Ockupation kräver ansvar

Frågan om ockupationsmaktens ansvar väcktes tidigt under Irakkonfliken. I samband med striderna i staden Basra drabbades civilbefolkningen hårt genom bristen på vatten, mat och sjukvård. Detta faktum avslöjade att koalitionen inte var tillräckligt förberedd på att ta det ansvar som krävs av en ockuperande makt.

Av Per Broström

Ockupation innebär i den folkrättsliga kontexten att en stat tillfälligt tar besittning av en annan stats territorium. Innebörden är att ockupationsmakten genom sin närvaro förnekar den lagliga makten att utöva sina befogenheter och skyldigheter. Man kan här säga att ockupationsmakten övertar den offentliga makten och därmed också ansvaret för civilbefolkningen på det ockuperade territoriet. De historiska exemplen är många och nu sällar sig den USA-ledda koalitionen till dessa genom ockupationen av Irak.

Reglerna för ockupation finns i fjärde Haagkonventionen från 1907 och i den fjärde Genèvekonventionen från 1949. De finns också i 1948 års Folkmordskonvention och i Kulturkonventionen från 1954 samt i 1977 års första tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna. Slutligen måste en ockupationsmakt även beakta mänskliga rättigheter bland annat relevanta delar av FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 samt vad som i övrigt framgår av den internationella sedvanerätten.

Liv och egendom ska respekteras
I reglerna står att ockupationsmakten ska återställa och trygga allmän ordning där så är möjligt under iakttagande av det ockuperade områdets lagar, samt att familjens heder och enskildas liv och egendom ska respekteras.

Ockupationsmakten är vidare skyldig att så långt det står i dess förmåga, säkerställa befolkningens försörjning samt att säkerställa och vidmakthålla sjukvårds- och sjukhusanläggningar. Är åtgärderna inom dessa områden otillräckliga är ockupationsmakten skyldig att lämna medgivande till hjälpaktioner till förmån för befolkningen.

Reglerna rymmer också vissa uttryckliga förbud såsom till exempel förbuden mot plundring, kollektiv bestraffning och repressalier samt mot att förstöra fast eller lös egendom om detta inte är absolut nödvändigt med hänsyn till de militära operationerna.

Ockupationsmakten har även rättigheter, vilka kanske ska ses i den historiska belysningen av att den ockuperande makten inte sällan tagit sig rätten att plundra civilbefolkningens egendom för försörjningen av de egna styrkorna. Reglerna medger därför att ockupationsmakten får ålägga arbetsplikt för alla över 18 år för ockupationsstyrkans behov eller för allmännyttigt ändamål för befolkningen såsom livsmedels-, bostads- och beklädnadsförsörjning eller för transportväsende och hälsovård. Dock får arbetsplikten inte medföra ett deltagande i militära operationer. Ockupationsmakten får enligt reglerna också lägga beslag på staten tillhörig egendom, exempelvis kontanter och sådant som kan användas vid krigföring.

Frågan om ockupationsmaktens ansvar väcktes tidigt under Irakkonflikten. Redan under de första striderna kring Basra uppstod svåra umbäranden för civilbefolkningen avseende bristen på vatten, mat och sjukvård. Omvärlden var därför snabb att fördöma koalitionens till synes dåliga beredskap för detta. Intressant är därför att något belysa när ansvar såsom ockupationsmakt inträder. Reglerna säger att ”ett område anses vara ockuperat, då detsamma faktiskt befinner sig under den fientliga arméns herravälde” samt ”ockupationen omfattar endast de områden, å vilka detta herravälde upprättats och kan utövas”.

Ansvaret oklart
Är kritiken som framfördes när Basraborna inte fick hjälp fort nog befogad? Svaret är troligen både och. Ett faktiskt ansvar som ockupationsmakt inträder inte omedelbart efter det att främmande styrkor satt sin fot på en annan stats territorium, utan först inom det område där dessa kan utöva ett militärt herravälde. Om striderna är intensiva och det inte kan avgöras vem som har militärt herravälde på platsen kan det heller inte avgöras om territoriet är under ockupation, det vill säga att den legitima makten förnekas sin offentliga maktutövning.

Kritik mot koalitionen kan dock framföras från tidpunkten då den faktiskt etablerat militärt herravälde i Basraområdet och tills det att lag och ordning upprättats och förnödenheter till befolkningen börjat distribuerats. Även om reglerna visserligen säger att ockupationsmakten såvitt möjligt ska upprätthålla lag och ordning, vilket var förutsättningen för att kunna påbörja att ta ansvaret för försörjningen av befolkningen, visade verkligheten att koalitionen hade mycket dålig eller till och med ingen beredskap för att hantera situationen.

De framryckande styrkorna borde ha haft omedelbar tillgång till säkerhetsförband, väl tränade för denna typ av uppgifter. Särskilt utbildade enheter för att upprätta förbindelser med de lokala myndigheterna skulle också ha funnits i nära anslutning till de stridande förbanden. Nu fick befolkningen i de ockuperade områdena vänta alldeles för länge innan koalitionen uppfyllde sina ockupationsrättsliga förpliktelser.

Lärdomen bör vara att det är lika viktigt att utbilda stridande enheter som kan vinna slagen som det är att utbilda och förbereda enheter som kan säkerställa att ockupationsmakten kan ta det ansvar den förnekar den legitima makten att utöva på det ockuperade territoriet.

Per Broström är utbildningsansvarig och lärare i folkrätt vid Försvarshögskolan.

Från Framsyn nr 3-2003 - www.foi.se/framsyn