Liten chans hitta ”rykande pistoler”

Klicka på bilden ovan för att ladda hem pdf-filen som beskriver jakten på Iraks påstådda massförstörelsevapen.

Efter kriget började kritiken mot koalitionen att växa. Inga massförstörelsevapen hittades - och det var ju just dessa som kriget hade gällt. Men koalitionen räknar inte med att hitta färdiga vapen. Däremot forskningsresultat, dokumentation och andra tecken på förberedelser för tillverkning av massförstörelsevapen. Paradoxalt nog har kaoset efter kriget ökat risken för att massförstörelsevapen kommer i händerna på terrorister.

Av Wilhelm Unge

I stilleståndsavtalet 1991 gick Saddam Hussein med på att göra sig av med alla massförstörelsevapen, MFV. Direkt efter kriget samlade den irakiska ledningen in information om alla kvarvarande vapen i landet, inklusive de som förbjudits av FN-resolutionen 687 (1991). En hög kommitté beslöt mot bakgrund av detta att endast redovisa och tillhandahålla en del av de förbjudna vapnen, komponenter, material och produktionsanläggningar till FN:s vapeninspektörer, Unscom. Iraks policy syftade till att:

• tillhandahålla en del av de kvarvarande vapenlagren med tonvikt på de äldsta vapnen.
• bibehålla produktionskapacitet och nödvändig dokumentation för att kunna återstarta programmen vid en senare tidpunkt.
• dölja den fulla omfattningen av C-vapenprogrammet, inklusive VX-projektet och behålla dess produktionsutrustning och utgångsmaterial.
• dölja antalet och typerna av B- och C-laddade stridsspetsar avsedda för förbjudna robotar.
• dölja inhemsk produktion av ballistiska robotar med lång räckvidd och behålla produktionskapaciteten, särskilt avseende navigationssystem och motorer.
• dölja det offensiva B-vapenprogrammets existens och behålla alla produktionsförmågor.

För att ytterligare försvåra för Unscom beslutade kommittén i juni 1991 att Irak unilateralt skulle förstöra vissa mängder av de förbjudna vapnen med mera. På detta sätt skulle den omöjliggöra exakt bokföring av vad som producerats respektive destruerats.

I Unscoms bokföring saknas därför kunskap om drygt 300 ton C-stridsmedel (agens), 3 000 ton C-prekursorer, tillväxtmedia för tiotusentals liter B-stridsmedel, 30 000 ammunitionsenheter för leverans av B- och C-stridsmedel samt 550 fyllda C-granater.

Unscom lyckades mellan 1991 och 1998 identifiera och förstöra mycket stora mängder C-vapen och ballistiska robotar inklusive produktionsanläggningar. Internationella atomenergiorganet, IAEA, förstörde infrastrukturen för kärnvapenprogrammet och avlägsnade kritiska nukleära material. Irak tvingades även erkänna att landet haft ett omfattande offensivt B-vapenprogram som bland annat resulterat i laddning av al Hussein-robotar och flygbomber.

Gulfkriget 1991 avbröt kärnvapenprogrammet, som startade i början av 1970-talet. IAEA gjorde då bedömningen att om urananrikningen hade fått fortsätta skulle Irak möjligen ha kunnat få fram tillräcklig mängd vapenmaterial för ett kärnvapen inom ett halvår. En fortsatt utveckling har skett, men landet har saknat klyvbart material. B-vapenprogrammet, som startade under 1980-talet, fortsatte i begränsad omfattning under 1990-talet. Programmet har främst omfattat produktion av antraxsporer, botulinustoxin och ricin, men arbete har även bedrivits med andra organismer och toxiner. Vapenanpassningen bedöms dock inte ha varit framgångsrik.

Även C-vapenprogrammet, som startades under 1970-talet, bedöms ha behållits under 1990-talet och bland annat har försök till inköp av dubbelanvändningsprodukter noterats. Ingen större produktion av C-stridsmedel (nervgaser och senapsgas) förekom dock under denna period.

I december 1998 avbröt Irak samarbetet med Unscom. Det innebär att Saddam Hussein har haft möjlighet att återuppta MFV-programmen. Tecken på sådana ambitioner har observerats. Bland annat har Irak vidtagit omfattande ansträngningar för att komma över ett antal dubbelanvändningsprodukter. Bagdad har försökt köpa in dessa genom andra kanaler än genom dem som tillåts inom ramen för FN:s olja-mot-mat-program. Mellan 1998 och 2002 förekom inga FN-inspektioner i Irak.

Inga färdiga kärnvapen
När det gäller utvecklingen av Iraks massförstörelsevapen sedan 1998 och fram till krigsutbrottet 2003 gör FOI följande bedömning av det läget:

Kärnvapenprogrammet fortsatte, men framgången var beroende av tillgång till klyvbart material. Sedan 1998 har Irak återinkallat vapenforskare och försökt skaffa material. Irak hade inför kriget inga färdiga kärnvapen. Med bibehållna sanktioner bedömdes Irak inte kunna utveckla ett komplett vapen. Och även om landet hade sluppit fortsatta sanktioner bedömdes det ta minst fem år att producera ett kärnvapen.

Irak behöll sin ambition för B-vapen, exempelvis fanns tidigare nyckelpersoner kvar och landet hade kapacitet för att inom några veckor starta en begränsad produktion. Det finns inga belägg för förekomst av fasta B-produktionsenheter, men tillverkning bedömdes kunna ske efter konvertering av civila anläggningar med dubbelanvändningsutrustning eller i dolda delar av befintliga anläggningar. Förekomsten av mobila produktionsenheter har misstänkts, men har ännu inte bevisats. Det finns sannolikt inte kvarvarande lager av äldre B-stridsmedel som fortfarande är funktionella. Mindre mängder av stridsmedel kan ha producerats under de sista fyra åren. Bland de stridsmedel som kan finnas märks bland annat antrax. Eventuellt kan andra smittämnen, till exempel pestbakterien ingå i programmet. Däremot bedöms exempelvis inte smittkoppsvirus ha utvecklats som stridsmedel.

Ambitionen har funnits för C-vapen men någon mer omfattande nyproduktion har knappast skett. Produktion i liten skala kan ha genomförts, men även om Irak skulle ha haft begränsade lager av C-vapen bedömde FOI att landet inte hade någon kapacitet att använda dem i krig. USA och Storbritannien bedömde däremot att Irak hade en operativ B- och C-krigföringsförmåga och nödvändig ledningsförmåga. Irak har dock möjlighet att ställa om civila produktionsenheter för tillverkning av C-stridsmedel. Senapsgas kan tillverkas direkt, medan nervgaserna kräver import av vissa utgångsämnen för att landet ska komma upp i samma nivåer som före Gulfkriget.

Det är oklart om Irak har följt överenskommelsen efter Gulfkriget och skrotat robotar med längre räckvidd än 150 kilometer. En omfattande utveckling av robotar har pågått. Irak utvecklade även UAV:er som antas kunna leverera B- och C-stridsmedel. Irak bedömdes ha kvar ett fåtal scudrobotar för B- och C-stridsmedel.

Nästan alla komponenter och material i massförstörelsevapen och ballistiska robotar är av dubbelanvändningskaraktär. Utan inspektioner på marken är det mycket svårt att fastställa naturen hos många av Iraks anläggningar.

Förekomma tillverkning
Det viktigaste argumentet för anfallet mot Irak är det som USA och Storbritannien officiellt deklarerar, nämligen att säkerställa att Irak inte utvecklar och använder MFV. Det handlar mindre om att hitta den rykande pistolen i form av färdiga massförstörelsevapen, utan det är en kombination av tre faktorer som är grunden för USA:s och Storbritanniens agerande:

Iraks befintliga teknisk-industriella kapacitet att tillverka biologiska och kemiska vapen samt vapenbärare. Till detta kommer en mindre mängd befintliga vapen, samt i framtiden en möjlig förmåga att tillverka kärnvapen.

Den irakiska regimens uttalade vilja att anskaffa MFV i syfte att öka omvärldens respekt för Irak samt för att kunna spela rollen av regional stormakt. Saddam Hussein är beredd att använda dem, vilket han också gjort tidigare.

Iraks agerande redan tidigare, att i lönndom utveckla MFV och mycket omfattande vilseledningsoperationer (i synnerhet sedan 1991) i syfte att för omvärlden dölja dessa.

USA:s och Storbritanniens preemptiva strategi innebär per definition att koalitionen inte kommer att hitta stora mängder befintliga massförstörelsevapen. Hela poängen med strategin är att förekomma tillverkningen av dem. I det skede som koalitionen intervenerade fanns den största delen av programmen för massförstörelsevapen i form av forskning, teknisk kunskap, produktionsanläggningar, utgångsmaterial för produktion och dokumentation. Det är denna del som utgör det huvudsakliga beviset för Iraks planer på att utveckla MFV.

I strid med USA:s och Storbritanniens intentioner har, paradoxalt nog, risken för att terrorister kommer över massförstörelsevapen ökat i det kaos som rådde i flera veckor efter kriget. Enligt amerikanska pressuppgifter har nukleära anläggningar plundrats.

Wilhelm Unge leder projektet säkerhetspolitik och NBC-vapen. FOI:s bedömningar av Iraks innehav av massförstörelsevapen kommer från avdelningarna för NBC-skydd samt systemteknik.

Från Framsyn nr 3-2003 - www.foi.se/framsyn