Hotbilden - slump, antagonism och mittemellan

Den sovjetiska invasionen är inte längre det största hotet. Terrorism, kärnkraftsolyckor och organiserad brottslighet är några exempel på nya hot som breddade hotbilden under 90-talet. Efter den 11 september har bilden ytterligare ändrat form.

Av Petter Wulff

Hotbilden sägs ha breddats under 90-talet. Låt oss vara något försiktigare och säga, att den har ändrat form.

Den gamla hotbilden var hög och smal. Den hade för folk i försvarssektorn ganska mycket formen av en sovjetisk invasion. För andra var kanske kärnkraftens risker ett lika dominant hot.

Den militära kapaciteten i öster krympte med det sovjetiska sönderfallet till en bråkdel av sin forna styrka. I och med detta har annat som tidigare sågs som obetydligt börjat pocka på vår uppmärksamhet. Hotbilden har fått måttlig höjd men blivit bred.

Nu har en ny händelse påverkat hotbildens form. Anfallet mot World Trade Center har återgivit hotet drag av den gamla höga och smala profilen.

Slump och illasinnad aktör
Hur ska den nya hotbilden hanteras? Dess nya format kan göra att perspektiv behöver ställas om och ansvarsgränser omprövas vad gäller skydd och motåtgärder. Kanske skadar det då inte att bestämma de begreppsliga förutsättningarna och fundera över vad som mer allmänt kan menas med -hot- och hur olika hotformer hänger ihop.

Föreställningen om ett hot kan normalt kopplas till två saker: Något som hotar - ett subjekt - och något som är hotat - ett objekt. I det följande kommer hot att indelas efter hur subjektet ser ut.

En grundläggande indelning av subjektet är i antagonism och annat. Terrorism är ett typiskt antagonistiskt hot. Antagonisten har som avsikt att drabba objektet. Hot kan också ha en helt annan karaktär, som när en snöstorm leder till ett stort elavbrott. I det fallet kan vi säga att det är slumpen som är subjektet. Ingen är på ett enkelt och entydigt sätt skyldig till att mycket av samhällets funktioner då avstannar.

Att hantera det antagonistiska och det slumpstyrda hotet kräver olika tänkesätt. Slumpen kan analyseras med statistik. Det antagonistiska hotet kräver en mer aktörsorienterad analys. Säkerhetspolitik är en form av sådan analys, där det handlar om staters vitala intressen. De säkerhetspolitiska analysmetoderna ligger normalt långt ifrån den statistiska riskanalysens metoder.

Steget mellan antagonism och slump är således långt. En intressant fråga är vad som finns däremellan. Det visar sig vara mer än vad man till för inte så länge sedan trodde. Synen på kärnkraftens risker illustrerar detta.

Ett mycket ambitiöst försök att med hjälp av sannolikhetskalkyler kartlägga kärnkraftens risker var den så kallade Rasmussenrapporten, som presenterades i mitten på 70-talet. Där analyserades risken för fel i kärnkraftverk med stor systematik. Man riskbedömde alla ingående komponenter som rör, pumpar med mera genom att samla in skadestatistik på dem från alla typer av industrianläggningar. Det gav ett mycket gott statistiskt underlag. Rasmussenrapporten indikerade att kärnkraftverken i USA hade betryggande säkerhetsmarginaler mot kritiska fel. Sannolikheten för ett allvarligt reaktorfel var enligt rapporten försumbar.

Bara några år efter rapportens publicering inträffade så när en härdsmälta i Harrisburg. I diskussionerna efter den olyckan framkom det att Rasmussen hade förlitat sig alldeles för mycket på slumpen. Det fanns nämligen en viktig komponent i systemet, som inte uppträdde slumpmässigt. Det var operatörerna i kontrollrummet. Deras ingrepp efter den första, relativt beskedliga, felhändelsen gjorde att problemen förvärrades till gränsen för en katastrof.

Den sannolikhetsbaserade riskanalysen tenderade alltså att bortse från den mänskliga faktorn. Man räknade på det som det gick bra att räkna på som rör och pumpar. Om nu rör och pumpar hade skött sig, så kunde man hävda att det var operatörernas fel att Harrisburgolyckan inträffat. Men riktigt så var det inte heller. Fler indikationer på fel hade kommit samtidigt på kontrollpanelen - för många för att operatörerna skulle förstå hur systemet kunde hjälpas tillbaka till normaldriftsförhållanden. Felet låg, kan man säga, i systemets komplexitet.

Gammal typ av hot åter i fokus
Efter den oerhört spektakulära händelsen den 11 september har de antagonistiska hoten åter kommit i fokus. En oerhört spektakulär händelse fick samtidigt en extra chockeffekt genom att inga hot eller antydningar om dådet tycks ha förmedlats innan.

11 september-dådet visar att antagonisten kan arbeta på två plan - öppet och dolt. Det mest öppna sättet att agera är att hota - kanske till och med utan att ha beredskap att genomföra det man hotar att göra. Det är ett resurssnålt sätt att tvinga till eftergifter - om det fungerar. Att hota är i gisslansituationer ett spel med höga insatser. En antagonist som tar gisslan brukar hota med att avliva dem som tagits. Men skulle antagonisten genomföra sitt hot och avliva hela gisslan, så har han inte längre någon förhandlingskraft och är själv förlorad.

Andra antagonister karakteriseras av ett mer dolt sätt att agera. Spionen är en typfigur. En sabotör kan också agera dolt genom att kamouflera sina dåd som olyckor. Kanske kan maffiaorganisationers sätt att arbeta också klassas som dolt även om de som utsätts för maffians metoder att driva in pengar kan få nog så tydliga hotbudskap.

En avancerad form av dold antagonism går ut på att vilseleda motparten om sina avsikter och få honom att aningslöst gynna antagonistens intressen.

De antagonistiska hoten känns ganska väl igen från kalla krigets (och äldre dagars) hotbild. Hot om angrepp, spioneri och vilseledning har koppling till den gamla krigsinriktade hotbilden. Det nya ligger mycket i tekniken, där IT i allmänhet och Internet i synnerhet skapat möjligheter för nya aktörer långt bort att förmedla hot, spionera och vilseleda med tämligen små insatser. För såväl den som ska genomföra en antagonistisk insats som för den som ska skydda sig mot insatsen är ändå grunden för att lyckas, nu som tidigare, en förmåga till systematisk analys och till att förstå hur motståndaren tänker.

Skyddet kan slå tillbaka
Låt oss bredda perspektivet och se antagonismen tillsammans med de icke-antagonistiska hoten. Att skydda sig över hela den bredden är inte lätt. Över femhundra människor bedöms ha dött i oväder i Algeriet i november 2001. Nästan alla dödsfall inträffade i huvudstaden Alger. Det finns en särskild förklaring till de höga dödstalen. Nyhetsbyråer rapporterade att sedan 1997 är Algers avloppssystem igenfyllt med cement för att hindra att muslimska rebeller gömmer sig där. Hade avloppen varit öppna hade katastrofen blivit betydligt mildare.

Det låter sig sägas, att vi ska bygga ett robust samhälle, men om vi inte funderar över hur olika delar av hotbilden påverkar våra skyddsåtgärder, så kan vi liksom den algeriska ledningen få en rekyl från våra skyddsåtgärder, som vi inte tänkt oss.

Petter Wulff arbetar vid FOI:s avdelning för försvarsanalys.

Från Framsyn nr 1-2002 - www.foi.se/framsyn