Afghanistan, Irak - att bygga ett land

USA står inför en mycket utmanande uppgift när landet åtagit sig att leda återuppbyggnaden av Irak som en enad nation efter kriget. Svårigheterna med arbetet i Afghanistan kan vara en värdefull erfarenhet. För att lyckas i Irak behövs stöd från befolkning, grannländer och FN.

Av Emma Sandström

Situationen i Afghanistan är förvisso långt ifrån identisk med den i Irak och det finns en hel del faktorer som skiljer de båda länderna åt och som ger upphov till olika förutsättningar för deras respektive återuppbyggnadsprocesser. Det finns dock även en hel del gemensamma nämnare mellan de båda länderna och alla skillnader är inte heller nödvändigtvis till Iraks fördel.

Afghanistan har under den senaste tiden visat med nedslående tydlighet att ett land inte automatiskt blir säkert och stabilt bara för att det huvudsakliga kriget är över och den gamla förtryckande regimen är borta. I likhet med i fallet Irak, så störtades den före detta regimen i Afghanistan av en utländsk styrka med USA i spetsen. I båda länderna fick den amerikanska alliansen stöd av inhemska oppositionsgrupper som senare krävt att få ett stort inflytande i den nya regimen.

I Afghanistan har de segrande oppositionsgruppernas makt snabbt vuxit sig så stark att de försök som gjorts att balansera makten mellan olika etniska, religiösa och regionala grupperingar inom landet hittills varit fruktlösa. Ett stort antal etniska pashtuner, som förut levde i norra delen av Afghanistan, har tvingats fly till de södra delarna av landet till följd av konkreta trakasserier eller en allmänt osäker situation efter att den pashtundominerade talibanregimen föll. De flesta återuppbyggnadsprojekten har koncentrerats till norra delen av Afghanistan på bekostnad av de södra och östra delarna där de etniska pashtunerna är starkast koncentrerade. Pashtunerna anser sig även förfördelade beträffande tilldelningen av inflytelserika maktpositioner.

Splittrat land med stor misstro
Irak är i likhet med Afghanistan ett splittrat land med stor misstro mellan de olika grupperna inom landet. Det finns en uppenbar risk att den sunnitiska delen av befolkningen i Irak blir åsidosatt inom den nya regimen, eller upplever att den blir det, på grund av att den förknippas med den före detta Baathpartiregimen på ett liknande sätt som skett med pashtunerna i Afghanistan. Till skillnad från pashtunerna i Afghanistan utgör sunniterna i Irak därtill en minoritet av befolkningen, vilket kan göra det ännu svårare för dem att få gehör för sina rättigheter.

Den regionala uppsplittringen av Afghanistan har förstärkts av att de traditionella och lokala ledarna ofta mer eller mindre tvingades försöka återta kontrollen över sina områden eftersom det inte fanns någon annan som kunde göra det. USA talade redan före sitt anfall mot Irak om vikten av att snabbt överta kontrollen över landet. Detta för att det inte skulle uppstå ett maktvakuum som skulle övertas av någon annan, innan ett mer representativt ledarskap hade utsetts. Liksom i Afghanistan var dock detta i praktiken omöjligt att efterfölja i hela landet. Det finns en tydlig risk för att ett regionaliserat styre kan befästas i Irak innan ett centralt sanktionerat och organiserat styre kan etableras.

Problemet med USA:s dubbla roller och dess följder har varit påtagligt och högst kontraproduktivt i Afghanistan. Det amerikanska utrikesdepartementet har engagerat sig i att bygga upp en enad stat under den utvalde ledaren med en stark nationell armé. Detta kombineras med ansträngningar att försöka avväpna de rådande lokala miliserna som lyder under olika befälhavare runt om i landet. Samtidigt har det amerikanska försvarsdepartementet och de väpnade styrkorna haft som sin främsta uppgift i Afghanistan att fortsätta söka efter och eliminera resterna av talibanerna och al-Qaida. I syfte att uppnå det senare målet har de amerikanska trupperna i Afghanistan samarbetat med och hjälpt till att utrusta flera av de lokala befälhavarna och dess miliser som utrikesdepartementet avser att avväpna. Det är enkelt att se hur en liknande situation skulle kunna uppstå i Irak, i synnerhet i förhållande till de kurdiska grupperna och deras väpnade styrkor.

Den utländska inblandningen i Afghanistans inre angelägenheter har överlag varit stor och fortsätter att påverka återuppbyggnadsprocessen. Detta märks såväl centralt, i form av direkt påverkan på president Karzai och hans regim, som lokalt och regionalt då de länder som har intressen att bevaka i landet har givit stöd till de grupper och ledare som de tror bäst kommer att gynna just de egna intressena. I Iraks fall finns minst lika många externa aktörer som vill vara med och påverka landets framtida utveckling till sin egen favör. Hur pass stort utrymme dessa länder kommer att få att faktiskt påverka i Irak är dock ännu oklart.

Större stöd med FN i ryggen
Den amerikanska avsikten verkar ursprungligen ha varit att begränsa andra länders möjligheter att påverka den irakiska återuppbyggnadsprocessen och USA ville även ge FN en mycket begränsad roll i denna process. En USA-ledd återuppbyggnadsprocess som endast åtföljts av en mycket svag FN-insats hade riskerat att öka misstänksamheten mot återuppbyggnadsplanerna både inom och utom Iraks gränser. Det har förvisso funnits misstro även inom Afghanistan, men de flesta större grupperingarna i landet har ändå i stort sett slutit upp bakom den FN-ledda återuppbyggnadsprocessen och det internationella stödet för processen har varit starkt.Efter kompromissresolutionen i FN:s säkerhetsråd, som ger FN ett fortfarande begränsat men ändå utvidgat inflytande, har förutsättningarna för en lyckad återuppbyggnadsprocess ökat. USA och dess koalitionspartners kommer även efter den nya resolutionen att ha det inledande ansvaret för att styra Irak. Hur de hanterar den rollen och hur länge de stannar i Irak kommer att ha en avgörande betydelse för både den interna irakiska utvecklingen och omvärldens inställning till densamma. FN:s förstärkta roll i processen underlättar dock möjligheterna att få stöd från grannländerna och andra stater för själva återbyggnadsprojektet och för att få nödvändigt internationellt ekonomiskt stöd till Irak.

Den samhälleliga infrastrukturen och ekonomin är mycket starkare i Irak än den var i Afghanistan. Dessa två faktorer ger Irak bättre förutsättningar för en lyckad återuppbyggnad än Afghanistan - eller kanske snarare gör det möjligt att tala om en återuppbyggnad i Irak till skillnad från en ren uppbyggnad. Det var i princip det som krävdes i Afghanistan. Inte minst de ekonomiska förutsättningarna talar för att det bör vara lättare att på lång sikt skapa en stabil irakisk nation än en motsvarande afghansk.

Irak kommer dock att behöva ett betydande ekonomiskt stöd från utlandet. Detta både i form av direkt bistånd, för att förhindra att folk svälter och att fattigdomsklyftorna växer, och i form av investeringar för att den ekonomiska utvecklingen ska kunna ta fart igen, i synnerhet inom energiområdet. Det finns därtill många dystra exempel på att nationell rikedom i form av begärliga naturtillgångar inte automatiskt behöver leda till ekonomisk blomstring och ett stabilt samhälle. Tvärt om riskerar det att bidra till ökade konflikter och umbäranden för befolkningen. Kampen för att få ekonomiskt inflytande, såväl inom Irak som från externa aktörer, kan således bli känslig. Detta gäller även den interna fördelningspolitiken, som kan leda till ökade motsättningar och bli grogrund för konflikter om den hanteras på fel sätt.

Ekonomi och säkerhet viktigast
Den kanske viktigaste lärdomen som kan dras från försöket att återuppbygga Afghanistan som en enad och stabil nation är troligen vikten av att uppnå en grundläggande säkerhetsnivå och en grundläggande ekonomisk trygghet för befolkningen. Dessa två mål är nära sammanflätade. För att kunna genomföra ekonomiska återuppbyggnadsprojekt krävs ett visst mått av säkerhet och för att uppnå säkerhet och stabilitet krävs ett visst mått av ekonomisk trygghet.

Om USA lyckas uppnå dessa två mål snabbare i Irak än i Afghanistan, finns det betydligt bättre förutsättningar för att det enorma återuppbyggnadsprojekt som planeras för Irak kan lyckas även i sin helhet.

Emma Sandström studerar området västra Asien vid institutionen för säkerhetspolitik och strategi vid FOI:s avdelning för försvarsanalys.

Från Framsyn nr 3-2003 - www.foi.se/framsyn