Teheran pressas och stärks

Den islamiska regimen i Iran är under hård press från USA och Europa. Landet har länge motsatt sig spontana nukleära FN-inspektioner, men accepterade sådana efter förhandlingar med Frankrike, Tyskland och Storbritannien. I befolkningen finns ett växande missnöje med regimen, bland annat på grund av uteblivna reformer och den ekonomiska situationen.

Av Emma Sandström

Irans islamiska styre har under våren och sommaren 2003 stått inför sin största utmaning sedan Gulfkrigets slut 1991. På det inrikespolitiska planet har den iranska regimen utsatts för de starkaste oppositionsyttringarna sedan studentprotester skakade landets ledning sommaren 1999.

Under en dryg vecka i mitten av juni 2003 riktades protester mot såväl den konservativa teokratiska delen av landets ledning som mot den reformvänliga delen, representerad av president Mohammad Khatami. Att protesterna från den studentledda oppositionen denna gång även vände sig mot president Khatami är ett tydligt tecken på den djupa frustration som finns i Iran över att de utlovade reformerna uteblivit.

Protester mot USA
Iran har anklagat USA för att ha uppviglat dessa protester. Detta är lätt att förstå mot bakgrund av de senaste två årens utveckling i Irans grannområden. Både Afghanistan och Irak har fått nya regimer sedan de gamla störtades med hjälp av USA och den fortsatta amerikanska närvaron i båda länderna är stark, såväl politiskt som militärt. Trots att Iran knappast lär sörja de båda forna grannregimerna har man all anledning att känna sig oroad över den ökade amerikanska närvaron vid dess gränser, i synnerhet sedan Iran av president George Bush har klumpats ihop med den forna Irakregimen och Nordkorea som ondskans axelmakter . USA har velat se en regimförändring i Iran sedan den islamiska republiken etablerades efter revolutionen 1979. De stärkta misstankarna om att Iran har kommit betydligt längre i sitt förmodade kärnvapenprogram än vad som tidigare antagits innebär således endast en skärpning av tonen mot Iran.

Påtryckningar från EU
USA är därtill inte det enda land som ökat pressen på Iran under den senaste tiden. EU har under sommaren 2003 successivt närmat sig den amerikanska hårdare linjen vad beträffar Irans nukleära program. EU kräver att Iran ska samarbeta fullt ut med det Internationella atomenergiorganet (IAEA) och har ställt detta som villkor för att ett handelsavtal mellan Iran och EU ska kunna implementeras. Japan, som i likhet med EU är en viktig handelspartner för Iran, ställde efter påtryckningar från USA en öppen redovisning av Irans nukleära program som villkor för att ett avtal om utveckling av oljefält i södra Iran skulle träda i kraft.

Även Ryssland har uppmanat Iran att tillåta tuffare inspektioner av sitt nukleära program, som Iran har försäkrat endast syftar till fredlig energiproduktion. Den ryska ledningen har emellertid inte sagt sig vara beredd att sluta samarbeta med Iran i utvecklingen av detta program, som är en mycket lukrativ affär för Ryssland.

Har avslöjats med lögner
Vad beträffar misstankarna om att Iran kan vara nära att utveckla kärnvapen, har stor uppmärksamhet fokuserats på att förmå Iran att underteckna det så kallade tilläggsprotokollet till det nukleära ickespridningsavtalet (NPT). Ett sådant undertecknande gör det möjligt för IAEA att genomföra icke förannonserade och mer ingående inspektioner än om ett land endast tillhör NPT.

Detta skulle, enligt utanförstående bedömare, kunna vara ett sätt för Iran att visa att landet är uppriktigt i sin försäkran om att Iran inte eftersträvar kärnvapen och är öppet i sin redovisning av detta för IAEA. Irans tidigare bristande samarbete med IAEA har väckt en hel del frågetecken och Iran har flera gånger tvingats backa när IAEA kunnat bevisa att Iran inte sagt sanningen.

Framgångsrik strategi
Iran var länge hårdnackat emot kravet på att ansluta sig till tilläggsprotokollet, men tycktes under hösten ha mjuknat. Efter förhandlingar med utrikesministrarna från Storbritannien, Frankrike och Tyskland meddelade Iran den 21 oktober att landet skulle skriva på tilläggsprotokollet och även upphöra med sin urananrikning under en begränsad tid, som ett tecken på sin goda vilja att gå det internationella samfundet till mötes.

Irans beslut var en stor framgång för den strategi som de flesta europeiska länderna anammat. Det innebär ett bibehållet konstruktivt samarbete med Iran i kontrast mot USA:s försök att isolera Iran från internationellt samarbete. De europeiska och amerikanska strategierna har dock samtidigt samverkat på ett gynnsamt sätt i den här frågan, då den europeiska moroten troligen framstod som mer lockande i ljuset av den amerikanska piskan.

Anslutningen kommer att underlätta IAEA:s arbete i Iran, men det innebär inte att frågan om Irans nukleära program kan strykas. Tilläggsprotokollet träder inte i kraft förrän det har ratificerats, vilket kan dra ut på tiden. Det finns också fortfarande en risk att Iran fortsätter att arbeta på utvecklingen av ett kärnvapenprogram i mindre skala trots att man skrivit på tilläggsprotokollet, för att senare dra sig ur hela NPT-samarbetet och färdigställa ett vapen. Allt talar för att förhandlingsspelet mellan Iran och det internationella samfundet fortsätter och att Iran gör sitt bästa för att dra ut på detta så länge som möjligt.

Den iranska regimen kommer således att samarbeta med FN i den mån regimen anser detta nödvändigt för sin överlevnad, men inte mer. Det ser inte ut som om detta kommer att medföra några mer genomgripande förändringar i regimens förhållningssätt och ambitioner i förhållande till vare sig omvärlden eller den interna oppositionen.

USA har dock fler skäl att önska ett regimskifte i Iran än misstanken om ett kärnvapenprogram. Den iranska islamiska republiken ses som ett av de starkaste hoten mot den demokratiska region som USA vill se i Mellanöstern och dess omkringliggande länder.

Iran har länge eftersträvat en mer framskjuten roll i regionen, trots att det ses med misstro av de flesta grannländerna, och USA är fast beslutet att förhindra detta. Därtill kommer misstankarna om att Iran kan tänkas samarbeta med terroristorganisationer som riktar sig antingen mot USA, mot dess främsta bundsförvant i Mellanöstern, Israel, eller mot de nya och mer västorienterade regimer som USA försöker odla i framför allt Afghanistan och Irak.

Ett amerikanskt anfall mot Iran ter sig idag mindre troligt, inte minst av praktiska skäl och i synnerhet om USA inte kan få hjälp av en stark europeisk koalition. Ett framtida iranskt regimskifte står dock fortsatt högt på agendan hos de neokonservativa krafter som har stort inflytande över politiken i Washington och Bushregimen kommer att fortsätta att sätta en stark press på den iranska regimen. Detta agerande riskerar dock att få andra effekter än vad USA säger sig vilja uppnå.

Bättre förhandlingsläge
För det första riskerar den starka pressen på Iran, om dess förmodade kärnvapenprogram och USA:s försök att isolera Iran från internationellt ekonomiskt samarbete, att få den iranska regimen att betrakta ett iranskt kärnvapen som alltmer eftersträvansvärt. Ett iranskt kärnvapen skulle ge Iran ett bättre förhandlingsläge visavi USA, som i alla fall redan är fientligt inställt till Iran, och det skulle fungera avskräckande på ett potentiellt amerikanskt eller israeliskt anfall.

Överlag skulle Irans position i en osäker omvärld, ur iranskt perspektiv, rimligen stärkas betydligt om landet blev en kärnvapenmakt. Det är inte heller uteslutet att den teokratiska delen av regimen i ett ytterligare hårt pressat läge skulle kunna tänka sig att isolera Iran ytterligare i syfte att förverkliga ett sådant mål.

För det andra har det redan synts tecken på att de konservativa och de mer reformvänliga krafterna i Iran har slutits tätare samman till följd av den yttre press som landet utsatts för. Det sociala missnöjet, som har ett starkt samband med Irans stagnerade ekonomi och höga arbetslöshet, utgör det kanske största hotet mot den rådande regimen i Iran.

Detta missnöje skulle kunna växa sig till en ännu starkare och farligare kraft för den islamiska iranska republiken, om de delar av befolkningen som vill se ett reformerat Iran helt tappar sin tilltro till presidenten och hans förmåga att inifrån förändra det etablerade systemet. Den yttre pressen mot Iran riskerar dock att verka i motsatt riktning genom att konsolidera de olika delarna av regimen i Iran och öka dess inhemska stöd.

Utmanar USA:s nya ordning
Den iranska islamiska regimen ser följaktligen ut att kunna sitta kvar i orubbat bo inom den närmast överskådliga framtiden. Iran lär därmed också fortsätta att spela en viktig och utmanande roll i sin oroliga närregion och mot den nya ordning som USA vill skapa i Mellanöstern. Att regimen konsolideras och dess ställning stärks internt kan däremot ha haft en positiv inverkan på Irans beslut om att skriva på tilläggsprotokollet till NPT.

Emma Sandström studerar området västra Asien vid institutionen för säkerhetspolitik och strategi vid FOI:s avdelning för försvarsanalys.

Från Framsyn nr 5-2003 - www.foi.se/framsyn