Tung eld mot gammalt tänkande
Försvarsmakten bör ha en uppgift, inte fem. Det är dags att ta farväl av det sätt på vilket anpassningsdoktrinen har utformats och uttolkats. Detsamma gäller för begreppet totalförsvar, som symboliserar verksamheten vid höjd beredskap, men i övrigt hindrar oss att effektivt möta en vidgad hotbild. FMV bör läggas ned och ersättas med ett materielverk för hela staten. Det är några granater i den salva som Försvarsberedningens ordförande Håkan Juholt riktar mot de gamla strukturerna.
Av Håkan Juholt
Civila myndigheter bör få resurser och materiel för att kunna ta större ansvar för att hävda den territoriella integriteten. Vi är i akut behov av ett nationellt krishanteringssystem, där ett sammanhållet kommunikationssystem är av central betydelse. Vi behöver numera ett Statens materielverk i stället för ett Försvarets eget materielverk. Forskning och teknikutveckling måste ske i ett nationellt perspektiv, inte utifrån snävt sektorstänkande. Samverkan mellan Försvarsmakten och polisen måste öka. Specialförband som särskilda skyddsgruppen, SSG, bör också få polisutbildning, bli certifierade för att under polisiärt befäl tillsammans med den nationella insatsstyrkan kunna möta olika former av terroristhot.
Försvarsmaktens internationella förmåga ska fortsätta att öka, utan att det för med sig att Sverige ställer upp en expeditionskår bemannad med yrkessoldater, som trampar kaserngårdar i väntan på uppgifter. Vi måste utveckla vår förmåga att differentiera beredskapen för olika förbandstyper. Förändringen av grundorganisationen kommer att fortsätta. Fler förband kommer att läggas ned. Detta är några av de slutsatser som jag tror att försvarsbeslutet 2004 kommer att kretsa kring.
De allvarligaste hoten mot demokratiska stater idag finns i skärningspunkten mellan avancerad kriminalitet och krig och det är vårt högteknologiska, moderna samhälles sårbarhet som är den största säkerhetspolitiska utmaningen. Teknikutvecklingen har fört med sig att staters tidigare maktmonopol definitivt är brutet, angreppssätten är i dag fler än någonsin tidigare. Det bör vara utgångspunkten i en modern säkerhets- och försvarspolitik och för en fungerande krishantering. Det ställer krav på oss ansvariga att forma och utveckla ett nytt samhällsförsvar.
Bred samsyn
Försvarsberedningens senaste rapport, publicerad 4 mars, visar en bred samsyn mellan partierna om vår säkerhetspolitiska miljö. De är väl medvetna om risken att beskriva framtiden genom enkel trend-framskrivning - att framtiden blir lik dagens situation - och slutsatsen i rapporten är:
Sammantaget bedöms ett väpnat angrepp i alla dess former från en annan stat direkt mot Sverige vara osannolikt under minst en tioårsperiod. Incidenter kopplade till territoriell integritet kan dock inte uteslutas.
Att finna en fungerande balans mellan att lära av historien, leva i nuet och planera för framtiden är nog varje människas mest svårlösta uppgift. Försvarsberedningens ledamöter utgör inte heller i det fallet något undantag. Beslutsfattare inom politiken, näringslivet och i myndigheter bär på en mängd värderingar som utgör arv från kalla krigets realiteter. Därför riskerar också många av våra lösningar på dagens och framtidens problem att bli konstruktioner som återspeglar en gången tids tekniska, ekonomiska, och politiska verklighet och värderingar. Alltför länge och till alltför stora kostnader har vi byggt vidare på rester från det kalla krigets strukturer.
Historien som utgångspunkt
För den som är praktiskt lagd är egna och andras historiska erfarenheter den enda fasta utgångspunkten för spekulationer, förväntningar och prognoser om framtiden. Inte sällan föreställer vi oss framtiden som en trendmässig förlängning av det redan inträffade.
I detta seriösa sammanhang och resonemang tycker jag att det är lämpligt att med en kort historia peka på effekter som detta kan föra med sig:
I slutet av 1800-talet ställdes Londons styresmän inför ett stort och svårlöst framtidsproblem: de ökande hästtransporterna på stadens gator. Vid den här tiden var ju som vi vet häst och vagn det helt dominerande fortskaffningsmedlet. Stadens planerare hade räknat ut att om hästtransporterna i framtiden skulle öka i den takt de hade gjort sedan 1860-talet, skulle Londons gator omkring 1930 ha blivit helt igenkorkade av hästskit. Att en handfull entusiaster höll på att experimentera med ett nytt transportmedel, automobilen, var något som Londons styresmän inte ägnade en tanke åt.
Vår historia är full av exempel som detta. Redan i slutet av 1800-talet konstaterade som bekant chefen för USAs patentverk att alla uppfinningar nu var gjorda och att fler patent därför inte var att vänta.
Våra barn och barnbarn kommer att le och skratta också åt många av våra slutsatser och beslut vi tar idag, och i lika stor utsträckning kommer de att beklaga våra direkt felaktiga beslut. Detta är en verklighet för oss alla, men den får inte resultera i en förlamande oförmåga att åstadkomma förändringar som vi upplever som nödvändiga. Att inte ta beslut är också ett beslutsfattande, vilken också, och i lika stor utsträckning, riskerar att leda vilse.
En unik uppgift
Därför, åter till de ämnen jag nämnde i artikelns inledning.
Försvarsmakten har en unik uppgift: förmåga att föra väpnad strid. Det ska man klara även vid internationella insatser. Den förmågan för med sig kompetens och resurser vilka ska organiseras så att de utgör ett stöd för samhället i övrigt. Under överblickbar framtid bör andra myndigheter få ett ökat ansvar för att tillsammans med Försvarsmakten hävda landets territoriella integritet. I våra farvatten opererar tolv svenska minjaktsfartyg. Till sin utrustning är de i huvudsak civila fartyg, och deras ansvar för att hävda territoriell integritet kan, med samma resurser, överföras till andra myndigheter.
När ÖB föreslår att terroristbekämpning ska bli en femte huvuduppgift för Försvarsmakten menar jag att det är en snedträff. Självklart ska också Försvarsmakten bidra till samhällets samlade förmåga att möta även terroristhot, men militären ska inte ta över andra myndigheters uppgifter.
Polisens nationella insatsstyrka och försvarets särskilda skyddsgrupp, SSG, behövs för olika insatser, men svåra situationer kan uppstå där de behövs för att lösa uppgiften tillsammans. Låt dem till viss del få gemensam utbildning, poliscertifiera SSG-soldaterna och låt polisen ha tillgång till dessa vid behov.
Paradoxen är att vi med vårt totalförsvarskoncept alltid talat om begrepp som tvärsektoriell samordning, civil-militär samordning och samverkan stat-näringsliv. Men vi har gjort det för en väldefinierad situation - nämligen kriget med stort K. Andra länder ser nu vår totalförsvarstanke som ett nyckelbegrepp för att hantera en ny hotbild, medan det för oss själva inte sällan leder till förlamning och oförmåga. Totalförsvaret står för förberedelser och verksamheten vid höjd beredskap, men den breddade hotbild, som bland annat Försvarsberedningen länge beskrivit, ger oftast inte tillfälle till höjd beredskap. Med den gamla totalförsvarstanken är Försvarsmakten en beställare av stöd och hjälp, i ett modernt krishanteringssystem blir samma myndighet stödjande och den som levererar till andra.
Ny krishantering
Den vidgade hotbilden kräver att olika myndigheter samverkar för att minska sårbarheter, att de omedelbart samverkar för att hantera en akut kris, vilket i sin tur förutsätter gemensam ledning och ett gemensamt arbete för skademinimering.
Den nya krishanteringen blir ett samhällsförsvar, där befintliga och nya förmågor struktureras på ett nytt sätt. En samordnad civil-militär krishanteringsstruktur bör svara för ledningstjänster och samordnad ledning av till exempel den territoriella integriteten - det vill säga land, sjö, luft och det abstrakta territoriet ”cyber” - för skydd av strategisk infrastruktur, informationsoperationer och underrättelsetjänst. En integrerad krishantering förutsätter dels att tillgänglig information delas av alla parter som har behov av det, dels att den operativa verksamheten samordnas. Civila och militära funktioner bör ses i ett sammanhang, samverka och fungera tillsammans under gemensam civil ledning.
Därför bör totalförsvarstanken både utvecklas och avvecklas. Utvecklas genom att bygga vidare på det som formades för att möta det stora kriget, men med anpassning för dagens vidgade hotbild. Avvecklas genom att i låst kassaskåp förvara den totalförsvarstanke, som endast innebär förberedelser för höjd beredskap.
Långsiktig handlingsfrihet
När de militära hoten blir än mer avlägsna, måste vi utforma andra metoder än dagens anpassningsdoktrin, för att på rätt sätt kunna försvara oss om och när hot om militära väpnade angrepp direkt mot Sverige skulle uppstå. Nuvarande anpassningsdoktrin har, så som den hittills tillämpats, lett till bevarandet av gamla resurser, på bekostnad av såväl omedelbar insatsförmåga som långsiktig förnyelse. I stället krävs successiva beslut om försvarets utformning. Långsiktig handlingsfrihet är fundamental och därför krävs tillgång till kompetens, utvecklingsförmåga och flexibilitet. Därutöver är det viktigt att arbetet med att differentiera beredskapen för olika förbandstyper blir effektivare.
Den nya krisberedskapen för med sig nya krav och uppgifter också för industrin. I stället för att vara knuten till att endast leverera militär materiell förmåga - med en starkt vikande marknad - kan försvarsindustrin aktivt medverka till att leverera förmågor som kan användas brett inom hela det civila och militära spektrumet.
Med ett bredare produkt- och tjänsteutbud, och med den svenska statsförvaltningen som en förtroendefull referenskund, borde nya industrisegment kunna byggas upp, där Sverige faktiskt skulle kunna ta en ledande ställning. En förutsättning för framgång är, tror jag, att ett ”Statens materielverk” ersätter nuvarande FMV.
Den svenska försvarsindustrin och andra industrisektorer skulle med ett samhällsförsvarskoncept kunna bygga upp nya relationer, kunskaper, produkter och tjänster för en expanderande marknad.
Med ett bredare samutnyttjande av system och annan materiel skapas också nya och större möjligheter för industrin.
Försvarsdebatt efterlyses
Vi behöver nya metoder för att politiskt hantera denna långa rad av sektorsövergripande sårbarhetsfrågor. Riksdagen kunde gå före genom att inrätta ett särskilt utskott med ledamöter från till exempel justitie-, närings- och försvarsutskotten för att behandla dessa frågor. I förlängningen skulle logiskt följa att också regeringskansliet nyorganiseras på samma sätt, med ett departement för hot- och sårbarhetsfrågor. I ett kortare perspektiv tänker jag mig att en chef för Försvarsmakten ersätter den nuvarande funktionen Överbefälhavaren, som för länge sedan tjänat ut. Självklart ska Sveriges militära insatser, såväl internationellt som i vårt eget land, även med en ny myndighetsledning, ledas av vår främsta militära kompetens.
Det är min förhoppning att tiden fram till nästa försvarsbeslut används för en bred och offensiv försvarsdebatt. Även i detta sammanhang är tystnaden vår värsta fiende.
Vi står inför stora förändringar. De flesta är nödvändiga, andra önskvärda och ytterligare några är oundvikliga. För att fritt travestera Churchill menar jag att vi är någonstans mitt emellan början på slutet av det gamla och på slutet av början på det nya.
Håkan Juholt är socialdemokratisk riksdagsman och ordförande i Försvarsberedningen.
Från Framsyn nr 2-2003 - www.foi.se/framsyn