Ett SMS som kan rädda liv
SMS behöver inte bara vara personliga meddelanden av varierande vikt. En dag kan du få ett SMS som räddar ditt liv. I ett nytt projekt studerar FOI hur ett personligt larm i mobilen kan ersätta Hesa Fredriks vrål till massorna (länken leder till en mp3-fil med signalen för Flyglarm).
Av Johan Jenvald, Lars Rejnus, Henrik Eriksson och Johan Stjernberger
Vid stora olyckor eller vid risk för kritiska händelser är det svårt att nå ut till berörda människor på kort tid. Varning, avspärrning eller utrymning sker vanligtvis efter det att polis eller räddningstjänst kommit till platsen. Radio och tv kan distribuera övergripande information, men varningar och instruktioner kan inte avgränsas till individer eller till mindre grupper som befinner sig i ett visst område. Detta har medfört att standardmeddelandet VMA (Viktigt meddelande till allmänheten) mycket sällan används. Denna signal sänds med tyfoner, i vardagligt tal kallad Hesa Fredrik som är ett arv från andra världskriget.
Användning av befintlig infrastruktur i form av mobiltelefoni, det vill säga mobiltelefonioperatörernas nätverk och allmänhetens telefoner, gör det möjligt att nå ut till de berörda mycket snabbare vid fara. (Grafik som visar hur det skulle kunna gå till.) Genom att ledningsfunktionen kan initiera utskick av meddelanden till mobiltelefoner inom ett riskområde, exempelvis genom geografiskt riktade SMS-meddelanden, kan insatsledningen nå ut med varningar och instruktioner till människor på ett mycket snabbare och effektivare sätt. Nya möjligheter att lokalisera enskilda mobiltelefoner gör det möjligt att stödja insatsledningen med en snabb analys. Enskilda personer i riskområdet kan även tänkas förmedla situationsbilder med hjälp av digitalkameror och mobiltelefoner till ledningsplatser där ledningen kan utnyttja denna information för beslut om prioriteringar och åtgärder.
NBC-incidenter i mindre skala bedöms i första hand ske inom urbana miljöer när många människor är i rörelse. Kravet på snabb varning är överhängande för att människor ska kunna undvika det osynliga riskområdet. Instrumentering för kontinuerlig detektion av i första hand NC-ämnen införs nu i tunnelbanemiljöer och med temporära stationer vid olika större idrottsevenemang.
I vilken grad människor tar till sig varningar beror på egenskaper hos både sändaren och mottagaren. Sändaregenskaperna kan vi påverka genom utformning av varningstext, sändningssätt, precision och relevans. Mottagaregenskaperna är personliga och beror bland annat på individens utbildning, sociala nätverk, riskmedvetenhet och riskbenägenhet. Den personligt adresserade varningen har tidigare inte kunnat utnyttjas på grund av tekniska begränsningar, vilket gör det extra intressant att studera dess möjligheter och effekt.
Under året har en förstudie bedrivits om mobiltelefonibaserad varning vid svåra olyckor med finansiering från FOIs så kallade innovationsråd. Resultaten från förstudien har presenterats vid två konferenser samt resulterat i två vetenskapliga rapporter. Förstudiegruppen har också tagit fram ett projektförslag som presenterats för Krisberedskapsmyndigheten och räddningsverket.
Målsättningen med projektet är att utveckla ny kunskap och få fler erfarenheter från området mobiltelefonibaserade tjänster för distribution av varningar och instruktioner till allmänheten vid en svår olycka eller NBC-incident. Den nya kunskapen ska tillsammans med en konceptdemonstrator för mobil varning, bidra till att visa på nyttan av forskningen för hela samhället. I kunskapsspridningssyfte kan forskningsresultaten och konceptdemonstratorn länkas till en framtida krisberedskapsportal och till framtida ledningssystem för krishantering.
Idéerna i projektförslaget har prövats av representanter för de operativa delarna av samhällsförsvaret som skulle kunna beröras av ett framtida system för mobiltelefonibaserad varning, såsom SOS Alarm, räddningstjänst, polis och ambulanssjukvård. Gensvaret och intresset från dessa representanter har varit mycket positivt.
Johan Jenvald, Lars Rejnus och Johan Stjernberger forskar vid FOI och Henrik Eriksson är professor vid Linköpings universitet.
Från Framsyn nr 4-2003 - www.foi.se/framsyn