Små steg mot demokrati

Krigets övergripande mål är skapandet av ett demokratiskt Irak som en modell för hela regionen. Det har försatt länderna i ett dilemma. Utan reformer riskerar de att komma i konflikt med USA och sina undersåtar. Men en demokratisering kan också av de starka islamiska krafterna uppfattas som en eftergift åt västvärlden. Den troligaste vägen ur denna rävsax blir förmodligen att modernisera länderna i så långsam takt som möjligt.

Av Magnus Norell

Länderna i regionen är inte en enhetlig politisk grupp. Till skillnad från väst måste länderna leva med de konsekvenser kriget för med sig, även efter det att väst har lämnat fältet. Ett Mellanöstern efter Saddam Hussein kan se mycket annorlunda ut än det gör i dag.

De allierades Irakpolitik har främst tre mål:

1. Försäkra sig om att Irak inte utgör något hot mot det internationella samfundet.
2. Avväpna Irak på massförstörelsevapen.
3. Förbättra situationen för det irakiska folket, det vill säga regimskifte.

Det finns ett mycket större och mer ambitiöst mål med kriget. Nämligen att ett demokratiskt Irak ska kunna bli en modell för regionen i stort.

För länderna i Mellanöstern är detta ett dilemma. Före kriget gällde diskussionen hur dessa mål skulle uppnås och på vilket sätt. Den diskussionen kommer efter kriget att påverka debatten i regionen.

Det internationella samfundet kommer inte undan när Irak ska byggas upp. Det gäller också regionens länder. Men de har att brottas med oförmågan att enas om regionala lösningar som i första hand utgår från länderna i Iraks omedelbara närhet. Gulfländerna har inte på de tolv år som gått sedan förra kriget presterat ett politiskt initiativ som kunnat ligga till grund för en fredlig lösning av Irakkrisen och samtidigt kunnat uppfylla åtminstone något av målen ovan.

Oförmågan att regionalt lösa frågor som påverkar det internationella samfundet i stort har återigen tydliggjorts i och med kriget i Irak. Beroendet av omvärlden när det gäller säkerhet, men även mer interna förhållanden i länderna, har understrukits. Detta kommer att förstärka de interna konflikter och motsättningar som plågar dessa länder och kommer kraftigt att försämra möjligheterna till en regionalt baserad och förbättrad krishanteringsförmåga i framtiden. De interna motsättningarna är för stora för att kunna resultera i någon enad handlingsplan.

Inget nytt Mellanöstern
I mitten på 1990-talet, då fredsprocessen mellan Israel och palestinierna och arabvärlden såg ut att på allvar kunna förändra situationen i Mellanöstern, talades det mycket om ”Det nya Mellanöstern”. Underförstått gällde att en framgångsrik fredsprocess skulle leda till en allmän förbättring vad gällde ekonomi och demokrati. I stället inträffade motsatsen. De initiativ som togs i samband med fredsprocessen mellan israeler och palestinier fallerade inte i första hand därför att de var dåligt underbyggda eller baserade på ekonomiska glädjekalkyler. Det var odemokratiska politiska system, tungrodda och centralstyrda ekonomier och en föråldrad och förlegad regional politisk struktur som bar huvudskulden. Samt en genuin ovilja hos regimerna att i grunden förändra och demokratisera regionen. Ett slut på konflikten med Israel skulle kraftigt försämra dessa regimers förmåga att motstå krav på demokratisering och liberalisering.

Under hela denna tid, som fredsprocessen pågick, pyrde Irakkrisen. Efter 1998, då vapeninspektörerna slängdes ut, blev Irakfrågan mer dold av andra frågor. Regimerna var ointresserade av ett regimskifte och att ett Irak utan en stark man (Saddam Hussein) skulle föra med sig stora förändringar i hela regionen. Ett framgångsrikt krig i Irak, det vill säga ett uppfyllande av alla de tre mål som påvisats ovan, skulle därför allvarligt hota dessa regimers överlevnad. Av vikt är naturligtvis också att flera av regimerna inte bara är odemokratiska utan också har politiska och strukturella likheter med den gamla regimen i Bagdad.

Palestinafrågan är i första hand en symbolfråga för regionen. Ingen annan fråga kan som den styra bort krav på interna reformer och underblåsa myten om att de verkligt stora problemen bottnar i konflikten med Israel. Innan den är löst måste allt annat vänta.

Folkligt motstånd
Det stora folkliga motståndet mot en USA-ledd attack mot Irak före kriget riktade sig lika mycket mot de egna regimernas brist på demokrati och oförmåga att hantera regionala kriser utan inblandning från väst, som mot den upplevda nya USA-imperialismen och Storbritannien. Så länge dessa motsättningar mellan styrda och styrande kvarstår kommer också ständiga kriser att plåga regionen. Däremot löper knappast regionen som helhet någon risk att falla sönder i interna konflikter. Det hotet, framgångsrikt framfört av regimerna som ett sätt att mota ”den demokratiska Olle” i grind, är överdrivet.

Dilemmat är att om länderna inte reformeras, riskerar de ändå att hamna på kollisionskurs både med USA och sina egna undersåtar. Om man däremot släpper in ”den demokratiske Olle” frivilligt, riskerar de också sin plats i maktens solglans och riskerar därutöver av islamisterna att anklagas för att sälja ut sin arabiska och muslimska egenart till väst. Att utomstående åter har intervenerat för att lösa en arabisk kris sticker i ögonen. Detta understryks av att regionala fora för konfliktlösning i retoriken förkunnat att Irakkrisen är ett problem som länderna ska lösa själva. Det är en avgrund mellan denna retorik och regimernas oförmåga till handling.

Ris åt egen rygg
Sanktionerna mot Irak har av en stor opinion setts som ett angrepp på islam och arabvärlden i stort. Detta argument mot en förment illvillig västlig inblandning kommer inte bara från islamisterna. Regimerna har härvidlag ofta bundit ris åt egen rygg. Internt har de ofta underblåst kritik mot väst som ett sätt att avfärda kritik mot det egna styrelseskicket, samtidigt som militärt stöd från främst USA och Storbritannien har välkomnats. Denna motsättning sticker naturligtvis i ögonen på en allmän opinion som fått höra att det är väst och Israel som ligger bakom de flesta av regionens problem. Och nu ser man samma regimer stödja detta väst mot det arabiska broderlandet Irak.

Även för de reformvänliga krafterna är detta dilemma ett problem. Efter att under många år ha kritiserats hårt för att stödja sig på väst och underminera en arabisk enighet, förlorar de ytterligare i trovärdighet genom krav på reformer och demokrati som i stort låter på samma sätt som de krav som kommer från väst.

Länderna i regionen har skilda förutsättningar att hantera krigets efterdyningar. Jordanien har bättre möjligheter att klara av en längre allierad närvaro i Irak än Saudiarabien. De länder som börjat införa politiska reformer (som Jordanien och Qatar) har större förutsättningar att hantera förändringar runt om i regionen.

Magnus Norell forskar vid FOI:s avdelning för försvarsanalys och är expert på terrorism och Mellanöstern.

Från Framsyn nr 3-2003 - www.foi.se/framsyn