Terrorbalansens slut öppnade för nya krig
Att föra krig har återigen blivit en realistisk och ibland tilltalande möjlighet för statsledningar. Det finns inte längre någon terrorbalans som avskräcker från krig. Det som händer i FN, Nato och EU till följd av kriget är så dramatiskt att det blir omöjligt att överblicka och närmast obegripligt. Det konstaterar Utrikespolitiska institutets chef Anders Mellbourn när han här sammanfattar Irakkriget.
Av Anders Mellbourn
För fjärde gången sedan det kalla krigets slut är det dags att sammanfatta ett krig där världens enda supermakt har varit ledande och avgörande och där grundläggande frågor om världssamfundets organisering, samarbete mellan USA och omvärlden, statssuveränitet, mänskliga rättigheter och folkrätt ställts på sin spets. För fjärde gången på tolv år har USA funnit militärt våld, krig, som ett naturligt eller nödvändigt medel för att åtminstone på kort sikt lösa en konflikt.
Just detta inledande konstaterande är kanske det allra viktigaste att säga om kriget i Irak vårvintern 2003: Att föra krig har återigen för statsledningar blivit en realistisk och ibland tilltalande möjlighet.
Under det kalla kriget och terrorbalansen mellan USA och Sovjet var visserligen motsättningarna i världen större och mer absoluta än i dag. Kärnvapenkapp-rustningen innebar ett ständigt närvarande hot om fullständig förintelse. Men samtidigt skapade denna dödliga motsättning i sig en balans. Militära maktmedel blev just uttryck för avskräckning men allt mindre något som förväntades komma till användning.
Visserligen kunde både USA, Sovjet och många andra tillgripa våld och ge sig in i uppmärksammade militära operationer, alltifrån Vietnam och Afghanistan till Grenada. Men de blev ifrågasatta och uppfattades aldrig som särskilt framgångsrika sätt att hantera den rådande huvudmotsättningen i världen.
Terrorbalansen borta
Vad vi nu sett två gånger i Irak, en gång i Kosovo-Serbien och en gång i Afghanistan är att det inte längre finns någon terrorbalans eller ömsesidig avskräckning som är krigsavhållande. USA och världen i övrigt upptäcker igen med skiftande gillande och entusiasm att militär kraftsamling, ny vapenteknologi och ny organisation och taktik är något som kan användas, är effektiva och ger resultat för att slå tillbaka en militär ockupation av ett grannland, förhindra omfattande mänskliga rättighetsbrott mot civila, störta tyranner och främja regionala maktintressen.
Efter 11 september är den amerikanska regeringen under George Bush övertygad om att USA i den internationella terrorismen har fått en fiende som är lika farlig som kommunismen en gång var och som måste bemötas med ett liknande samlat motstånd. Men till skillnad mot kommunismen, som efter det att Sovjet skaffat sig kärnvapen egentligen inte kunde nedkämpas militärt, utan till slut kunde bringas på fall underifrån till följd av västvärldens ekonomiska överlägsenhet och lockelse, tror sig Bushregeringen alltmer kunna möta terroristhotet med direkta militära ingripanden, också i förebyggande syfte mot regimer som uppfattas stödja terrorism och som strävar efter att utveckla massförstörelsevapen.
Utgången av kriget mot Saddam Husseins Irak blir för Bushadministrationen ett bevis för att den har rätt i denna sin bedömning och i sitt val av strategi. Många i omvärlden, särskilt bland USA:s traditionella allierade och närstående i Nato och EU, delar inte denna uppfattning eller åtminstone fruktar konsekvenserna. Det är om detta grundläggande hela efterdebatten om det senaste Irakkriget - dess militära innebörd, mediebilden och det diplomatiska spelet - handlar. Därför är den diskussionen nu både svårare och viktigare än efter Gulfkriget 1991 och Kosovoingripandet 1999, då vi ännu inte riktigt anade de mer långtgående konsekvenserna för världsordning, allianser och internationellt samarbete, militärstrategi och krigföring som nu upptar oss.
Lockelsen har försvunnit
Två tillsammans komplicerande föreställningar har fram till Irak präglat tänkandet om konventionell militär krigföring. Efter Vietnamkriget har västvärldens befolkningar blivit allt mindre villiga att offra sina unga män i krigsföretag. Varken som plikt, äventyr eller hjälteprov har krig längre någon riktig lockelse.
I moderna krig måste inte bara civila utan nästan lika mycket egna militära förluster begränsas. För att engagera medborgare och militär personal i krig på liv eller död förutsätts ett omedelbart dödsbringande hot mot det egna folket. Ett sådant har, särskilt efter kommunismens fall, varit svårt att se i västvärlden. Samtidigt har militär expertis förblivit övertygad om att krig till slut alltid måste vinnas på marken genom att markstridskrafter tar och behärskar territorium. Aldrig så avancerade precisionsbombningar räcker inte för att besegra en fiende.
I dessa två sanningars motsägelse har legat en av svårigheterna att föra krig. När politiska ledare, medvetna om oviljan att offra liv i markstrider, har förordat militära angrepp genom precisionsbombningar från luften, har den militära expertisen påmint om att inga krig vinnes genom luftangrepp.
Slog ut markstridskrafter
Det första Gulfkriget inleddes med en månadslång massiv bombkampanj. Precisionen till strikt militära mål var kanske inte riktigt så imponerande som det först hävdades. Men bombkriget fick effekten att helt slå ut den kraft som kunde finnas i de irakiska markstridskrafterna. När det var dags för de allierades pansar att gå in i kriget, befann sig Iraks trupper på flykt från Kuwait tillbaka mot Bagdad och blev enkla offer för förföljarna längs huvudvägarna genom öknen. Syftet med kriget var då enbart att driva ut Irak ur Kuwait, inte att störta Saddam Husseins regim, varför allierade markstridskrafter inte heller behövde prövas för att ta och hålla fiendens territorium.
Också Natos angrepp på Serbien och Kosovo inleddes med månadslånga luftangrepp från säker hög höjd. De framstod länge som föga effektiva mot Milosevics serbiska välde. Bedömare uppfattade den amerikanska försiktigheten och oron för egna truppers säkerhet som nästan absurt löjeväckande - det handlade ju ändå om yrkessoldater från världens största och mest effektiva militärmakt - och stod undrande när USA inte ens använde de attackhelikoptrar som fanns på plats. Ändå gav Milosevic upp. Om förklaringen var en utmattningseffekt av bombangreppen (särskilt sedan de också riktats mot civilt känsliga mål som energiförsörjningen) eller diplomatiska ultimatum (där Serbien till slut insåg att det också förlorat sitt stöd från Ryssland) vet vi fortfarande inte riktigt.
Dödligt hot
När USA i oktober 2001 angrep talibanregimen i Afghanistan var de politiska och opinionsmässiga förutsättningarna annorlunda. Amerikanerna hade den 11 september för första gången någonsin varit med om en attack på amerikanskt territorium av krigsliknande omfattning. Det fanns en koppling mellan förövarna och talibanernas Afghanistan. Här fanns ett hot som upplevdes som så dödligt att amerikaner i gemen självklart var beredda att offra soldaters liv för att möta det.
Det gick påfallande snabbt att störta talibanerna. Och de amerikanska förlusterna blev små, trots att markstridskrafter spelade en avgörande roll. Till en del kan framgången förklaras med att USA samarbetade med lokala oppositionella krigsherrar och deras soldater som stod för de blodigaste striderna. Till en del visade sig den senaste utvecklingen av den amerikanska militärteknologin och krigstaktiken häpnadsväckande effektiv. Förtrupper av specialförband hade huvudsakligen underrättelseuppgifter och kunde enkelt kommunicera direkt med ledningscentraler och utpeka viktiga bombmål. Kombinationen av dessa specialförband och luftstridskrafter kunde, åtminstone för en icke militär yrkesbetraktare, upphäva skillnaderna mellan vapenslagen, så att flyg med ledning av, eller uppgifter från, infanteri stod för mycket av det som tidigare utförts av artilleri och pansar i militära konflikter.
För den amerikanska stats- och militärledningen innebar framgången i Afghanistan ytterligare en lärdom som passade som hand i handske med dess allmänna utrikes- och säkerhetspolitiska grundtankar. Krig kan inte föras ”av kommittéer”, som när Natoländernas olika försvarsministrar under Kosovokriget gemensamt skulle komma överens om bombmål. Krig förs bäst ensamt av den mäktigaste och bäst rustade. Andra kan hjälpa till i begränsade uppgifter.
Små militära förluster
Inför vårvinterns Irakkrig ställdes ofta frågan huruvida USA och Storbritannien verkligen skulle kunna mobilisera soldater och befolkningar för de offer i människoliv som ett krig i syfte att störta Saddam Hussein och hans välde skulle innebära. Trots den intensiva diskussionen om det berättigade i ett angrepp som föregick anfallet, har den diskussionen inte återkommit. Dels lyckades Bushadministrationen övertyga åtminstone en stor egen folkmajoritet (särskilt i de samhällsgrupper och de regioner av USA varifrån krigsmakten huvudsakligen rekryterar soldater och officerare), om att det fanns ett direkt samband mellan terroristhotet mot USA och Saddam Husseins Irak. Dels blev också denna gång de militära förlusterna för USA och Storbritannien påfallande små, trots att markstridskrafter denna gång trängde in i och tog kontroll också i de största städernas centrala delar. Frågans känslighet var dock tydlig under de allra första dagarnas krig, då både brittiska och amerikanska marktrupper mötte kraftigare motstånd än väntat, omedelbart efter det att de gått över gränsen in i Irak.
Nu blev kriget en andra triumf, efter Afghanistan, för den nya krigsteknologin med massiva bombinsatser såväl mot fiendens kommunikationer och stridsledning som artilleriställningar, pansar och andra truppkoncentrationer i nära kontakt med egna specialtrupper på marken. Den militära expertis, inte minst i USA, som varnat för att de anfallande markstridskrafterna var för små och för att striderna i Bagdad och andra storstäder skulle bli blodigare och snabbt kunna undergräva stridsmoralen hos amerikanska och brittiska fotsoldater, fick inte rätt, medan den civile försvarsministern Donald Rumsfeld och hans närmaste kunde triumfera.
Men kanske har argumentet om den moderna medborgarens ovilja att offra sig eller sina anförvanter i krig, också bredare relevans än vi hittills föreställt oss. Det är inte bara bekväma, välfärdsmätta västerlänningar som inte vill delta i krig. Det gäller också fattiga och besvikna människor i diktaturländer. Det dåliga och till synes oorganiserade motståndet från Saddam Husseins regim kanske bäst förklaras av att irakierna själva inte ville kriga och dö för en korrupt förtryckare. När irakierna och även regimen blev övertygade om att amerikaner och britter skulle genomföra kriget fullt ut och utan kompromisser, gav de - trots informationsministerns alla bisarra trottoarpresskonferenser - i praktiken upp.
Stoppar inte självmordsbombare
Vi har de senaste åren starkt präglats av självmordsbombare och den till synes växande skrämmande rekryteringen till terrorismkommandon i Palestina och extrema islamiska kretsar. Hur den rekryteringen ska undergrävas av det världsvida kriget mot terrorismen som det nu förs är svårt att förstå. Den som så desperat hatar den nuvarande världsordningen att hon eller han är villig att offra sitt eget liv i terrorhandling, avskräcks inte av USA:s militära framgång i Irak. Snarare tvärtom.
Men den största gruppen eftersatta som lever i fattigdom och förtryck kanske i dag inte ser det meningsfullt att offra sig i en utdragen kamp mot en militärt överlägsen motståndare som samtidigt lockar med ekonomisk tillväxt och oanade konsumtionsmöjligheter. I Vietnam, exempelvis, kunde en revolutionär motståndsledning på 1960-talet mobilisera människor till oerhörda offer för att bekämpa fransmän och amerikaner. I dagens vietnamesiska konsumtionssamhälle, där de socialistiska idealen blivit alltmer urholkade, skulle en liknande mobilisering vara osannolik.
Dramatiska konsekvenser
De mest omedelbara anmärkningsvärda konsekvenserna av Irakkriget är trots allt inte lärdomarna om modern krigföring och effekterna för regionen där kriget utkämpades. De gäller framför allt effekterna på relationerna inom västvärlden och sammanhållningen bland världens demokratier.
Det som händer i och med FN, Nato och EU till följd av kriget i Irak är egentligen så dramatiskt att det blir omöjligt att överblicka och närmast obegripligt. Det är svårt att säga emot de bedömare som hävdar att hela FN-systemet är skadskjutet, folkrätten förklarad antingen akademiskt och intellektuellt bankrutt eller politiskt irrelevant, Nato urholkat och EU avslöjat som ett skämt. Samtidigt blir sådana slutsatser så långtgående att de känns overkliga.
Det finns också plats för mindre storslagna resonemang:
Att Förenta Nationerna med dess brokiga medlemsskara och skiftande nationella intressen verkligen skulle få en avgörande roll för internationell fred och säkerhet när det bara finns en riktig supermakt, har väl egentligen aldrig varit särskilt sannolikt. Att USA förbehåller sig rätten till en särställning i multilateralt samarbete och framför allt inte i militära frågor vill underordna sig annat befäl än sitt eget är inget nytt med George Bushs regering. Mer smärtsamt är att USA den här gången så övertydligt arrogant bröt mot den process att hantera Irakfrågan genom FN och genom vapeninspektioner som presidenten själv - visserligen under press från sin utrikesminister - valde i september i fjol, och att hela frågan om massförstörelsevapen behandlats cyniskt med föga respekt för fakta.
Att Nato plötsligt helt skulle förlora sin betydelse verkar också överdrivet. Efter ett årtionde då Nato utmålats som ett anmärkningsvärt framgångsprojekt och mot många förhandsbedömningar överlevt kalla krigets slut och funnit en ny roll som i praktiken alleuropeisk säkerhetsorganisation genom sin utvidgning och sina samarbetsavtal med icke-medlemmar, kan organisationen inte omedelbart vara redo för soptippen. Det är visserligen sant att USA alltmer inser att hela Nato inte kan bli en viktig operativ militär organisation för de krigsföretag som USA kan vara mest inriktad på framöver. Natos klassiska roll som garant för Europas säkerhet blir alltmer ointressant för USA, inte minst efter det att organisationen utvidgats. Men som framkommit under Irakkriget har Nato fått stor betydelse för USA:s kontakter och ställning i Central- och Östeuropa. Där litar man på goda grunder mer på Washington än på Bryssel, Paris eller Berlin. Plötsligt framträder Polen som en huvudallierad som ska ges särskilt förvaltningsansvar i efterkrigstidens Irak och som naturligtvis också tillsammans med de nya Natostaterna längre i sydöst erbjuder stödjepunkter för USA:s fortsatta militära intressen i Mellanöstern.
Fortsatt integrationskraft
Men hur USA-orienterade de nya Natostaterna än är, kan de inte finna fortsatt ekonomisk, social och politisk utveckling utanför EU. Med alla sina brister - sin byråkrati, sina kompromisser och sina förhandlingssammanbrott - utgör EU en fortsatt integrationskraft i Europa. Den behövs också för att de här staterna ska kunna få någon militär förmåga av betydelse, oavsett om den mest kommer att gälla krishantering eller mer offensiva uppgifter.
Ändå kan naturligtvis EU:s diskussion om gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik inte bli densamma efter Irakkriget. Den europeiska integrationens stoltaste retorik kommer att framstå som än luftigare och tom på innehåll än hittills. Och med det nya, naturliga, krigstänkande som blir allt tydligare efter Irakkriget, kommer betydelsen av militär styrka att bli smärtsamt klar för många européer.
Kulturskillnader
Det har under en tid blivit populärt att betona kulturskillnader mellan amerikaner och européer. Amerika är mer resultatinriktat rakt på sak, Europa mer kompromissbenäget. Europa har haft sina förödande krig och rest sig genom integration och kompromissinriktat samarbete. Europa har också levt med årtionden av skakande
terrorism men i stort sett hanterat hotet genom en blandning av politiska och polisiära medel. För Europa är den ”mjuka säkerheten” fortfarande ett viktigt begrepp. Ingenting av detta ska gälla för USA, som särskilt efter den 11 september helt är inriktat på den hårda säkerheten.
Men det är intressant att upphovsmannen till modeuttrycket om att amerikaner kommer från Mars och européer från Venus inte huvudsakligen talar i kulturella eller moraliska termer. Han ironiserar inte över den europeiska inställningen utan hänför skillnaden i attityd till skillnaden i makt och resurser. Det är bara USA som har de omfattande militära resurser och den högteknologiska förmåga som gör att man spelar en global roll. Om Europa inte skaffar sig den förmågan finns det flera rimliga skäl till det, även om de här skillnaderna i förmåga som det visat sig inte går att hantera i ett mer jämlikt internationellt samarbete.
Ett litet varningsord kan dock vara på plats till allt tal om den amerikanska överlägsenheten. Storbritannien, som aldrig fick spela någon betydande roll under Afghanistankriget, var inte bara diplomatiskt utan också militärt en nödvändig partner i Irakkriget. Av tillgängliga rapporter förefaller också brittisk trupp ha varit överlägsen amerikansk i närkontakten med irakierna. Medan amerikanska soldater rapporteras ha varit uppjagat upptagna av sin egen säkerhet av rädsla exempelvis för infiltrerande självmordsbombare bland civila, tog britterna större personliga risker i krishanteringen i känsliga lägen. Intressant nog stämmer bilden ganska väl med vad vi vet om USA:s militära agerande i Bosnien.
Journalisternas roll
Till sammanfattningen av ett krig hör numera också en värdering av den roll som experter och journalister spelat i rapporteringen och bedömningen av vad som skett. Slutsatsen av det senaste årtiondets krig har brukat vara att experterna skött sig hyggligt, medan journalisterna misslyckats. Det är möjligt att det blir annorlunda den här gången.
Experters roll som omedelbara kommentatorer till skeendet i press, radio och tv var den här gången mer omfattande än någonsin. Kanske det samtidigt var problemet. Många experter, officerare, forskare och analytiker, ställde så villigt och så ofta upp i alltför många nyhets- och magasinsprogram att de frestades kommentera alltför mycket som de inte hade särskild förhandskunskap eller information om. Därtill hade sällan svenska militära experter andra bedömningsgrunder än amerikanska varför de, liksom de ”experter inbäddade i soffor” som den amerikanska ledningen kunde göra sig rolig över, lätt instämde i bedömningarna att USA:s och Storbritanniens trupper på plats inte var tillräckligt stora och att motståndet i Bagdad skulle bli starkare än vad det blev.
Men experternas problem kan också föras tillbaka till journalisterna. Efterhandsbetyget till medierapporteringen efter framför allt Gulfkriget1991 och insatsen för Kosovo 1999 var hårt. Den samlade journalistkåren förleddes av manipulerade datorbilder på precisionsbombangrepp 1991 och av en skicklig Natopresstalesman i Bryssel 1999. Självkritiken bland journalister har varit gränslös, understödd av en medieforskning som närmast definitionsmässigt slagit fast att rapporteringen lät sig styras av de militära makthavarna. Jag är inte så säker på att den bilden av mediebevakningen är korrekt, åtminstone inte från Kosovokriget.
Men de tidigare erfarenheterna bidrog till en extrem försiktighet i de mer allvarligt syftande medierna den här gången, samtidigt som öppet subjektiva nyhetskanaler firade tittartriumfer i USA. Efter att tidigare ha utestängt journalister från slagfältet bestämde sig Pentagon för att pröva en ny, villkorad öppenhet genom att ge plats för ett stort antal ”inbäddade reportrar” som följde de framryckande trupperna. Detta erbjudande skulle ju ytligt sett ha kunnat hamna i konflikt med mediernas misstänksamhet inför det här kriget. Men erbjudandet var oemotståndligt - inte för svenska men för merparten internationella medier. Resultatet kan inte sammanfattas entydigt. Visst blev de inbäddade reportrarna påhejare i de mest subjektiva amerikanska medierna, som mest var intresserade av att skildra enskilda hjälteöden bland de amerikanska soldaterna. Men närheten gav också tillfälle att skildra mindre tilltalande delar av krigsföretaget. Enskilda övergrepp mot civila och fall av angrepp från egna allierade av misstag hade inte blivit så brutalt och ingående återgivna utan ”inbäddade reportrar”. Nackdelen med upplägget var att vi fick en fixering vid detaljer. Rapporteringen gav inga sammanhang och ingen övergripande förståelse för tittare och läsare. Lärorikt var dock att vi på det här sättet fick erfarenhet av hur fragmentariskt ett krig ter sig för den enskilde soldaten på fältet.
Huvudproblemet med den journalistiska bevakningen av kriget hör i stället samman med den egna självkritiken och osäkerheten hos medierna. För att kunna möta kritiken för bristande källkritik och osjälvständighet infördes varningstexter och betonades ständigt att det var svårt att införskaffa och förmedla allsidig och objektiv information. Positivt i den här öppenheten var att
svenska medier utnyttjade egna språkkunniga medarbetare från regionen för att få fram direktinformation från fältet och för att presentera den mediebild som gavs i arabisk tv och press. Negativt var överutnyttjandet av soffexperter.
Avhänder sig ansvaret
Allvarligast i allt detta är en tendens hos dagens medier att avhända sig ansvaret för den egna rapporteringen. Journalistikens roll, inte minst i den nya högteknologiska värld av nästan obegränsad information som den enskilde i dag har tillgång till, är att samla och värdera information för att sedan efter egen kompetens och omdöme föra den vidare till läsare, lyssnare och tittare. Det uppdraget fullgöres självklart inte genom den ohejdade subjektivismen i starkt politiserade eller underhållningsfixerade medier. Men det görs inte heller genom att förmedla det mesta med bifogade varningstexter att man själv inte vet vad som är sant.
Det som händer nu i världsutvecklingen och säkerhetspolitiken är svårförståeligt och oklart, hoppingivande för somliga och skrämmande för andra. Men för den skull har vi som fått möjligheten och privilegiet att studera, analysera och rapportera en skyldighet att stå för vad vi förmedlar.
Anders Mellbourn är chef för Utrikespolitiska institutet och var i många år journalist på Dagens Nyheter, bland annat som chefredaktör och ansvarig utgivare.
Från Framsyn nr 3-2003 - www.foi.se/framsyn