Osäkert hur Kina spelar kärnvapenkort
Medan världen i övrigt minskar sin kärnvapenarsenal pågår en upprustning i Asien. Den regionala stormakten Kina moderniserar sedan 1980-talet sina kärnvapenstyrkor. Det är osäkert hur Kina tänker spela sina kärnvapenkort. Den egna ekonomiska utvecklingen, partiets roll, USA, Ryssland, förhållandet till Taiwan och utvecklingen i regionen är viktiga faktorer i detta spel.
Av John Rydqvist
Efter 1991 har debatten om de strategiska kärnvapenarsenalerna fortsatt att kretsa kring samma bipolära struktur som rådde under det kalla kriget: kärnvapenbalansen mellan USA och Sovjetunionen/Ryssland. Men trots envetna varningar har det minskade amerikanska intresset för multilaterala nedrustningsavtal, exemplifierat av uppsägningen av ABM-avtalet (anti ballistic missile treaty, antirobotavtalet) i juni 2002 inte lett till kärnvapenupprustning.
I stället kom USA och Ryssland överens om en omfattande nedrustning av de strategiska arsenalerna i Sort (strategic offensive reduction treaty) 2002. De två erkända kärnvapenmakterna Storbritannien och Frankrike har genomfört successiva neddragningar i arsenalernas storlek under 1990-talet. Arsenalerna ligger nu på cirka 200 stridsspetsar för Storbritannien och 350 för Frankrike.
I Asien går utvecklingen i motsatt riktning. Indien och Pakistan är nya kärnvapenmakter. Kina ligger i en region där kärnvapenstaterna blir fler och upprustar. Krisen i Nordkorea fortsätter och det går inte att utesluta att Nordkorea skaffar sig en fungerande kärnvapenarsenal. Om så sker finns en stor risk för ytterligare spridning och ökad amerikansk kärnvapennärvaro i Asien.
Osäkert kring Kinas kärnvapen
Kina är den sista av de fem erkända kärnvapenstaterna och provsprängde sin första kärnladdning i oktober 1964. Osäkerheten är stor kring storleken på Kinas kärnvapenarsenal. Huvudskälet är bristen på insyn. Enligt vedertagna men nära 20 år gamla uppgifter är den kinesiska arsenalen fördelad på bombflyg, en ubåt och landbaserade robotar. Taktiska vapen för slagfältsbruk nämns också. Bombflyget har cirka 150 laddningar men är omodernt med dålig räckvidd. Den kärnvapenbestyckade ubåten anses inte vara operativ. De 150 robotburna och landbaserade laddningarna utgör därför ryggraden både i Kinas regionala och interkontinentala arsenal. Sammanlagt omfattar arsenalen 400-450 laddningar.
Huvuddelen av robotarna med lång räckvidd utvecklades under 1960-talet och är därför föråldrade. Eftersom Kina saknar förvarningskapacitet måste robotarna kunna avfyras efter ett kärnvapenanfall, vilket leder till hög sekretess kring kärnvapenkomplexet. Den enda del av arsenalen som är modern är den medel- och korträckviddiga, där Kina har rörliga robotförband med fast bränsle robotar. En robot med fast bränsle har mycket högre beredskap än en robot med flytande bränsle. Det flytande bränslet är dessutom mycket farligare att hantera. Kina genomför sedan mitten av 1990-talet en kraftig upprustning av antalet korträckviddiga robotar vid Taiwansundet, men de anses vara konventionellt bestyckade.
Kina har ända sedan 1964 konsekvent hävdat en defensiv kärnvapendoktrin och givit löften om icke-förstaanvändning. Kina har också lovat att inte angripa kärnvapenfria stater med kärnvapen. Den typ av doktrin som en sådan hållning utgör kallas ”minimal avskräckning”. Det innebär att kärnvapen skulle användas för att slå mot en motståndare som använt kärnvapen mot Kina. Primärt är det så kallade värdemål såsom städer som ska attackeras. Därför är de kinesiska laddningsstorlekarna generellt sett stora.
Modernisering
Idag förs en omfattande debatt i fackkretsar om ”The Rise of China” och Kinas militära modernisering. I denna diskussion har kärnvapenmoderniseringens omfattning en central plats. Kina insåg redan på 1980-talet att kärnvapnen måste moderniseras. Huvuddelen av de nu aktuella moderniseringsprojekten inleddes på 1980-talet. Moderniseringsprogrammet var både nödvändigt och ett sätt att skapa framtida handlingsfrihet. Moderniseringen har fram till idag givit vissa resultat. Tre nya korträckviddiga robotar har utvecklats och Kina är i slutfasen av arbetet med en ny robot som har partiell interkontinental räckvidd och når USA:s västkust. Utveckling av en uppföljare som har full interkontinental räckvidd pågår. Kina har också lagt ner möda på att ta fram mindre laddningar, vilket skulle möjliggöra att robotarna försågs med flera stridsspetsar.
Tre nyckelfrågor
Den fortsatta kärnvapenmoderniseringens omfattning och inriktning kan reduceras till tre nyckelfrågor:
- Ska Kina ersätta den föråldrade långräckviddiga arsenalen med samma antal stridsspetsar eller ska Kina genomföra en omfattande kvantitativ ökning av antalet stridsspetsar och robotar?
- Ska Kina fortsätta att förlita sig på robotar med en nukleär stridsspets eller ska robotarna förses med fler än en kärnvapenstridsspets?
- Ska Kina förse en större del av den korträckviddiga robotstyrkan, som primärt riktas mot Taiwan, med kärnladdningar eller ska konventionella stridsdelar även i fortsättningen att vara i övervikt?
Beslut eller delbeslut i några av dessa frågor kanske redan är tagna, men den pågående moderniseringsprocessen påverkas av ett antal yttre och inre faktorer som är under stor förändring.
För tillfället prioriterar Kina ekonomisk reform och inrikespolitisk stabilitet. Kina har tagit en mer aktiv roll inom det handelspolitiska området och genomfört omfattande ekonomiska reformer. I det alltmer marknadsekonomiskt dominerade Kina strävar fortfarande kommunistpartiet efter att behålla makten och legitimiteten hos befolkningen. Dessa prioriteringar kan dämpa viljan till omfattande satsningar på kärnvapenstyrkorna. Samtidigt har försvarsutgifterna nästan tredubblats mellan 1989 och 2003. Kina ligger i dag på ungefär samma utgiftsnivå som Ryssland och Japan och har troligen resurserna att, om nöden kräver, kraftigt öka försvarsutgifterna och accelerera moderniseringstakten.
Taiwanfrågan har avgörande betydelse. Ökade nationalistiska strömningar på Taiwan och fortsatt amerikansk vilja att understödja Taiwan ställs mot ett alltmer ekonomiskt öppet och reformvänligt Kina, som söker ett gradvis närmande genom ekonomisk politik.
USA har efter 1991 ägnat Kina alltmer uppmärksamhet och relationerna mellan dessa två stater kommer att vara av central betydelse i utformandet av Kinas säkerhetspolitik. Därmed får aspekter av den sinoamerikanska relationen också stort inflytande på kärnvapenmoderniseringen. En stor fråga är hur USA:s uppsägande av ABM-avtalet skulle påverka Kinas kärnvapenarsenal. Det spekulerades i att Kina skulle svara med en massiv upprustning. Så verkar inte bli fallet. I stället har Kina under lång tid räknat med att ett amerikanskt robotförsvar skulle kunna bli verklighet. Hänsyn till detta har tagits i moderniseringsprogrammen. Robotförsvaret behöver därför inte leda till någon markant kvantitativ upprustning. Kina kan i stället förbättra arsenalen kvalitativt för att motverka robotförsvaret och säkra andraslagsförmågan.
USA:s alltmer överlägsna konventionella förmåga hotar Kinas allmänna försvarsförmåga och dess militära handlingsmöjligheter mot Taiwan. Kina kan, liksom Ryssland, dra slutsatsen att underlägsen konventionell förmåga, kan uppvägas av flera kärnvapen. USA:s konventionella förmåga med långräckviddig bekämpning med precisionsvapen, kan hota de kinesiska kärnvapenstyrkorna.
Indiens kärnvapen. Trots förbättrade relationer är det hot den rörliga kärnvapenstyrka Indien i framtiden kommer att förfoga över reellt och Kina måste säkerställa att ett nukleärt försvar mot Indien finns.
Om krisen kring Nordkoreas kärnvapenprogram förvärras markant kan det leda till ytterligare spridning av kärnvapen med Japan och Sydkorea som tänkbara nya kärnvapenstater. Detta skulle leda till kraftiga reaktioner i Kina. Kärnvapenmoderniseringen skulle i detta fall accelereras markant i Kina.
Ett stort antal osäkra faktorer kommer således att avgöra arsenalens framtida storlek. Utifrån det vi vet kan dock en kvalificerad gissning av moderniseringens kommande omfattning göras.
Kina kommer att säkra trovärdigheten av sin minimala långräckviddiga avskräckning. Styrkan kommer att utformas så att robotförsvar och främst USA:s, men även andra länders konventionella slagkraft, inte hotar Kinas andraslagsförmåga. Det görs genom att ersätta de gamla robotarna med nya rörliga samt att förse dem med motmedel mot robotförsvaret. Om Kina lyckas placera flera kärnstridsspetsar på samma robot, kommer en mindre del av den interkontinentala styrkan att förses med multipla stridsspetsar.
Politisk markering
Kina kommer som en politisk markering att fortsätta öka antalet korträckviddiga robotar vid Taiwansundet så länge USA förser Taiwan med krigsmateriel och politiskt stöd. Men det är troligt att dessa robotar även i ett medellångt perspektiv kommer att vara konventionellt bestyckade. Kina kommer även att utveckla en långräckviddig kryssningsrobot som komplement till de ballistiska robotarna. Dessa kommer också i första hand att bestyckas konventionellt. Men Kina har teoretiskt sett möjlighet att vid behov bestycka dessa system med kärnvapen, förutsatt att landet kan utveckla mindre och lättare stridsspetsa. Kina har dock möjligheten att bestycka båda dessa system med nukleära stridsspetsar, förutsatt att landet kan utveckla mindre och lättare stridsspetsar.
Den medelräckviddiga robotstyrkan utgör basen i Kinas regionala kärnvapenarsenal. Den regionala arsenalen kommer att bibehållas på i stort sett dagens nivå, om inga radikala förändringar sker i Kinas närområde. Skäl för en stor upprustning av den regionala arsenalen skulle exempelvis kunna vara att Nordkorea färdigställer en fungerande kärnvapenarsenal. Den regionala arsenalen kommer att hållas på en nivå som är större än i varje enskild kärnvapenmakt i Kinas närhet.
John Rydqvist är analytiker vid FOI:s avdelning för försvarsanalys och har tillsammans med Gunnar Arbman, Göran Danielson, Ingemar Dörfer, Wilhelm Unge och Lars Wigg skrivit rapporten: Kärnvapenmakten Kina: Globala och regionala aspekter, FOI-R--0976--SE.
Från Framsyn nr 5-2003 - www.foi.se/framsyn