Fortsatt kontroll av territoriet nödvändig

Nya och gamla sanningar har bekräftats och glömda sanningar har återuppväckts. Trots att det irakiska motståndet var svagt finns ändå några slutsatser att dra av det snabba fälttåget. Ett viktigt påpekande är att territoriet är viktigt. Det räcker inte med att slå ut ett par nyckelmål och fälla en regim. Ockupationsfasen kräver en stor mängd av trupper. Koalitionen står nu inför de svåra uppgifterna i kriget.

Av Johan René

Kriget är slut - men ändå inte! Kriget har lämnat initialfasen (fälttågsfasen) - att slå de fientliga stridskrafterna - och har övergått i nästa fas som innebär att etablera ockupationsmaktens kontroll över det erövrade territoriet, dess befolkning, näringsliv och statsadministrativa apparat. Fälttågsfasen var enklare och gick fortare än vad de flesta bedömare trodde vara möjligt. Den underlättades betydligt av dålig irakisk stridsvilja och samhällsmoral samt av inkompetens. Detta gör det svårt att dra erfarenheter av vad som är framgångsfaktorer i ett modernt krig.

Tydliga framgångsfaktorer
Några är dock tydliga nog. Vissa gamla sanningar som luft- och sjöherraväldets betydelse står sig än. Bortglömda sanningar har återuppväckts, som:

• Markstridens fragmenterade och mångfasetterade karaktär och därmed krav på många förmågor och samordning av dessa.
• Behov av hög kvalitet och stor kvantitet.

Dessutom har moderna begrepp som precisionskrigföring, informations- (psykologiska) operationer och datorstödd ledningsförmåga fått sin betydelse bekräftad.

Luft- och sjöherravälde
Luftherraväldets centrala betydelse för förflyttningar och strid till lands och till sjöss har varit uppenbar. Luftmaktens möjligheter att snabbt föra fram stridseffekt på djupet av fiendens gruppering och till och med hota dennes tyngdpunkt, centre of gravity, ledde till påtagliga resultat, även om stridsmedlens precision oftast inte motsvarades av samma precision hos underrättelser och resultatutvärdering.

Nödvändigheten av sjöherravälde för transporter till fälttågsområdet har varit tydlig, liksom den stora flexibilitet som hangarfartygsstridsgrupperna medför. Dessa förband är ännu så länge oöverträffade medel för snabb styrkeuppbyggnad. Flygplanen kompletterade med fartygs- och flygburna kryssningsrobotar skapar inte bara luft- och sjöherravälde samtidigt, utan också en bekämpningsförmåga mot markterritoriet och bäddar för en kommande markoperation.

USA har haft luft- och sjöherravälde området sedan 1991. Det finns inte någon allvarlig konkurrent till USA om att använda havet som transportled. Problemen uppkommer i kustnära farvatten, där sjöherraväldet kan bestridas av landbaserade stridsmedel och asymmetriska metoder. Genom olika åtgärder - inte minst politiska - skaffade sig USA operativ kontroll över delar av kusten. Därmed blev det möjligt att operera även inne i Persiska viken med flera hangar- fartygsgrupper samtidigt. Luftherravälde har efter Gulfkriget upprätthållits genom flygförbudszonerna och genom att man tillsett att Irak inte kunnat återuppbygga sin luftstridsförmåga.

Grund för fälttåget
Även herraväldet i markarenans basområde var etablerat sedan 1991 genom att Kuwait tillät gruppering av amerikanska stridskrafter. Därmed var en plattform, staging area, för den vidare mark operationen redan upprättad när fälttåget skulle påbörjas. På detta sätt hade man skapat en grund för att kunna improvisera på den operativa nivån.

Skolexempel på manövertänkande
Manövertänkandets principer med flexibilitet, rörlighet, uppdragstaktik som honnörsord anses inte vara en amerikansk egenskap. Till mångas förvåning öppnade USA emellertid markoperationen samtidigt med att flygbekämpningen började. Den gick också framåt i ett oväntat högt tempo och med ett stort mått av improvisation, flexibilitet och uppdragstaktik. Trots ett motstånd, som nog orsakades mer av egna friktioner än fiendens åtgärder, erövrades Bagdad nästan exakt tre veckor efter fälttågets början. Huvudstaden erövrades dessutom på ett sätt som ingen trodde vara möjligt - genom en djärv framstöt med en brigadstridsgrupp rakt in i hjärtat av staden. I stället för att tillintetgöras som motsvarande ryska framstöt i Groznyj, blev den amerikanska operationen som en nål i en ballong. Luften gick ur - regimen imploderade. Den operativa framgången ledde till en strategisk systemkollaps. Ett skolexempel på manövertänkande.

Amerikanarna kallar detta för full dimension warfare och lägger inte huvudvikten vid uppdragstaktik, utan på den fulla integrationen mellan luftmakt och landmakt. Detta styrs helst centralt men med stora möjligheter och förmåga att improvisera. Stöd för detta ges av en mångfald underrättelsesensorer (satelliter, UAV:er, signalspaning, spaningsförband) och ledningssystemet. Två nyckelprocesser i detta sammanhang är:

• Underrättelseprocessen, intelligence preparation of the battlefield.
• Bekämpningsprocessen, targeting process. Dynamiken i krigföringen skapas av en fusion av strategiska, operativa och taktiska underrättelser kombinerat med den taktiska verksamheten. Detta är enligt bedömare något annat än traditionell uppdragstaktik.

Eftersom båda skolorna känner igen sig, kommer troligen manövertänkande och full dimension warfare för eftervärlden att framstå inte som två diametralt motsatta filosofier. Den ena är en förutsättning och utveckling för den andra.

Strategiskt slutläge styr
Det är tydligt att fälttågsplanen kännetecknats av en analysmetod, som ligger till grund för och är en utveckling av Natos Guidelines for Operational Planning (GOP). I dag är detta också en av grunderna för svensk operativ planeringmetodik. Det definierade önskvärda slutläget, end state, ligger till grund för val av operativt koncept.

Avgörande för valet har varit att bädda för en ny legitim regim, att inte ta onödiga risker (eftersom man inte hade tillräckliga markreserver), att inte bryta mot folkrätten, att skilja mellan Saddamregimen (slå skoningslöst) och befolkningen (helst inte skada el- och vattenförsörjning) och att skapa förtroende hos befolkningen. Fälttågets planering och genomförande har karaktäriserats av denna inriktning - man lyckades också i allt väsentligt. I planeringsmetoden ligger också att fastställa:

• Motståndarens strategiska tyngdpunkt (Centre of Gravity, Saddamregimen).
• Kritiska förmågor (Critical Capabilities, Republikanska gardet, Mujahedinstyrkorna, säkerhetsapparaten).
• Kritiska behov (Critical Requirements, stridsmoralen, samhällets infrastruktur).
• Kritiska sårbarheter (Critical Vulnerabilities, ledningssystemen, regimens legitimitet, luftstridssystemen, militära kompetensen).

Koalitionens tyngdpunkt
Koalitionens motsvarigheter är också tydliga:

• Tyngdpunkt (Centre of Gravity - egna folkviljan, Bush och Blair som krigsledare.
• Kritiska förmågor (Critical Capabilities - hantering av medier, teknisk överlägsenhet som ska ge små förluster).
• Kritiska behov (Critical Requirements - luftherravälde, markherravälde, snabba framgångar och positiva irakier).
• Kritiska svagheter (Critical Vulnerabilities - markreserver, uthållighet, logistik och baser, förlustkänslighet, folkrätten).

Det är viktigt att både egna och motståndarens fyra punkter tas fram. Krigskonsten måste sträva mot att både angripa och förstöra motståndarens tyngdpunkt och avgörande punkter/faktorer liksom att skydda sina egna. Kan det kombineras - så mycket bättre.

Fredsbevarandefasen
Koalitionen har beskyllts för att i för hög grad ha planlagt själva fälttåget och i för låg grad dess fortsättning i vad som kan kallas för ockupationsfasen. Det är förmodligen riktigt men också en truism. Det är självklart att man lägger ner mest planeringskraft på det i tiden närliggande - endast detta kan och ska detaljplaneras. Hur omvärlden och det lokala läget är efter tre-sex veckors fälttåg är omöjligt att förutse.

Ockupationsfasen har också av vissa bedömare kallats för fredsbevarandefasen. Den skulle också kunna kallas för statsbyggnadsfasen. Man kan slå fast att denna fas, vad den än kallas och definieras som, för amerikanerna inte syftar till att för evärdlig tid inneha landområdet Irak. Ett sådan kvarleva från imperialismens glansdagar kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet är obsolet. Däremot finns det en strävan att behärska landområdet temporärt (månader till flera år) för att bygga upp en stabil regim och administration. Denna uppbyggnad måste ges ett militärt skydd för att inte våldsbenägna mindre grupper eller lokala krigsherrar med vapen ska sabotera stabiliseringen.

Man kan ju fundera över vad det innebär att en del av de tänkare, som var moderna i slutet av 1990-talet, hävdade att ockupation och strid om territorium i framtiden var förlegade begrepp. Detta har påverkat tänkandet både i USA och Västeuropa. Har man tänkt bort ett begrepp måste det mentalt och reellt återskapas. Sådant tar tid och leder i varje fall till underskattning av dess betydelse.

Bristen på markoperativa reserver kritiserades av många bedömare före och i början av fälttåget. Nu visade det sig att risktagningen höll. Det underlättar att motståndaren är oduglig, som en förbandschef på stridsfältet yttrade. Bristen på reserver blir ännu mer uppenbar när striden övergår från direkt konfrontation med en geografiskt och antalsmässigt begränsad motståndare till en över hela ytan utspridd vakthållning mot mindre markstyrkor och kriminella element. Detta innebär en helt annan struktur på insatta militära styrkor än under fälttågsfasen.

Dessutom ska i kaoset efter den gamla regimen skapas en ny fungerande lokal, regional och central administration, helst med någorlunda sekulär och demokratisk inriktning. Vill man påverka denna process, måste man behärska territoriet genom ockupation och inte bara ha en symbolisk närvaro i de större städerna.

Territoriet måste kontrolleras
Det är omöjligt att hävda att kontroll över territorium inte är nödvändig. Det är avslöjat som rent önsketänkande. Alla krig i dag, inte minst lågintensitetskonflikter, går ut på att behärska territorium. Detta önsketänkandes konsekvens, att markstridskrafter enbart behöver dimensioneras för att stödja ett kort fälttåg vars syfte är att bekämpa ett antal mål och därigenom i tillräcklig grad påverka en regim, blir därmed dysfunktionell.

I Kosovo, stort som Skåne, krävdes initialt 30 000 man bara för själva fredsbevarandeuppgiften. Irak är nästan lika stort som Sverige, avståndet mellan Kuwait och Bagdad är cirka 60 mil. I Irak bor cirka 22 miljoner människor.

Risk för felbedömning
USA har definierat behovet omedelbart till 125 000 man, mest marktrupp, med väsentligt mindre inslag av tunga förband och underhållsförband. Om arbetet med uppbyggnaden av den nya staten Irak går som man har planerat kommer inom några månader denna siffra att nedgå till hälften. Här finns en risk att den felbedömning som uppenbarligen gjorts i Afghanistan återupprepas. Den territoriella kontrollen måste etableras reellt och spelrummet för ickeönskvärda element begränsas hårt. Om detta misslyckas finns orsaken i krigföringskoncept grundade mer på önsketänkande än insikt i markkrigföringens mångfacetteradenatur.

Johan René är överste vid Försvarshögskolan.

Från Framsyn nr 3-2003 - www.foi.se/framsyn