Efter Irakkriget - ur askan i elden?

Kriget i Irak kommer att få efterverkningar i hela Mellanöstern, men också internationellt. När landet nu ska byggas upp är det avgörande att hitta nya säkerhetsmekanismer för den regionala stabiliteten. Men de stora interna motsättningarna i regionen gör det svårt för länderna att tillsammans kunna presentera en handlingsplan.

Av Magnus Norell

De mest omedelbara konsekvenserna av kriget i Irak, och dess efterdyningar, rör Mellanöstern i allmänhet och regionen kring Persiska viken i synnerhet. Först och främst naturligtvis i själva Irak där sommarens och höstens alltmer upptrappade attacker mot både militära och civila mål understrukit svårigheterna med återuppbyggnaden i landet. Men även i regionen i övrigt samt internationellt kommer utfallet av kriget att märkas under överskådlig framtid. I så måtto kommer utvecklingen i de av kriget mest berörda länderna att styra mycket av utvecklingen även i FN:s och EU:s korridorer.

En viktig utgångspunkt är att, i motsats till vad som ofta är fallet i mediernas rapportering, aktörerna i regionen inte utgör någon enhetlig politisk grupp. Tvärtom finns det stora skillnader länderna emellan. Detta har självfallet betydelse för det politiska utfallet av kriget.

En annan viktig utgångspunkt är att länderna i regionen måste leva med de konsekvenser kriget för med sig även efter det att ”väst”, vare sig det är i form av USA, EU eller FN, har lämnat fältet. Ett Mellanöstern utan Saddam Husseins regim har potential att se mycket annorlunda ut än det gör idag, i varje fall på sikt och även när det gäller interna förhållanden i de olika länderna.

Trots det går det ändå att dra en del mer generella slutsatser för regionen som helhet.

Två huvudgrupper
Utan att försöka summera diskussionen om skälen till kriget eller ta ställning till huruvida dessa skäl var legitima eller inte, kan man ändå dela upp argumenten gällande kriget i två huvudgrupper:

1. Regimskifte. Dels som ett sätt att förhindra den irakiska regimen att fortsätta att vara ”ett hot mot internationell fred och säkerhet” som termen löd. Dels som ett sätt att radikalt förbättra situationen för det irakiska folket.
2. Avväpna Irak i enlighet med säkerhetsrådets resolution 1441 (och naturligtvis i enlighet med tidigare FN-resolutioner) på landets massförstörelsevapen samt att förhindra utvecklandet av en kärnvapenarsenal i Irak.

Det bör påminnas om att det fanns ett mycket större och mer ambitiöst mål med kriget. Nämligen att ett demokratiskt Irak ska kunna bli en modell för regionen i stort.

För länderna i Mellanöstern innebär detta dock fortfarande ett dilemma. Före kriget var diskussionen inriktad på hur dessa mål skulle uppnås (med eller utan krig). idag handlar diskussionen främst om på vilket sätt detta ska gå till. En diskussion som inte är avslutad.

Oförmåga att enas
Trots motståndet mot krig från många håll, inte minst från FN, kommer det internationella samfundet inte undan en roll när Irak ska byggas upp och någon form av stabilitet uppnås. Det gäller i hög grad regionens länder också. Här kommer dock en faktor in som på olika sätt paralyserat regionala initiativ att lösa krisen före kriget och som sätter käppar i hjulet för att hantera freden och återuppbyggandet efter kriget. Nämligen den oförmåga att enas om regionala lösningar som i första hand utgår från länderna i Iraks omedelbara närhet. Generellt sett är det ett besvärande faktum att i första hand länderna i Gulf Co-operation Council (GCC) inte på de tolv år som gått sedan det förra Gulfkriget lyckats prestera ett politiskt initiativ till grund för en fredlig lösning av Irakkrisen och samtidigt kunnat uppfylla åtminstone något av de internationellt accepterade målen ovan.

Här närmar vi oss också ett grundläggande problem för länderna i Mellanöstern. Oförmågan att regionalt lösa frågor som påverkar det internationella samfundet i stort har återigen tydliggjorts i och med kriget i Irak. Beroendet av omvärlden när det gäller säkerhet, men även mer interna (miss)förhållanden i länderna själva, har understrukits. Detta kommer att förstärka de interna konflikter och motsättningar som plågar dessa länder och kommer kraftigt att försämra möjligheterna till en regionalt baserad och förbättrad krishanteringsförmåga i framtiden. De interna motsättningarna är, i alla fall för närvarande, för stora för att kunna resultera i någon enad handlingsplan.

I mitten på 1990-talet, då fredsprocessen mellan Israel och arabvärlden såg ut att kunna förändra situationen i Mellanöstern, talades det mycket om ”Det nya Mellanöstern”. Underförstått gällde att en framgångsrik fredsprocess skulle leda till en allmän förbättring vad gällde ekonomiska investeringar, ökad regional handel och, som ett resultat av detta, en genomgripande höjning av levnadsstandarden i regionen. Det fanns förhoppningar om att den stelbenta och auktoritära politiska strukturen som dominerade regionen skulle ersättas av en ny era av liberal demokratisk utveckling. Bland de reformvilliga krafterna var optimismen stor att fredsprocessen skulle bära med sig fröet till en djupgående demokratisk utveckling i regionen.

Ekonomisk kräftgång
I stället inträffade motsatsen. Mellanösterns jumboplats vad gällde ekonomisk kräftgång och våldsskapande konflikter underströks. De initiativ (politiska och ekonomiska) som togs i samband med fredsprocessen mellan israeler och araber fallerade inte i första hand därför att de var dåligt underbyggda eller baserade på ekonomiska glädjekalkyler. I stället var det interna förhållanden såsom odemokratiska politiska system, tungrodda och centralstyrda ekonomier och, som en följd av detta, en föråldrad och förlegad regional politisk struktur som bar huvudskulden. Samt, framför allt, en genuin ovilja hos de styrande regimerna att i grunden förändra och demokratisera regionen. Ett slut på konflikten med Israel (som i hög grad är en symbolkonflikt) skulle kraftigt försämra dessa regimers förmåga att motstå krav på demokratisering och liberalisering.

Irakkrisen pyrde
Under hela denna tid, som fredsprocessen pågick, låg också Irakkrisen och pyrde. Efter 1998, då vapeninspektörerna slängdes ut ur Irak, blev Irakfrågan än mer dold av andra frågor utan att en lösning på allvar diskuterades i regionen. Situationen ”frystes ner” i och med att Kuwait befriades 1991. De grundläggande problemen med Irak togs dock egentligen aldrig upp. En grundläggande orsak till detta, var att regimerna var ointresserade av ett regimskifte och att ett Irak utan en ”stark man” (Saddam Hussein) skulle föra med sig genuina förändringar i regionen. Det var inte bara en fråga om kurder och shiiter i Irak, utan i än högre grad ”hotet” (som det såg ut från Mellanösterns auktoritära regimer) om en genuin demokratisering som dessa regimer inte skulle kunna stå emot. Ett framgångsrikt krig i Irak, det vill säga ett uppfyllande av de mål som påvisats ovan, skulle därför allvarligt hota dessa regimers överlevnad. Av vikt är naturligtvis också att flera av regimerna inte bara lider av ett demokratiskt underskott utan också politiskt/strukturellt har flera likheter med regimen i Bagdad.

Det är också i det ljuset man ska se Palestinafrågan. Den frågan är i mycket hög grad en symbolfråga för regionen. Ingen annan fråga har som den förmågan att styra bort krav på interna reformer och underblåsa en sedan länge omhuldad myt att de verkligt stora problemen i regionen bottnar i konflikten med Israel. Innan den är löst måste allt annat vänta, inklusive demokratiska reformer.

För regionen som helhet gäller därför att den troligaste politiken för regimerna i regionen är att begränsa de krav på reella förändringar som kan komma med den allierade segern i kriget. Bakgrunden till det förhållningssättet är en rädsla för att den långsiktiga ambitionen med Irak, och i förlängningen resten av det arabiska Mellanöstern, faktiskt ska lyckas - en övergång, på sikt åtminstone, till ett mer demokratiskt styrelseskick där till exempel hänsyn tas till minoriteter (kurder, assyrier och andra).

Ständiga kriser
Det stora folkliga motstånd mot en USA-ledd attack mot Irak som visade sig före kriget, och som regimerna på olika sätt underblåst, kan dock på sikt komma att utgöra ett problem för dessa stater även om man lyckas distansera sig från den amerikansk/brittiska politiken gentemot Irak. Denna kritik riktade sig lika mycket mot de egna regimernas brist på demokrati och påvisade oförmåga att hantera regionala kriser - utan inblandning från”Väst”- som mot den upplevda nya imperialismen från USA och Storbritannien. Så länge dessa motsättningar mellan styrda och styrande kvarstår kommer också ständiga kriser att plåga regionen. Däremot löper knappast länderna i regionen som helhet någon risk att falla sönder i interna konflikter. Det ”hotet”, framgångsrikt framfört av regimerna som ett sätt att mota ”den demokratiska Olle i grind”, är klart överdrivet.

Dilemmat för regimerna runt om i Mellanöstern är att om de inte reformerar, riskerar de ändå att hamna på kollisionskurs med USA och sina egna undersåtar. Om de däremot släpper in ”den demokratiske Olle” frivilligt, riskerar de också sin plats i maktens solglans. Dessutom riskerar regimerna att av islamisterna (fortfarande några av de bäst organiserade oppositionsgrupperna i regionen) anklagas för att sälja ut sin arabiska och muslimska egenart till ”Väst” genom att införa i islamisternas ögon västerländska koncept som demokrati. Det faktum att utomstående makter (USA, EU och FN) nu återigen har intervenerat för att lösa en intern arabisk kris sticker i ögonen. Detta understryks av att de regionala fora för konfliktlösning som finns, främst GCC och Arabförbundet, i retoriken förkunnat vid flera toppmöten och i andra sammanhang att Irakkrisen är ett problem som man ska lösa själv. Det är en avgrund mellan denna retorik och regimernas politiska impotens när det gäller att omsätta denna retorik i handling.

Bundit ris åt egen rygg
Här kommer ytterligare ett för regionen generellt problem in som försvårar en verklig dialog om framtiden. Trots ständiga amerikanska försäkringar om motsatsen, har de senaste årens sanktionsregim mot Irak av en stor opinion setts som ett angrepp på islam och/eller arabvärlden i stort. Detta tema har gått igen i allt från debattprogram på al-Jazeera till offentliga uttalanden från Arabförbundets medlemmar.

Detta argument mot en förment illvillig västlig inblandning i regionen kommer inte bara från islamisterna även om de ofta leder kritiken. Regimerna har härvidlag ofta bundit ris åt egen rygg eftersom de internt ofta har underblåst kritik mot Väst - som ett sätt att avfärda kritik mot det egna styrelseskicket - samtidigt som man välkomnat, och aktivt sökt, militärt stöd från främst USA och Storbritannien. Denna motsättning sticker naturligtvis i ögonen på en allmän opinion som dels sedan länge fått höra att det är Väst (inklusive Israel) som ligger bakom de flesta av de problem som plågar regionen. Och som dels ser samma regimer stödja detta Väst mot ett arabiskt broderland (Irak).

Förlorar i trovärdighet
För de reformvänliga krafterna är detta dilemma också ett problem. Efter att under många år kritiserats hårt för att stödja sig på Väst och underminera en arabisk enighet, förlorar de ytterligare i trovärdighet genom krav på reformer och demokrati som i stort låter på samma sätt som de krav som kommer från Väst. Kritik mot USA från det hållet understryker också att en till synes mer aggressiv politik gentemot arabvärlden (tydligt illustrerat i och med kriget i Irak) försvårar arbetet med att reformera inifrån.

Aktörerna i regionen har dock en del skilda förutsättningar att hantera krigets efterdyningar. Länder som till exempel Jordanien har bättre möjligheter att klara av en längre allierad närvaro i Irak än till exempel Saudiarabien. Vidare har de länder som trots allt börjat införa politiska reformer (inklusive Jordanien och Qatar) större förutsättningar att hantera förändringar runt om i regionen.

För Mellanöstern i stort, och för GCC-länderna i synnerhet, är det avgörande att hitta nya säkerhetsmekanismer för den regionala stabiliteten. Kriget, och den i själva verket tolv år långa Irakkrisen, har understrukit både hur sårbara GCC-länderna är när det gäller att skydda sig själva och hur svårt regionen i stort har att hitta effektiva konfliktlösningsmekanismer som kan användas lokalt. Ett troligt resultat av kriget blir därför säkerligen ett förnyat amerikanskt initiativ till en kollektiv säkerhetsdoktrin baserad främst på lokala styrkor. Detta är inget som kommer att genomföras på kort sikt, men vikten av att ett sådant system, diskuterat flera gånger sedan det förra Gulfkriget, sjösätts med det snaraste har med kraft understrukits av kriget. Det skulle också alla inblandade parter vinna på. USA för att man kunde trappa ner sin militära närvaro till ett minimum och GCC för att äntligen kunna visa på ett konkret och långsiktigt initiativ för att förbättra den egna regionala säkerheten baserad på egna styrkor och utan alltför mycket amerikansk närvar. Detta skulle också kunna utgöra början på ett nytt kollektivt säkerhetsarrangemang där den sedan länge bibehållna ”terrorbalansen” mellan Irak och Iran kan ersättas med ett mer tidsenligt system.

Politiska reformer
Det troligaste scenariot är ett förhållandevis aktivt amerikanskt och europeiskt stöd till återuppbyggnad i Irak. Stödet för detta i regionen kommer främst att materialiseras från stater som redan före kriget stödde USA militärt med baser och även politiskt via till exempel Arabförbundet. Om det visar sig att Irak faktiskt kan reformeras i en demokratisk riktning kan en sådan tendens spilla över på andra länder i regionen. Återigen kommer det i första hand att gälla länder där reformer redan påbörjats (som till exempel Qatar, Jordanien och Oman). Att andra länder också kommer att påverkas understryks av att Saudiarabien i slutet av oktober meddelade att lokalval för första gången någonsin kommer att hållas inom ett år. Oavsett om detta verkligen kommer att inträffa inom ett år, eller inte alls, så visar det på att flera regimer känner sig tvingade att åtminstone tala om verkliga politiska reformer.

Konklusionen av detta resonemang blir därför att status quo, med så lite förändringar som möjligt, blir ledstjärnan för Iraks grannar i regionen. Det behöver inte innebära att inga reformer alls kommer till stånd, tvärtom lär det bli fallet, men det kommer att ske - och för stabilitetens skull bör nog ske - i en takt som bestäms av regimerna själva. Huruvida detta kan kombineras med ett allt större tryck underifrån, speciellt om utvecklingen i Irak faktiskt kan fås att gå i en genuint demokratisk riktning, återstår att se.

Magnus Norell forskar vid FOI:s avdelning för försvarsanalys och är expert på terrorism och Mellanöstern.

Mer att läsa:
En genomgång av de problem som arabvärlden i stort står inför finns i UNDP:s rapport Arab Human Development Report från 2002.

En sammanfattande diskussion om kopplingen mellan Israel/Palestina-konflikten och Irak finns i tidningen Foreign Affairs, January/February 2003, Michael Scott Dorans ”Palestine, Iraq and US strategy”.

Mer om den interna arabiska diskussionen angående reformer, se IHT 13/3 2003, The Arab Street, A Saudi dissent’s agenda for democratic reform av Mohammed Al-Mohaissen.

Från Framsyn nr 5-2003 - www.foi.se/framsyn