Krisen styrs av mänskliga reaktioner

Socialantropologin har länge varit underrepresenterad i krishanteringsforskningen. Men att förstå hur människor fungerar kollektivt under stress är fundamentalt för att skapa en god krisberedskap.

Av Susann Ullberg

Dagens forskning genomsyras i allt högre grad av tvärvetenskapligt tänkande. I en värld där inte bara människor förflyttar sig allt snabbare över gränser, utan också idéer och tankar gör det, är detta en nödvändighet för vetenskaperna. Inom krishanteringforskningen är utvidgandet av områdets gränser särskilt intressant eftersom en kris, liksom alla sociala fenomen, har en mängd samverkande dimensioner. Att analytiskt angripa krisproblematiken ur olika vetenskapliga vinklar ger en fördjupad förståelse av dess dynamik. Denna förståelse är nödvändig för att kunna utveckla en god krisberedskap.

Beslutsfattande i kris har studerats sedan flera decennier, främst inom säkerhetspolitisk forskning. Definitionen av ”kris” har under åren utvidgats för att inbegripa också andra svåra påfrestningar på samhället än de förordat politiska. I takt med denna omformulering har intresset för krishantering vuxit också inom andra discipliner. Detta beror främst på att ”kris” har kunnat kopplas till fenomen som katastrofer och olyckor, områden som traditionellt studerats inom exempelvis sociologin.

Socialantropologin, med sitt jämförande perspektiv på kulturella föreställningar och social organisation av alla världens samhällen, har tills nu varit relativt underrepresenterad inom krishanteringsforskningen. Antropologerna William Torry och Anthony Oliver-Smith har visserligen forskat i mänskligt beteende under katastrofer sedan många år, men denna subdisciplin är förhållandevis liten jämfört med andra inom socialantropologin, exempelvis ekonomiska system, genusfrågor, politisk organisation, släktskap, religion, symbolik, medicin, kosmologi med flera.

Vad har då socialantropologin att erbjuda krishanteringsforskningen?
Analytiska begrepp: Socialantropologin problematiserar själva krisbegreppet som socialt fenomen. Vad är, för vem och på vilket sätt är en specifik situation en kris? Denna definition är i sig subjektiv och är avhängig såväl kulturella som politiska, ekonomiska och historiska faktorer. Att studera dynamiken i en krissituations tillblivelse är centralt för att förstå varför vissa situationer utvecklas till kriser medan andra inte.

Studieobjekt: Socialantropologins empiriska objekt är samhället och dess människor. I detta sammanhang analyseras hur olika sociala grupper hanterar en kris, det vill säga dessa gruppers agerande. De kan vara såväl politiska beslutsfattare och organisationer, som drabbade befolkningar på lokal, regional, eller nationell nivå. Att exempelvis förstå hur människor fungerar kollektivt under stress är fundamentalt för att skapa en god krisberedskap.

Det holistiska perspektivet: Samtliga aspekter av ett samhälle eller ett socialt fenomen betraktas som interagerande. Det socialantropologiska helhetsperspektivet, som analyserar krisen i sin politiska, ekonomiska, kulturella och historiska kontext, är centralt för att förstå hur krisen uppstår, utvecklas och hanteras.

Det jämförande perspektivet: Kulturvariationer existerar mellan olika samhällen och sociala grupper. Detta är en av socialantropologins analytiska utgångspunkter, såväl när det gäller att finna likheter och skillnader mellan olika kulturer. Grundläggande för socialantropologisk analys är således det komparativa perspektivet. Jämförelser av krishanteringsstrategier mellan olika kulturer (såväl nationella och regionala som organisatoriska) är inte bara värdefullt för att förstå hur de uppstår, utan också för att kunna dra konkreta lärdomar från dem.

Susann Ullberg är analytiker vid Crismart och doktorand i socialantropologi vid Stockholms universitet.

Med människan i centrum
Socialantropologin är den vetenskap som belyser mänskliga livsformer och tankemönster i världens alla samhällen.

Centrala begrepp är:

• socialt system/struktur/organisation: hur människor lever och verkar i olika sociala konstellationer, allt från kärnfamiljer, stamsamhällen och organisationer, till yrkeskårer, religiösa grupper, nationella samhällen och globala rörelser.
• kultur: vilka uppfattningar, värderingar och betydelser som styr samhällets organisation och hur de uttrycks.

Tre dimensioner i den mänskliga mångfalden är centrala inom socialantropologin:

• variationer i idévärldar och uttrycksformer
• sociala kontaktmönster och relationer
• livets materiella aspekter, som miljö och teknologi.
  

Från Framsyn nr 4-2003 - www.foi.se/framsyn