I skuggan av ett statsrådsmord

Statsministern mördas på Sveavägen. Sjutton år senare mördas utrikesministern, på NK mitt i Stockholm. Palmemordet var en nationell tragedi som snabbt blev en illa skött kris och ett oläkt sår i samhället. Mordet på Anna Lindh är än så länge ingen kris. Men många tänker ”inte en gång till”. Och då menar man inte bara det ofattbara att höga politiker mördas mitt i Stockholm.

Av Dan Hansén och Eric Stern

En kall vinterkväll för drygt sjutton år sedan mördades statsminister Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Det som inte borde ha hänt då skulle under inga omständigheter få ske igen. Det var inte bara att statsministern faktiskt blev skjuten, som den gången skakade vårt trygga rättssamhälle i sina grundvalar. Visst kan man i efterhand säga att även det mordet hade förhindrats om offret hade varit bättre skyddat vid tillfället. Vakter har en avskräckande effekt. Gärningsmannen kunde ha gripits på bar gärning. Misslyckandet 1986 var mer sammansatt än så.

En rad utredningar har visat att den initiala hanteringsfasen direkt efter dödsskjutningen brast på flera sätt. Polisens akutinsatser var dåligt planerade, samordnade och genomförda. Andra statsråd var sårbara för en eventuell kampanj eller komplott enligt dåtidens hotscenario strategisk kupp. Mordplatsen spärrades inte av tillräckligt snabbt och spaningsinsatsen var ineffektiv. Det sätt som dåvarande länspolismästare Hans Holmér och andra offentliga personer kommunicerade om förloppet skapade förväntningar på en snar lösning på mordgåtan, vilket sedan inte kunde infrias.

Till det sammansatta misslyckandet den gången kan också läggas senare kontroverser kring den medialt uppmärksammade 33-åringen, PKK-spåret, Ebbe Carlsson-affären, flera kommissioner med trätor och avhopp samt flera år senare Sydafrika-spåret. Oförmågan att övertyga hovrätten om Christer Petterssons förmenta skuld lämnade en bitter eftersmak.

Efter många år är det svårt att hålla isär de många tragiska förvecklingarna i efterföljd av själva mordnatten 1986. Vi minns med förskräckelse ett otänkbart statsministermord och en utdragen efterbörd, som rev upp sår i den svenska demokratin. Vi fann redan den gången att det inte bara är i USA, som ledande politiker kan få sätta livet till för sin övertygelse och sitt offentliga uppdrag.

Den kniv som fällde utrikesminister Anna Lindh punkterade åter igen myten om att Sverige skulle vara förskonat från de brutala våldsyttringar, som vi kan se på TV och höra om i nyhetsrapporteringen från avlägsna länder. Det är inte bara i Balkankrigens efterföljd som politiskt fokuserade attentat kan genomföras i Europa.

Vi sa 1986 att Palmemordet innebar ett uppvaknande: Världens ondska hade kommit ikapp oss. Men den rogivande föreställningen om vår svenska samhällsidyll visade sig vara livskraftig nog att åter få fotfäste och vagga oss till lugn: Det händer nog inte här, inte igen?

Palme lönnmördades utomhus, i nattens mörker, inför sportlovsveckans sista familjehelg. Anna Lindhs baneman passade på mitt inne i ett välbesökt varuhus i lampornas sken och inför övervakningskamerornas ögon. Mördaren visade en stor djärvhet, eller desperation. Detta manar till eftertanke för oss som vill värna ett öppet men även för alla medborgare tryggt samhälle.

Förutsättningarna för ett värdigare efterspel tycks denna gång vara mer gynnsamma. Det är dock svårt att inte dra paralleller till Palmemordet. De omständigheter som omgärdar mordet på den obevakade utrikesministern tyder på en viss blåögdhet i ljuset av sentida erfarenheter. Det förefaller väl enkelt att komma så nära en offentlig person att man kan använda pistol, kniv eller tårta för att skada eller skymfa en exponerad företrädare för demokratin.

En del har lärts, en del har glömts
I en ensidig fixering mot en möjlig antagonistisk hotbild där ute kanske överväganden om olika relevanta egenheter hos den som skall skyddas trängs ut. Det återstår att se om hanteringen av effekterna av detta senaste illdåd, kommunikation med media och allmänhet och de efterföljande inlärnings- och ansvarsutkrävandeprocesserna blir mer framgångsrika denna gång.

Offentliga utredningar och akademiska studier av svenska kriserfarenheter har uppdagat många tillkortakommanden och sårbarheter. Mycket har också gjorts för att komma tillrätta med dessa tidigare problem. Konkreta, om än otillräckliga, åtgärder har vidtagits för att förbättra den svenska krishanteringskapaciteten.

Hanteringen av mordet på Anna Lindh kommer att visa vad som har lärts, men också vad som har glömts eller förträngts. Vi får bättre kunskaper om vad som återstår att förbättra i Sverige på detta område.

Säpo lovligt villebråd
Hur man än vrider och vänder på saken, kan vi i dag bara konstatera att mördarens framgång innebär ett obestridligt polisiärt misslyckande. Många har redan kritiserat Säpos hotbildsbaserade skyddsverksamhet. Säpo blev omedelbart ett lovligt villebråd för dem som har behov av att genast korsfästa syndabockar. Detta i kriser sedvanliga fingerpekande är ett utlopp för den vrede och sorg som de flesta av oss känner. När eftertankens tid kommer måste vi dock försöka att gå ett steg längre. Man måste identifiera bakomliggande orsaksfaktorer till noterade tillkortakommanden. Vi måste kunna förklara det skedda, lika väl som vi initialt vill förbanna någon eller något.

Den minnesgode kommer ihåg att mordspanare, som under jakten på Palmes mördare kommit i Holmérs bakvatten, beklagade att den utredningen fokuserade så starkt på motivbilden. Teknisk och annan bevisning skulle leda till mördaren, vilket i sin tur skulle bringa klarhet i motiven, hette det. Det finns en parallell till hur Säpo tycks skapa sina hotbilder.

Hitta felen - inte syndabocken!
Kartläggningen av organisationer och individer förutsätter att dessa har antagonistiska motiv i kombination med en våldsbenägenhet. Riskanalysen för varje statsråd blir därmed föremål för en övning i rationellt kalkylerande. Företrädare för Säpo har därmed svårt att värja sig för kritik. Men hur kommer det sig att man ser på hotbilder och prioriterar insatser på det sätt man gör?

Liksom all polisiär verksamhet är Säpos resurstilldelning och regelverk ett uttryck för en politisk vilja och styrning, där andra värderingar och prioriteringar än maximal polisiär effektivitet också vägs in. Vi måste skaffa en ökad förståelse för de politiska förutsättningar som avgör vår tids syn på samhällets sårbarheter och beredskap för att komma tillrätta med svåra problem på en övergripande nivå. Låt oss inte nöja med att spåra upp enskilda syndabockar!

Värdigt avslut på ett trauma
Den utmaning som vår regering och landets polisledning idag står inför är att söka undvika det nationella trauma som Palmemordet, och även Estoniakatastrofen, utvecklades till. Det finns en relation mellan hur kriser hanteras och vilka spår de sätter i folkmedvetandet. Ju tidigare i processen befattningshavare månar om att vårda uttalanden, genomföra trygghetsskapande symbolhandlingar och vara varsam med utfästelser och prognoser, desto mindre är risken för att krisen omvandlas till ett svårläkt sår i samhället. Vi har några goda erfarenheter av värdiga avslut på traumatiska upplevelser kring liv och död. Efter brandkatastrofen på Hisingen i Göteborg hösten 1998 tog stadens ledning ett samlat och mycket resurskrävande grepp för att hantera den krävande eftervården. Låt oss i denna tunga stund ta intryck av den långsiktigt förtroendeskapande insatsen i Göteborg.

Mordet på Anna Lindh behöver inte och får inte bli en upprepning av det uppslitande dramat i efterföljd av Palmemordet. Sverige, som en öppen men sårbar demokrati, och dess högsta företrädare måste ha lärt något från det olyckliga skeendet för sjutton år sedan. Kriser skall inte endast hanteras annorlunda i ljuset av dyrköpta men danande erfarenheter. De måste hanteras mer framgångsrikt.

Dan Hansén och Eric Stern är forskare vid Crismart. Dan Hansén har studerat krisen efter Palmemordet.

Från Framsyn nr 4-2003 - www.foi.se/framsyn