Propagandakriget satte press på medierna
Propaganda är en självklar ingrediens i en konflikt. I det propagandakrig som pågick i medierna spelades huvudrollerna av Iraks informationsminister och företrädare för det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon. Mer okända är de psykologiska operationer som riktade sig direkt till det irakiska folket och som var en viktig faktor för krigets utgång.
Av Anders Johansson
Mediernas situation och förutsättningar för att rapportera om Irakkriget har utvecklats jämfört med tidigare konflikter, men några fundamentala problem kvarstår. Svenska medier har visat att de blivit mer medvetna om behovet av att redovisa problemen med att leverera korrekt rapportering från en konflikt. De riskerar lätt att bli ett verktyg för parternas propaganda. Samtidigt uteblir mer kritiska frågor på grund av kompetens- och resursbrister hos medierna. Det riskfyllda jobbet att söka ”sanningen” på plats är fortfarande lämnat åt några få frilansare.
Psykologiska operationer
För att vara framgångsrik med psykologiska operationer krävs att de startas tidigt och är välplanerade. Till skillnad från Natos intervention i Kosovo 1998 var framförhållningen god denna gång. Den saudibaserade radiostationen Voice of the Iraqi People, som sänt sedan Gulfkriget 1991, fick understöd av ytterligare sändare under senhösten. Redan i slutet av oktober 2002 intensifierades insatser med flygblad för att stödja brittiska och amerikanska operationer som upprätthöll flygförbudszonerna i norra och södra Irak. Närmare in i krisen intensifierades användningen av flygblad. Omfattningen var bedövande. Den 7 april meddelade Centcom att de släppt sammanlagt 40 miljoner flygblad och att operationerna fortsatte. Detta innebar att i stort sett varje irakier har fått minst två flygblad var. Redan i anslutning till krigsutbrottet hade siffran för det totala antal flygblad som släpptes under Gulfkriget 1991 passerats. Effekter av enskilda teman och budskap tycks ha varit goda och effektivt bidragit till att militära målsättningar uppfylldes.
Men trots den massiva kampanjen uteblev en snabb kollaps av den irakiska regimen och dess krigsmakt. Förväntningarna att kriget skulle ta slut snabbt var stora. De internationella medierna blev någon vecka in i konflikten otåliga när markstriderna tycktes bli utdragna och omfattande masskapitulationer liknande de i Gulfkriget uteblev. De allierades offensiv framstod som sårbar med sina långa underhållslinjer och kritik fördes öppet i USA mot hur krigsplanläggningen gått till, när man befarade att kriget inte skulle bli så framgångsrikt som man först trott.
Medierna befarade att Bagdad skulle vara svårintaget och kosta stora förluster i soldater och civila människoliv. Informationsmissar under de första dagarna i konflikten bidrog till detta. Rapporter om att Umm Qasar hade fallit och att Basra nästan var intaget visade sig vara överilade. Iraks informationsminister som hävdade motsatsen fick därför en stärkt trovärdighet och tycks ha haft stort genomslag hos den irakiska befolkningen och bidragit till att motståndsandan kunde upprätthållas längre än vad som förväntades. När Bagdad väl nåddes var motståndet svagt och staden föll sedan oväntat fort. När stadsdelen Saddam City intogs och senare Saddamstatyn vräktes omkull kom också den folkliga glädjen över att Saddams regim var undanröjd. En reaktion som flera hade trott skulle komma tidigare i konflikten. Överhuvudtaget har opinionsläge och krigsförlopp varit svårbedömt eftersom händelseutvecklingen bjudit på många ologiska överraskningar jämfört med hur förhandsbilden av krigsutvecklingen sett ut.
Ökad medvetenhet hos medierna
Svenska medier visade före krigsutbrottet en ökad medvetenhet om risken att bidra till att ge genomslag för parternas propaganda. Flera medier tog aktivt initiativ till att föra en diskussion om propaganda och dess roll i konfliktrapporteringen. Flera medieforskare fick utrymme att diskutera och ge råd om hur man undgår att ”gå på” parternas propaganda. Detta utbredda intresse, vilket är positivt ur ett demokratiperspektiv, fanns inte i de tidigare konflikterna under 1990-talet. Trots detta nya intresse har medierna haft ett förhållandevis lågt intresse av att analysera och rapportera om parternas psykologiska operationer och politiska propaganda under själva konflikten. En kritisk ansats skulle ha kunnat bidra till att ge mediekonsumenterna större insikt i hur dynamiken kring kommunikation i en konflikt ser ut och varför det är svårt att rapportera opartiskt om en konflikt.
Hårdare källkritik efter Gulfkriget
Efter Gulfkriget 1991 konstaterade svenska medier yrvaket att de varit alltför okritiska till de uppgifter och bilder som de rapporterade om från kriget. Överhuvudtaget tycks medierna numera vara angelägna att försöka föra ett källkritiskt resonemang kring den information som funnits att tillgå innan den publicerats. Under Kosovokonflikten fick rapporteringen om det mänskliga lidandet stort utrymme i medierna. Parternas informationsgivning upplevdes som vinklad och opålitlig av europeiska medier. Genom att flytta rapporteringsfokus till vad som kallats ”krigets sanna ansikte” kunde medierna med en aktiv strategi värja sig mot att bli ett propagandainstrument. Denna medlidandediskurs i rapporteringen var viktig även i Irakkriget. Svenska medier har dock jämfört med Qatarbaserade kanalen Al Jazeera varit återhållsamma med att visa bilder på civila som påstås ha fallit offer i kriget för de allierades bombningar. Den relativa skillnaden mellan dessa mediers förhållningssätt kan möjligen bero på att de lyckats bibehålla en källkritisk ambition och uppgifterna upplevts som osäkra.
Det som medier värderar som en av de viktigaste aspekterna för att inte bli ett propagandainstrument är att ha tillgång till förstahandsinformation. Svenska medier har trots detta endast haft ett fåtal egna reportrar på plats i Irak. Ingen svensk reporter stannade i Irak vid krigsutbrottet och endast ett fåtal sökte och fick ackreditering vid Centcoms presscenter i Kuwait City. Nästan undantagslöst har man förlitat sig på att reportrarna ska kunna ge en tillförlitlig bild trots att de funnits i länder utanför Irak och bedömt de rapporter som de fått från olika nyhetsbyråer. Svenska media undviker att utsätta sin personal för de risker som krigsrapportering på plats innebär.
Tillförlitligheten i rapporteringen kompletteras i stället av de frilansjournalister som trotsar krigets risker och rapporterar inifrån Irak. Den mest kända i svenska medier är norskan Åsne Seierstad som sålde sitt material till flera skandinaviska och europeiska medier. Efter konflikten har hon både beundrats och mötts av avundsjuka från sina journalistkolleger.
Även andra brister i mediernas förmåga att rapportera om konflikter är värda att uppmärksamma. Allt färre reportrar har i dag egen militär erfarenhet eller fått möjlighet att specialisera sig på krigs- och försvarsjournalistik. Kompetensen är därför generellt sett låg i journalistkåren på dessa områden och beroendet av experter är högt. Kanske är inte konsekvenserna så stora i svenska medier som i exempelvis amerikanska, där experterna ofta kan ses som en del av det etablissemang som journalisterna försöker granska.
Journalisternas kompetensbrister bidrar till att de sällan hittar de riktigt intressanta frågorna att ställa och inte kan dra tillräckligt goda slutsatser om situationen, såsom de skulle inom områden där de har egen specialistkompetens. Kompetensbristen beror också på en resursbrist. Att rapportera om ett krig är kostsamt och kräver stora resurser. Trenden är att redaktionerna krymper och att antalet utrikeskorrespondenter minskar. Amerikanska medier har dock sedan den 11 september 2001 insett vikten av att konkurrera om en god rapportering från amerikanskt militärt engagemang i Afghanistan och Irak.
Gulfkriget CNN:s genombrott
CNN gjorde 1991 ett stort kommersiellt genombrott genom att vara framgångsrika med rapporteringen från Gulfkriget och ta tittarandelar från andra tv-bolag. I Irakkonflikten följde alla stora tv-bolag varandras ansatser och gjorde omfattande satsningar på att rapportera dygnet runt och vinna kriget om tittarna. CNN hade nu sällskap av NBC, CBS, Fox, MSNBC och CSPAN. Även BBC och Sky News gjorde stora satsningar.
Detta intresse av att konkurrera om krigsrapportering tröttade snabbt ut den amerikanska tv-publiken. Intresset för kriget konkurrerades ut av en gameshow redan i andra veckan av konflikten. En mättnad hade definitivt uppstått och frågan är om de stora bolagen verkligen kommer att få igen de pengar de satsat längre fram.
Intresset för att rapportera om krig visar sig även i ett stadigt ökande antal journalister på krigsskådeplatser där västmakterna är involverade. Det är ett stort problem för styrkan att hantera de tusentals journalister som finns på plats. I Gulfkriget 1991 tilläts endast ett fåtal reportrar att komma in av irakiska och saudiska myndigheter. USA:s försvarsmakt kunde utnyttja detta genom att få en stark kontroll över informationsgivningen. Poolning av medierna har starkt kritiserats och lett till att nya system har utarbetats.
Under Irakkriget har Kuwait varit liberalt i sin inställning till att ta emot journalister och Pentagon har skapat ett system för att låta reportrar följa med förbanden som ”inbäddade” i verksamheten. Systemet är förknippat med restriktioner, men har uppskattats av både reportrar och militär trots ömsesidiga risker. Ofördelaktiga bilder av den militära verksamheten kan komma att visas, journalisternas förmåga att vara kritiska till dem de är beroende av riskerar att urholkas av det symbiotiska förhållandet.
Kritisk reporter fick sparken
Amerikanska kanaler har haft ett stort tryck på sig att inte vara opatriotiska och för kritiska mot amerikansk politik. Det känsliga politiska klimatet och tittarnas patriotiska inställning har medfört att det funnits lite utrymme för en oberoende profil som ger utrymme för alternativa synsätt i rapporteringen. Några händelser illustrerar detta särskilt väl. Inledningsvis visade tv bilder på irakier som togs som krigsfångar utan att detta väckte några politiska reaktioner.
När irakisk tv och Al Jazeera visade bilder på amerikanska krigsfångar kom genast anklagelser om att dessa kanaler brutit mot folkrätten och använt fångarna i propagandasyften. Det politiska tonläget var mycket irriterat eftersom bilderna riskerade att undergräva den amerikanska moralen. Inget amerikanskt tv-bolag vågade i det läget visa de bilder alla talade om.
När 19-åriga meniga Jessica Lynch fritogs från ett irakiskt sjukhus exploaterade stationerna tittarvärdet i historien hänsynslöst och lät sig okritiskt göra detta till en fråga av nationell strategisk karaktär. Ett ”amerikanskt barn” var räddat men vilka skador hade hon fått under den tid hon suttit i irakisk fångenskap? En fråga som hon ännu inte själv kan svara på eftersom hon fortfarande lider av minnesförlust.
Det mest talande exemplet för det känsliga politiska klimatet är dock historien kring veteranreportern Peter Arnett. Han sparkades från NBC, MSNBC samt National Geographic Explorer sedan han låtit sig intervjuas i irakisk tv och där sagt att amerikansk krigsplanering missbedömt den irakiska stridsviljan. Halvhjärtade försök gjordes för att försvara Arnett och bevara kanalens journalistiska integritet gentemot politiska maktintressen och arga tittarreaktioner, trots att uttalandet vid den tiden rimmade ganska väl med vad läckor i Pentagon sade. Dygnet senare började Arnett jobba för brittiska tidningen Daily Mirror.
Bristande upplysning
Avslutningsvis kan vi konstatera att den mest nedslående slutsatsen är att mediekonsumenten generellt sett inte kan påstå att den blivit särskilt mer upplyst av det journalistiska arbetet i Irakkriget jämfört med tidigare konflikter. Detta trots att flera stora tv-kanaler sänt dygnet runt och även har haft möjlighet till direktrapportering nära stridszonen.
Frågan som fortsatt forskning måste reda ut är varför krigsjournalistiken brast i just denna konflikt trots att förutsättningarna för att kunna upplysa sin publik om vad som händer under ett krigsskede har varit bättre än på länge.
Anders Johansson är huvudlärare och doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Försvarshögskolan.
Från Framsyn nr 3-2003 - www.foi.se/framsyn