Grogrund för ny terror

Irak har varken haft några direkta kopplingar till al-Qaida eller på senare tid ett effektivt eget terrornätverk i väst. Irakkriget kan inte desto mindre öka terrorhotet. En långvarig ockupation av Irak är ett effektivt rekryteringsvapen för antiamerikanska grupper. Konflikten mellan arabvärlden och USA handlar i botten om motsättningar som rör kulturer och civilisationer. Irak har blivit en symbol för dessa motsättningar och därför blir kampen om freden mycket längre och svårare än själva kriget.

Av Magnus Norell

Iraks kontakter med al-Qaida togs upp av Colin Powell i FN:s säkerhetsråd den 6 februari. Denna lilla del av talet ägnades mycket uppmärksamhet, framför allt därför att de kopplingar som redovisades gick på tvärs med vad amerikanska säkerhets- och underrättelsekällor redovisat. Amerikanska företrädare har dock aldrig antytt dessa kopplingar som annat än indirekta. Några specifika individer har utpekats som kontaktpersoner mellan den militära delen av den irakiska underrättelsetjänsten och al-Qaida, men detta har aldrig använts som ett huvudargument för ett krig mot Irak. Däremot har det officiella USA ofta framhållit det potentiella hotet på sikt.

Mellan al-Qaida och den irakiska regimen har det inte heller funnits annat än väldigt sporadiskt förekommande och indirekta kopplingar. Några direkta kopplingar eller operativa samband finns inte. Tvärtom har al-Qaida länge betraktat Saddam Husseins regim som en avskyvärd och avfällig regim som inte borde få kalla sig muslimsk. Det har funnits indirekta kontakter via till exempel den i Kurdistan befintliga organisationen Ansar al-Islam. Det har vidare sedan i höstas kommit tydliga signaler om att al-Qaida kunde tänka sig att samarbeta med regimen i Bagdad. Detta för att kämpa mot en gemensam fiende (USA) som är viktigare att bekämpa på lång sikt. Irak har också sedan länge förekommit i al-Qaidas retorik som ett bevis på USA:s (och västs) hotfulla angrepp på de muslimska/arabiska länderna. Argumentet att något som helst samarbete mellan Iraks regim och al-Qaida inte är möjligt av religiösa/dogmatiska skäl har därför inget fog för sig.

Inga terrornätverk
Irak har inte några omfattande terrornätverk färdiga att slå till runt om i världen. De aktiviteter som den irakiska regimen haft i den vägen har sett relativt lika ut sedan 1980-talet. Före kriget var det främst två platser där regimen i Irak direkt stödde terroraktioner. Dels konflikten mellan israeler och palestinier, där stödet kom genom ekonomiskt stöd till olika palestinska grupper, både direkt i form av stöd till införskaffande av vapen och sprängmedel, och indirekt genom ekonomiskt stöd till anhöriga till självmordsbombare. Dels har Irak stött olika grupper som bekämpar regimen i Iran. Den största och viktigaste gruppen är Mujahedin-e Khalq (MEK). Stödet omfattar politisk, ekonomisk, logistisk och militär hjälp och har pågått i flera år.

Hyllade dådet 11 september
Iraks möjligheter att bygga upp och bibehålla internationella terrornätverk har aldrig varit prioriterade eller goda under det senaste decenniet även om landet under till exempel på 1970-talet aktivt stödde internationell terror, både via olika palestinska grupper och europeiska grupper som IRA, ETA och RAF. Till skillnad från de flesta andra arabländer hyllade Irak förövarna av dådet 11 september. En mängd indicier pekar på irakiska kopplingar både till det första attentatet mot WTC 1993 samt till Oklahomabombningen 1995.

Det sannolikaste hotet för att kriget kan utgöra grogrund för ny terror kommer ändå från de olika islamistiska grupper som i kriget ser ett ”västligt” anfall, lett av USA, mot hela den muslimska världen. Det här är dock framför allt ett problem på sikt. Om den amerikanska och brittiska militära närvaron blir mer långvarig kommer saken i ett annat läge. I synnerhet om det övriga internationella samfundet drar sig för ett humanitärt engagemang. Bilden av Irak som ockuperat av amerikanska och brittiska trupper kommer i så fall att blåsas upp och bli till ett viktigt rekryteringsvapen i händerna på islamisterna, och även andra anti-amerikanska grupper.

Men även om, vilket är troligt, ett större internationellt engagemang sker i Irak kommer säkert terrorhot att öka på längre sikt. Ett av ”bevisen” eller symtomen på ett ”skadligt” amerikanskt inflytande i Mellanöstern har ju för islamisterna varit just den militära närvaron. Denna syn kommer att förstärkas av kriget.

Kulturella olikheter
De grundläggande orsakerna till motsättningarna mellan USA och den muslimska arabvärlden har varken med Irak eller terror att göra. Det handlar om kulturella, sociala och politiska olikheter som ofta kläs i skepnad av avgörande och fundamentala skillnader mellan USA och arabvärlden, och stora delar av den muslimska världen i stort. Dessa skillnader bottnar i problem som i första hand har med civilisationer och kulturer att göra. Att så pass mycket av den ideologi som företräds av till exempel al-Qaida har ett stöd långt utanför de egna islamistiska grupperna pekar både på kraften i ideologin och på det djup som islamisternas avsky och hat gentemot USA (och väst) har. Här blir Irak en symbol för dessa motsättningar. Något som kommer att göra kampen för freden betydligt svårare och mer långvarig än det att vinna själva kriget.

Dessa motsättningar och skillnader kommer att ta lång tid att lära sig att hantera, förutsatt att det finns en vilja och förståelse - från båda sidor - att överhuvudtaget ta tag i dem. Den på kort sikt kanske viktigaste faktorn för att förhindra ökade terrorattacker är att regionens länder på allvar och konkret initierar lokala säkerhetsarrangemang samt på ett mer djupgående sätt försöker hitta den rätta mängden av politiska reformer och demokratiska öppningar mot sina egna befolkningar. Det är också viktigt att detta sker genom just lokala initiativ. Inte bara för att det inte ska verka vara för mycket av västligt pådyvlade reformer, utan för att grunden för en stabil region ligger på ett lokalt plan. Kan dessa reformer sedan bibehållas på längre sikt finns det reella möjligheter för en stabil och demokratisk utveckling i regionen. Detta utan att på något sätt förringa de svårigheter som kommer att uppstå.

Vad gäller risken för terrordåd utanför Mellanöstern är amerikanska, brittiska, judiska och israeliska mål mest utsatta. Islamistiska grupper är den troligaste aktören. Det finns nätverk som kan ”aktiveras”. Dessa länder skulle förmodligen ändå ha varit potentiella måltavlor. De underliggande skälen för attacker hade funnits kvar även utan ett krig i Irak.

Ökad hotbild i Europa
Ett större europeiskt och internationellt engagemang, via FN och EU, kan komma att få delvis motstridiga effekter. Dels kan ett sådant (troligt) engagemang höja det internationella samfundets anseende i regionen. Men det kan också leda till att väst ses som en ockupant i en del av världen där just kolonialismen fortfarande är ett levande bevis för egna misslyckanden. Sådana argument lär användas främst av olika islamistiska grupper. På sikt kan det också leda till en ökad hotbild i Europa för nya terrordåd.

Ytterligare ett par områden kommer säkerligen att spela en roll när det gäller ett ökat terrorhot. Det är konflikten mellan Israel och palestinierna samt området i södra Libanon och gränsen mot Israel. Konflikten mellan israeler och palestinier lär dyka upp efter kriget. En vägkarta för fred lades fram i slutet av april. De olika palestinska grupper som ägnat sig åt terroraktioner kommer att förhålla sig olika till den ”pax Americana” som lär bli följden av kriget. Grupper som står Yassir Arafats organisation Fatah nära, kan förväntas minska sina aktioner därför att de politiska reformer som genomförts av den palestinska myndigheten, PA, möter flera av de interna krav som dessa grupper haft. Man vill inte heller ge Israel någon ursäkt för att öka aktionerna mot den palestinska myndigheten.

Fortsatta aktioner
De islamistiska grupperna som Hamas och palestinska islamiska jihad (PIJ) utgör en reell fara för en försvagad PA och lär inte lova att minska attackerna. Dessa organisationer ser ett värde i att fortsätta med aktioner även om PA menar att det skadar hela det palestinska samhället och underminerar PA:s möjligheter att förhandla med Israel. Om Israel ger PA tillräckligt manöverutrymme finns en vilja att åtminstone se till att islamisternas möjligheter att agera kraftigt beskärs.

Striderna mellan palestinska säkerhetsstyrkor och Hamas i samband med attacken mot Irak, visar att PA tar detta hot på allvar. Hamas i synnerhet, är dock så starkt att de kan förväntas fortsätta med terroraktioner även inne i Israel.

Likaså vad gäller Hizbollah i södra Libanon. Om den amerikanska militära närvaron i Irak blir långvarig, finns det stora risker att Hizbollah initierar stridigheter för att provocera fram israeliska motåtgärder. Syftet skulle då vara att, återigen, försöka fokusera på Israel som hela den arabiska, och muslimska, världens fiende, och att därigenom försvaga USA:s och även Europas roll i regionen.

Magnus Norell forskar vid FOI:s avdelning för försvarsanalys och är expert på terrorism och Mellanöstern.

Från Framsyn nr 3-2003 - www.foi.se/framsyn