Ska svenskarna följa med eller?

Terrordåden mot USA den 11 september och det efterföljande kriget mot terrorismen har stärkt positionen för dem som önskar utveckla den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESDP) till ett gemensamt försvar. För svensk del kan det innebära att frågan om alliansfrihet sätts på sin spets.

Av Pär Eriksson

EU:s krishanteringsförmåga förklarades operativ med vissa förbehåll vid toppmötet i belgiska Laeken, december 2001. Militärt ska unionen kunna sända upp till 60 000 marksoldater samt sjö- och luftstridskrafter till konfliktområden för att lösa så kallade -Petersbergsuppgifter-. Med det menas humanitära insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser samt insatser med stridskrafter vid krishantering inklusive fredsframtvingande insatser. Styrkan saknar dock en rad väsentliga förmågor inom områden som strategiska transporter, strategiska underrättelser, nedhållande av fientligt luftvärn etcetera och blir knappast fullt operativ förrän mot slutet av detta decennium.

Det hade således inte varit möjligt att skicka iväg en gemensam europeisk styrka till kriget i Afghanistan ens om EU:s medlemsstater så hade önskat. EU:s dokument understryker dessutom att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (ESDP) handlar om -krishantering-, inte ett gemensamt försvar. Visserligen lämnar begrepp som -krishantering- och -Petersbergsuppgifter- ett stort utrymme för tolkningar men det är knappast möjligt att inrymma till exempel terrorismbekämpning inom dagens formuleringar.

Verkligheten ändrades
Före den 11 september var det också få medlemsstater som öppet ville driva frågan om en utveckling av ESDP mot ett gemensamt försvar även om möjligheten till detta -om medlemsstaterna beslutar det- angavs redan i Amsterdamfördraget. Omsorg om Nato, ovilja att lämna över inflytande över nationella stridskrafter samt såväl de alliansfria som transatlantiskt inriktade staternas motstånd var några skäl till detta.

Händelserna hösten 2001 kom dock att stöpa om delar av den europeiska politiska verkligheten. Synen på hot och säkerhet har förändrats. Scenarier, vilka tidigare sågs som obehagliga men ändå främst som teoretiska tankelekar, blev en realitet. Behovet av att kunna skydda befolkning, infrastruktur och andra väsentliga värden underströks samtidigt som svårigheten att göra detta på nationell bas blev tydligare.

Kriget mot terrorismen visade på behovet av en offensiv förmåga för att nå och slå ut terrorgruppers bas- och stödområden men också på de europeiska staternas brister i detta avseende. Vidare ritades den säkerhetspolitiska kartan om, till exempel stärktes banden mellan Ryssland och olika delar av västvärlden varför det troligen blir än svårare att se något traditionellt invasionshot mot Europa.

Samtidigt blev Natos roll i kriget förvånansvärt marginell. Trots att alliansen redan dagen efter attentaten beslöt att betrakta angreppet mot USA såsom fallande under alliansens artikel fem, det vill säga som ett angrepp på alla medlemsstater valde USA att på bilateral basis knyta till sig några få allierade. Ett skäl till detta var troligen att USA ville undvika att hamna i en Kosovosituation där ett stort antal Natostater var med och i detalj bestämde över hur kriget skulle genomföras. Samtidigt innebar det att stora Natostater som Frankrike kände sig njuggt behandlade.

En annan effekt är att Natos artikel fem kan komma att betraktas som föråldrad relativt dagens säkerhetsbehov. Den typ av insatser som den skapades för - invasionsförsvar - är inte längre aktuella medan den för de nu aktuella hoten endast tycks vara av marginell nytta. Som en kontrast till detta, i en situation där krishantering i en vid bemärkelse tycks vara den enda kvarvarande rollen för europeiska militära styrkor och där ad hoc-koalitioner föredras framför allianser, blir kanske EU:s -begränsning- till krishantering i stället till en öppning för näst intill alla i dag väsentliga typer av operationer.

Lättare att få gehör
Stater och ledare, vilka önskar en utvidgning av ESDP utöver Petersbergsuppgifterna, ser därför nu en möjlighet att nå ökat gehör och det har också tagits flera initiativ i denna riktning efter den 11 september. Det nuvarande spanska ordförandeskapet har t.ex. uttalat att de vill inkludera terrorismbekämpning i ESDP. Det fransk-tyska toppmötet i Nantes i november 2001 gick än längre och talar både om att ESDP måste ha förmåga att bekämpa terrorism och om att ESDP bör utvecklas mot ett europeiskt gemensamt försvar.

Det är emellertid långtifrån självklart att alla stater verkligen vill gå så långt. Även om Frankrike länge sett en utvecklad mellanstatlig europeisk militär förmåga som en motvikt till amerikansk dominans har man tidigare varit tämligen avvisande mot tanken på över- eller mellanstatligt inflytande över sina nationella stridskrafter. Storbritannien, å sin sida, är traditionellt transatlantiskt inriktat och har i valsituationer alltid föredragit Nato framför EU.

Samtidigt skall det inte uteslutas att de bägge kan vara beredda att ompröva sina ställningstaganden i ljuset av händelserna hösten 2001. Inte minst kan för fransmännen erfarenheterna från Afghanistan lett till slutsatsen att det enda sättet att nå inflytande över framtida operationer är ett fullt ut integrerat europeiskt försvar. För britterna handlar det troligen i första hand om en mer begränsad utveckling av ESDP att också inkludera till exempel bekämpning av terrorism men den brittiska inställningen kan komma att påverkas av om USA även fortsatt föredrar ad hoc-koalitioner framför Nato.

För ett alliansfritt Sverige är det omöjligt att delta i en utveckling av ESDP mot ett fullt ut gemensamt europeiskt försvar. Även en mer begränsad utvidgning utöver Petersbergsuppgifterna ter sig svår. För svensk del blir därför britternas val centralt. EU kan knappast gå vidare med ett gemensamt försvar utan sin militärt starkaste medlemsstat men om London skulle göra gemensam sak med de andra stora medlemmarna och acceptera en åtminstone partiellt utvidgning av ESDP blir det svårt för små alliansfria stater att stå emot utan att bli isolerade.

Sverige måste välja
En utvidgning av ESDP skulle därför leda till en konkret svensk valsituation: Antingen delta själv, och därmed i praktiken lämna alliansfriheten, eller begära ett undantag för ESDP. Valet handlar egentligen om hur Sverige skall kunna försvara sig mot dagens hot. Dessa är i många fall inte möjliga, eller åtminstone inte önskvärda, att hantera enbart genom att stå på post vid gränsen - ett angrepp skulle få oacceptabla effekter såväl i människoliv som för samhällsfunktioner - utan det krävs också förmåga till offensiva insatser att kunna slå ut hotet vid källan. För små stater som Sverige fordrar detta sannolikt samarbete med andra.

Att aktivt säga nej till att delta i en utveckling av ESDP vore också något annat än att passivt inte ansöka om inträde i Nato. Ställer sig Sverige medvetet utanför i dag blir det svårt eller omöjligt att begära stöd från övriga medlemsstater om Sverige kommer under hot eller angrepp i morgon.

Pär Eriksson arbetar med området europeisk krishantering på FOI:s avdelning för försvarsanalys.

Från Framsyn nr 1-2002 - www.foi.se/framsyn