Kriget löser inte problemet med oljan

Det har påståtts att USA vill få tillgång till Iraks olja och att detta skulle vara ett motiv för kriget. Det är knappast fallet. Militärt våld är en mycket dyr metod att handla olja. Däremot har förmodligen oljan haft andra roller i beslutsfattandet. Då handlar det om olja och terrorism, olja och massförstörelsevapen samt att världshandeln måste ha säkra oljeförbindelser.

Av Ingolf Kiesow

USA:s energiförsörjning vilar alltmera på import av energiråvaror. För de tre stora energiråvarorna gäller att:

• 1950 kunde USA både täcka sina egna behov av kol och exportera motvärdet till en femtedel av sin egen förbrukning. Nu har landet ingen export.
• 1950 exporterades vissa mängder naturgas, nu måste USA importera drygt 20 procent av konsumtionen på grund av att gasen börjar ta slut i fälten.
• 1950 täcktes hela konsumtionen av råolja av egen produktion, i dag måste nära 60 procent importeras. Oljan tar helt enkelt slut i fälten. 1991 hade USA 3,4 procent av världens oljetillgångar, 2001 var siffran bara 2,9 procent.

Å andra sidan har förbrukningen av olja fördubblats sedan 1960 och beräknas fortsätta att stiga.

Den gasproduktion som har fallit bort kan inte enkelt ersättas med import av naturgas. USA har inte tillgång till import via rörledningar från andra länder på sin kontinent, vilket är ett relativt billigt transportsätt och konkurrenskraftigt med råolja som energiråvara.

Däremot kan naturgas bara transporteras över haven i nedkyld form, som liquified natural gas, LNG. Detta blir mycket dyrare och är inte konkurrenskraftigt med råolja. Därför börjar USA importera förhållandevis mer råolja, för att ersätta en del av den inhemska naturgas som tidigare gav USA energi till en relativt låg kostnad. Oljeimporten måste alltså både täcka en växande konsumtion av olja och ersätta en del av den tidigare konsumtionen av naturgas.

Varifrån ska denna nya växande import tas på en världsmarknad som redan arbetar för att försörja växande behov från andra länder? Mellanöstern har 65 procent av alla bevisade råoljetillgångar i världen (och 35 procent av naturgasen). Enbart Saudiarabien svarar för 23 procent och Irak för 11 procent.

Mellanöstern visade sig dock under Kuwaitkriget vara en instabil region, och vissa stater började undvika beroende av leveranser från den regionen. EU har efter Kuwaitkriget minskat sitt beroende av import från Gulfländerna från 45 till 36 procent. USA har bara 25 procent av sin oljeimport från Gulfländerna. Japan har däremot inte kunnat undvika att till och med öka sin import från Gulfländerna till 76 procent. Indien tar omkring 60 procent av sin råolja från Mellanöstern och Kina 56 procent.

Utan olja stannar ekonomin
USA är starkt beroende av att handeln fungerar med i-länderna och att deras ekonomier fungerar. Stabil oljetillförsel är en förutsättning för detta liksom att oljetillförseln måste fungera för USA.

Med de stora andelar av oljeförsörjningen som för alla dessa länder kommer från Mellanöstern och då i synnerhet från Gulfstaterna, är det uppenbart att dessa sitter med ett möjligt instrument för att utöva inflytande. Det kan liknas vid maktprojicering med civila medel. Gulfstaterna kan under normala förehållanden inte utöva denna makt ens genom att hota med åtgärder, vilket oljekartellen Opecs historia visar. Däremot skulle det kunna få en kraftig negativ påverkan, om onormala förhållanden skulle skapas i något av dessa länder. Det finns amerikanska bedömare som menar att regimen i Saudiarabien är instabil och att den kan komma att fällas av mera fundamentalistiskt inriktade kretsar. Att skapa militära styrkepositioner i Gulfen för att förhindra en sådan utveckling kan ha blivit en amerikansk ambition.

Olja, makt och pengar
Att inneha kärnvapen ger en stat inflytande och status. Att utveckla kärnvapen och kärnvapenbärare kräver en stats resurser. Detta har tidigare gjort att omgivningen inte på allvar har fruktat kärnvapenhot från terroristorganisationer. Efter terrorattacken den 11 september har detta förhållande förändrats. Det är en mardröm för USA att någon stat sätter ett mindre kärnvapen i händerna på en terroristorganisation. Även en sådan laddning kräver dock en mycket omfattande industriell process för att åstadkommas och därför också att det är en stat som gör det.

Fattiga stater som Indien och Pakistan kan skaffa sig kärnvapen. Såväl Indien som Pakistan lyckades överraskande snabbt bygga kärnvapen och kärnvapenbärare.

Iraks BNP är bara en tredjedel av Pakistans, men landet har haft goda oljeinkomster, och har varit i färd med att försöka framställa kärnvapen. Bristen på efterlevnad, enligt de regler som FN satte för Irak, har därefter oroat många. När terroristattacken den 11 september ägde rum späddes denna oro på högst påtagligt.

Saudiarabien har haft ett väl fungerande förhållande till USA, men utsätts också just därför för ett missnöje från religiöst konservativa kretsar. Det finns en viss oro för att den saudiska kungafamiljen ska störtas av fundamentalistiska kretsar. Då finns det risk för en utveckling som liknar den som ägde rum i Afghanistan, där talibanerna agerade värdar åt al-Qaida. Saudiarabien har en stor BNP och en hög utbildningsnivå. Landet skulle därför ha resurser att relativt snabbt kunna utveckla ett kärnvapen, något som skulle kunna föresväva en fundamentalistisk regim. Ett angrepp på Irak kan verka avskräckande på exempelvis saudiska aktivister.

Iran är ett annat land som misstänks för att bedriva forskning, som kan ge kärnvapenkapacitet. Även gentemot Iran kan det ha en pedagogisk effekt att gå in i Irak och demonstrera amerikansk beslutsamhet att slå till mot varje land, som försöker bli en kärnvapenmakt - alldeles oavsett om det visar sig ha bedrivits några sådana ansträngningar i Irak.

Det är rimligt att tänka sig att oljan indirekt haft en betydelse för beslutet att gå in i Irak, eftersom det i vissa mindre utvecklade länder med oljetillgångar kan finnas regimer, som är beredda att sätta kärnvapen i händerna på terroristorganisationer.

Större delen av oljemarknaden har haft fri konkurrens. Detta mönster börjar nu ändras. I början av år 2003 förhandlade både kinesiska och japanska företag med ryska företag om byggande av oljeledningar från oljefält i Angarsk, norr om Irkutsk. Konkurrensen ledde till att både Kina och Japen gjorde framstötar till Ryssland om att få tillgång till oljan, ett dilemma som blev så svårt att den ryska regeringen avstod från att ta ett omedelbart beslut.

”Energidialog” med Ryssland
Oron på oljemarknaden inför ett amerikanskt angrepp på Irak i kombination med den samtidigt pågående krisen i Venezuelas oljeproduktion har skapat tendenser till ökad statlig inblandning på denna marknad. Även USA visar själv sådana tendenser. USA har påbörjat en ”energidialog” med Ryssland. ”Dialogen” har redan resulterat i en granskning av förutsättningarna för utförsel av råolja via hamnen i Murmansk. Hittills har europeiska intressen dominerat inköpen av råolja från de västra delarna av Ryssland. Nu kommer den amerikanska staten in i bilden.

Det blir vanligare med statlig inblandning i oljeaffärer. Oljan uppfattas mera som en strategisk tillgång och inte enbart en handelsvara. Det stärker oljeländernas position gentemot den övriga världen, men gör dem också mera exponerade.

EU har angripit några av aspekterna genom att publicera Slutrapport om grönboken för en europeisk strategi för energiförsörjning. Ordföranden i den grupp som ska göra förslag till stadgeändringar, Giscard d´ Estaing, har också föreslagit en stadgeändring som ska ge EU rätt till inflytande på medlemsländernas energipolitik med särskild hänsyn till säkerhetsaspekterna. Även Sverige kommer givetvis att beröras.

Många industriländer med tätbefolkade områden med tung industri och mycket luftföroreningar har skaffat sig ledningsnät för att kunna använda den miljövänligare naturgasen.

En svaghet är att importländerna blir säkerhetspolitiskt beroende både av det land som levererar gasen och av de länder genom vilka gasen måste transporteras. Naturgashanteringen blir därför mera av en statlig angelägenhet än vid hantering av olja.

Om USA får större inflytande även över naturgasen i Mellanöstern, eller om flera länder på grund av USA:s ökande inflytande på oljemarknaden går in mera för användning av naturgas, påskyndas utvecklingen i riktning mot mera statliga engagemang i energiförsörjningen. Det kan i sin tur leda till att EU snabbare lägger sig till med en gemensam energipolitik än vad som annars skulle ha blivit fallet.

Kriget löste inte problemen
Irakkrigets genomförande har inte löst särskilt mycket av de problem som finns kring stabiliteten i oljetillförseln från Mellanöstern. I Saudiarabien fortsätter bombattentat att illustrera regimens svårigheter. I Irak är förstörelsen efter kriget omfattande, utrustningen för oljeutvinningen är skadad och säkerhetsläget i landet är dåligt.

Osäkerheten i Irak skapar nya problem för grannländerna och lär göra att USA fortsätter länge med sin militära närvaro och sin därmed följande aktiva inblandning på oljemarknaden.

Om man skulle utgå från Iraks egna oljeinkomster måste återuppbyggnaden av Irak gå mycket långsamt. Inkomsterna låg som bäst före Gulfkriget 1990 på nivån 27-28 miljarder dollar om året. I dag ligger de sannolikt kring hälften av den nivån med tanke på uteblivet underhåll och krigsskador på utrustningen. Gulfkriget visade sig ha medfört förstörelse av egendom i Kuwait värd 230 miljarder dollar. Att återställa det tio gånger större Irak måste bli ännu mycket dyrbarare. Det blir följaktligen ett projekt för flera decennier, om det skulle finansieras helt och hållet med landets egna oljeintäkter. Det kan dessutom bara ske om säkerheten förbättras och utländska investerare kan lockas till landet.

Nya problem för Opec
Chefredaktören för Opectidskriften Arab Oil and Gas Dr Francis Perrin har givit en instruktiv bild av Opecs utsikter efter Irak-krisen. Opec står nu inför flera utmaningar under den närmaste framtiden. Om Irak efter kriget kommer att vara medlem av Opec eller inte, om det blir USA som bestämmer Iraks oljepolitik, eller om Irak får göra det själv, är frågor som lär komma att betyda mycket. Irak har nämligen en stor potential som producent. I början av 2003 hade landet en teoretisk kapacitet att pumpa upp 2,5 miljoner fat om dagen, men kan år 2010 sannolikt ganska lätt komma upp i 6-7 miljoner fat om dagen. Huruvida ett land med den kapaciteten kommer att tillämpa Opec-kvoter eller inte får stor betydelse för organisationens förmåga till fortsatt sammanhållning, hävdar Perrin.

En annan utmaning är hur medlemmarna tillsammans gradvis ska bygga upp en större kapacitet för att möta ett närmast fördubblat konsumtionsbehov inom ett par decennier. Opecs andel av världsproduktionen kommer med nödvändighet att stiga, eftersom det är inom organisationen, som de stora reserverna finns i världen.

En revidering av kvoterna måste också verkställas. Irak är inte det enda landet som kräver större kvoter, det gör också Iran, Algeriet och Nigeria, och dessa önskemål måste tillgodoses på något sätt.

Gulfländernas oljeproduktion beräknas öka från 30 till 65 miljoner fat om dagen fram till 2030 och Rysslands från 6,5 miljoner fat i dag till 9,5 miljoner fat. Det illustrerar en annan fråga, som går under arbetsnamnet Opec-Nopec, det vill säga förhållandet mellan Opec och icke-Opecländer. För närvarande anser man att dialogen fungerar bra, men att samarbetet är för begränsat. Några länder såsom Mexiko och Oman är mera hjälpsamma än till exempel Ryssland och Angola. Inget Nopecland har ännu anslutit sig, trots upprepade inbjudningar.

Svårt samarbeta med Ryssland
Ryssland är det stora problemet i sammanhanget. Ryssland vill återerövra sin gamla position som oljeproducent och är svårt att samarbeta med under den processen. Till stor del beror det på att den ryska oljeindustrin har privatiserats och numera i motsats till de andra oljeländernas industrier inte längre kan bindas med statliga föreskrifter, till exempel med anledning av Opecbeslut om kvoteringar av produktionen. Det förekommer glåpord; Moskva beskylls för smutsigt spel och svarar med att kalla Opec för en rest av det förgångna. Frågan är om det blir ett priskrig. Opec är berett inför en sådan eventualitet och tror inte att Ryssland med sina begränsade resurser kan våga sig på ett sådant vågstycke.

Det farligaste momentet ligger hos USA. Där tycks de styrande tro att de kan spela det ryska kortet och verkar inte inse vilken stor betydelse det har att den ryska oljan kostar så mycket att transportera, eller att den rättsliga ramen kring investeringar i Ryssland är så bräcklig att det påverkar benägenheten att investera. Risken finns alltså att USA spelar ut det ryska kortet - till störst skada för Ryssland.

Ingolf Kiesow är säkerhetspolitisk forskare vid FOI och studerar särskilt Asienfrågor. Han har varit diplomat i Asien och var ambassadör i Kuwait under Gulfkriget.

Från Framsyn nr 3-2003 - www.foi.se/framsyn