Splittrat Europa hot mot EU och Nato

Inför Irakkriget blev det uppenbart att det finns en djup spricka i Nato. USA kan inte blint lita på sina allierade. Tunga länder som Frankrike och Tyskland motsatte sig ett krig utan sanktion från FN. Splittringen i Europa hotar inte bara Natos framtid utan också det europeiska samarbetet.

Av Ingemar Dörfer

Irakkriget är en klassisk illustration av den amerikanske krönikören Robert Kagans tes om det nya förhållandet mellan USA och Europa. Europa, som traditionellt alltid är utsatt för hot i en eller annan form, vill förhandla, fördröja, eventuellt avvärja genom kapitulation vid en större konflikt. USA, som efter 11 september ser kombinationen av terrorism, problemstater och massförstörelsevapen som det största hotet, vill använda sin stora vapenmakt till att skapa ett avgörande. Förebyggande krig och regimförändring kan höra till de amerikanska instrumenten.

Washington betraktade Irakkriget som en sanningens minut, en tidpunkt att testa sina vänner.

Den europeiska splittringen kan få stora konsekvenser. En tillsatt studiegrupp vid Council on Foreign Relations, ledd av Henry Kissinger och Lawrence Summers, ska se över alla aspekter av Washingtons Europapolitik. En av möjligheterna, om än inte den mest sannolika, är en radikal omläggning av denna politik, från den hittillsvarande positiva med Nato som hörnpelare.

Entusiasmen för att använda Nato som den grundläggande institutionen har svalnat. Ska kampen mot massförstörelsevapen ske inom Natos ram? Ska det amerikanska robotförsvaret omfatta alla allierade, oberoende av hur de uppträdde under Irakkrisen? Är det värt att satsa på en Natoreaktionsstyrka om den inte är beredd att sättas in utanför Europas gränser? I stället för Nato kommer en koalition av de villiga att vara USA:s operativa säkerhetspolitik i Europa.

Eftersom de fronderande europeiska staterna använt FN:s säkerhetsråd som sin maktbas ligger det i själva världssamfundets struktur att konflikten med Europa kommer att fortsätta med FN som arena. De fronderande staterna insisterar på att Iraks styre och återuppbyggnad ska sanktionernas och ledas via säkerhetsrådet. USA anser att FN i det längsta försökte förhindra det framgångsrika kriget och regimförändringen i Irak. Därmed har FN också en begränsad roll att spela i det nya Irak. Risken finns att denna konflikt ytterligare förstärker skillnaderna mellan USA och delar av Europa. Den amerikanska supermakten kommer då att finna andra vägar för att bygga koalitioner med sina många vänner i Europa.

Nya och gamla Europa
Donald Rumsfeld myntade uttrycket ”det gamla Europa” om Tyskland, Frankrike och Belgien, som inte stödde Irakkriget och som dessutom i Nato vägrade sända förstärkningar till Turkiet. Mot det gamla Europa står det nya Europa: Spanien, Storbritannien, Italien, Danmark, Portugal, Polen, Ungern och Tjeckien uttryckte i ett brev i januari sitt stöd till USA. Denna solidaritetsförklaring följdes av de tio staterna i Vilniusgruppen, det vill säga Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovenien, Slovakien som bjudits in att gå med i Nato samt Albanien, Kroatien och Makedonien som hoppas kunna bli medlemmar i nästa omgång. Gemensamt för dessa tio länder och Polen, Ungern och Tjeckien är naturligtvis att de varit kommunistländer, dominerade och ofta ockuperade av Sovjetunionen. Sedan USA vunnit det kalla kriget är de som fria stater tacksamma mot Washington och anser att deras säkerhet tryggas av USA och Nato snarare än av EU. Eftersom många också blir EU-medlemmar kommer de också här att företräda en atlantisk proamerikansk falang mot Frankrike och kanske Tyskland. Att dessa två länder i Irakfrågan agerat tillsammans med Ryssland gör deras handlande desto mer graverande från det nya Europas synpunkt.

Nato chockat
Irakkrisen kommer att få stora konsekvenser för Nato. Bushadministrationen visade redan efter 11 september att Nato inte längre är prioriterat i amerikansk utrikespolitik. Trots den begynnande krisen över Irak var Natos möte i Prag i november en succé. Sju nya länder bjöds in att bli medlemmar, beslut togs om samarbete i kampen mot terrorism och massförstörelsevapen och ett beslut togs att bilda en Natoreaktionsstyrka med amerikansk och europeisk medverkan.

USA planerade att låta Irakstyrkan bestå av en koalition villiga, men man hade förväntat sig fler villiga än de som till sist deltog. Turkiets halvhjärtade samarbete kom som en chock för USA som räknat Turkiet som en av sina mest pålitliga allierade. Frankrikes, Tysklands och Belgiens första vägran att inom Nato bistå Turkiet var också enastående i Natos historia och blir mycket viktig för USA:s syn på Nato i framtiden.

Trots den stora turbulensen kring kriget fortsätter det stora Natomaskineriet att arbeta på som tidigare. De nya och blivande medlemmarna i Central- och Östeuropa har inte dämpats i sin entusiasm och USA vet att uppskatta deras stöd allteftersom de funderar på Natos framtid. På medellång sikt kommer två saker att hända. Redan före Irakkriget planerade USA att förändra sin närvaro i Europa. Marinkårsgeneralen Jones, den första Saceur från marinkåren någonsin, föredrar lättare, snabbare styrkor än de två tunga amerikanska armédivisioner och en brigad som nu baseras i Europa. USA planerar att basera materiel i Europa och sedan flyga in trupper för att öva eller transportera dem vidare till krigsskådeplatsen utanför Europa. De nya medlemmarna i Öst- och Centraleuropa erbjuder fler och större övningsfält, mindre hårda miljölagar och lägre kostnader än de 25 baserna i Tyskland.

Den andra institutionen som påverkas är den nya reaktionsstyrkan på 25 000 man. Eftersom den styrkan är avsedd att sättas in var som helst i världen är det föga troligt att trupper från de länder som motsatte sig kriget kommer att ingå. Styrkans syfte var bland annat att göra de europeiska trupperna i Nato mer relevanta, och på det viset överbrygga det militära och teknologiska gapet. Naturligtvis kommer sprickan inom Nato också att påverka denna styrka. Den kan försenas, få sämre resurser än planerat eller i värsta fall inte skapas alls. Men i så fall speglar den ändå bara en mycket större kris inom Nato och vad som är kvar av denna institution.

Trio med olika motiv
Frankrike, Tyskland och Ryssland enades om en front mot USA och Storbritannien i Irakfrågan. Vid ett möte efter kriget i S:t Petersburg i april 2003 enades de tre om att FN skulle spela en stor och avgörande roll i uppbyggnaden efter kriget. Den amerikanska uppfattningen av detta agerande har formulerats av säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice som ”förlåt Ryssland, ignorera Tyskland, straffa Frankrike”.

De tre staterna har olika motiv till sin politik och redan efter några månader ser trion ut att sprängas. Eftersom Ryssland inte är allierat med USA är dess ställningstagande enklast. I valet mellan USA och gamla Europa kommer Ryssland att välja USA.

Den tyska politiken utvecklades under Gerhard Schröders valkampanj hösten 2002 då han lyckades vinna valet knappt på sin antikrigskampanj. Den tyska befolkningen har vänt sig mot kriget på ett sätt som bäst förklarats av Robert Kagan. Västs seger i det kalla kriget har skapat ett postmodernt samhälle i Europa, befriat från krig och stridigheter, den enda fredszonen i världen. I Tyskland kombineras detta tillstånd för första gången med en revisionistisk syn på det andra världskriget, som de allierade bombningarna i slutskedet. Betydande motstånd mot Schröder inom landet bland de traditionella atlantisterna har gjort det tyska motståndet mera villkorat. I längden kan Tyskland inte välja Frankrike framför USA, anser man, speciellt om Frankrike har svagt stöd i resten av Europa. Tyskland ställer nu in sig på att återupprätta de goda förbindelserna med Washington. Men detta kan visa sig bli svårare än landet räknat med.

Frankrike har kanske mest att förlora på att relationerna med Irak nu försvinner. Men Frankrikes historia med misslyckade kolonialkrig i Indokina och Algeriet har också gjort landet pessimistiskt när det gäller förmågan att påverka stater i tredje världen och än mer att kunna transformera dem politiskt. Frankrike försökte använda Irakkrisen som ett tillfälle att skapa en motvikt till hypermakten USA i världspolitiken. Alltsedan det kalla krigets slut har skillnaden i militär makt mellan USA och EU:s stater ökat. EU förblir en militär och politisk dvärg samtidigt som det ekonomiskt är en jätte jämbördig med USA. Eftersom det sovjetiska hotet mot Frankrike är borta vågade Paris gripa tillfället att försöka skapa en motvikt till USA på vägen till en multipolär värld. Som Henry Kissinger sagt är det kanske just genom FN som denna makt kan skapas, enas mot Förenta staterna.

Risk för isolering
Bushadministrationens unilateralism med föga tilltro till FN:s roll i storpolitiken underlättar en sådan option. Problemet är att EU:s länder varit djupt splittrade i frågan med bara Tyskland, Belgien och Luxemburg stöttande Frankrike. Det är just dessa fyra stater som den 29 april försökte att skapa ett närmare säkerhetspolitiskt samarbete inom Europa för att bilda en hård kärna inom EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, ESDP.

Seriöst militärpolitiskt samarbete inom Europa som utesluter Storbritannien är uteslutet och Frankrike har liksom Tyskland hamnat i en återvändsgränd. De har missbedömt den amerikanska reaktionen på en allierads uppförande när det verkligen gäller och kommer att finna sig isolerat i Europa. ESDP, som tog över Makedonienoperationen med 300 man den 31 mars, ligger efter Irakkriget i spillror. Genom Frankrikes uppförande är också Nato allvarligt skadat. I värsta fall kommer Europa vara splittrat. De flesta europeiska stater kommer som hittills att samarbeta med USA i det Nato som återstår. Frankrike, och de få stater i Europa som vill enas mot USA, kommer att finna former för samarbete. Men denna konstellation kommer att vara marginaliserad i storpolitiken. Att använda EU som enande block mot USA kommer inte att lyckas så länge så många och viktiga stater i Europa inte delar de åsikter som ligger bakom en sådan politik.

Ingemar Dörfer vid FOI:s avdelning för försvarsanalys är säkerhetspolitisk expert med inriktning på amerikanska förhållanden.

Från Framsyn nr 3-2003 - www.foi.se/framsyn