslimer att gå till angrepp mot Musharraf och avlägsna hans regim. En strid ström av pashtunska krigare med talibansympatier har strömmat in över gränsen till Afghanistan och hjälper talibanerna i det förnyade motståndet mot de amerikanska trupperna. Amerikanerna får det allt svårare att hjälpa den afghanska centralregeringen att behålla kontrollen över landet, eller den har rättare sagt redan förlorat den kontrollen.

Farligt perspektiv
Det riktigt farliga perspektivet ur amerikansk synvinkel är dock inte Afghanistan utan vad som händer i Pakistan. Om al-Qaida skulle få del av makten där i samband med att talibaner och pashtuner störtar Musharraf, hamnar med viss sannolikhet även Pakistans kärnvapen i händerna på al-Qaida - vilket är en fullständigt oacceptabel utveckling för den amerikanska administrationen.

USA har därför inget annat val än att hålla Musharraf under armarna. Det kan gå bra ganska länge, eftersom majoriteten av Pakistans befolkning varken är ortodoxt muslimsk eller består av pashtuner. Det osäkra elementet är i vad mån den tysta majoriteten i Pakistan kan behålla greppet över utvecklingen och hur mycket Musharraf försvagas av att det är ”islams fiende nummer ett”, nämligen USA, som utgör hans starkaste stöd.

Musharrafs svårigheter medför att USA måste hålla trupper i beredskap för den händelse att det skulle gå illa för honom. Tillsammans med tvånget att behålla en ockupationsstyrka i Irak samt vissa styrkor i Afghanistan för att hålla nere al-Qaida och talibanerna förstärker detta tendensen till uttunning av USA:s resurser.

Ingolf Kiesow är säkerhetspolitisk forskare vid FOI och studerar särskilt Asienfrågor. Han har varit diplomat i Asien och var ambassadör i Kuwait under Gulfkriget.

Från Framsyn nr 5-2003 - www.foi.se/framsyn