Det otänkbara är deras uppgift

Det som inte kunde hända, hände den 11 september. Listan är lång över saker som -inte kan hända i Sverige-. FOI:s experter på attentat med massförstörelsevapen kan inte avfärda det -otänkbara-. De har i sina spel sett hur Stockholms city korkats igen av ambulanser och brandbilar, hur döda och svårt skadade legat på stadens fashionabla shoppingstråk. De har försökt få myndigheterna att tänka -det otänkbara-.

Av Jan-Ivar Askelin

Gunnar Arbman och Anita Meyerhöffer började sina yrkesbanor som fysiker respektive kemist för att studera stormakter och massförstörelsevapen. Nu försöker de tänka som terrorister och varna för vad som kan åstadkommas med primitiva, men mycket dödliga vapen.

Terrorism är inget nytt i Europa. Italien, Spanien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Ryssland har haft eller har terroristproblem. Sverige har varit förskonat, men i de hemliga spel som FOI sedan många år gjort har de stora attentaten varit verklighet. Mjältbrandsmolnen har svept över Kungsträdgården och bilbomber med radioaktivitet har exploderat mitt inne i centrum.

Gunnar Arbman och Anita Meyerhöffer har i sina scenarier målat upp bilder om vilka vi har sagt att "detta kan inte hända här". Åtminstone inte fram till den 11 september. Nu märker Arbman och Meyerhöffer ett ökat intresse för "det som inte kan hända".

- Spelen har mest varit på uppdrag av ÖCB och det har lett till konkreta förbättringar hos tull, räddningstjänst, polisen och säkerhetsorganisationen på Arlanda bland andra, säger Gunnar Arbman. Rutinmässigt övas regeringskansliet och där finns en medvetenhet om vad som kan hända.

Arbman och Meyerhöffer har en unik kunskap om samhällets sårbarheter och de måste hantera denna kunskap med stor känslighet. De kan varna för att farlig information är för lätt att komma över, men samtidigt inte säga hur lätt det här.

Ett annat dilemma är att å ena sidan påpeka att det finns sårbarhet för att skapa ett robustare samhälle samtidigt som man inte ska avslöja samhällets svaga punkter.

- Det finns sårbarhet som vem som helst kan se som t ex området runt Centralen. Sedan finns det andra sårbarheter som inte är lika uppenbara. En resursstark organisation som vill skada Sverige kan förmodligen både tillverka vapen och hitta svaga punkter. Sekretessen är mest till för att inte göra det för lätt för -den ensamma galningen- att hitta på något, säger Gunnar Arbman.

Från laboratorier till hotanalys
Anita Meyerhöffer har nyligen gått i pension och Gunnar Arbman har fortfarande några år kvar. Båda började som experter inom respektive område, Meyerhöffer som kemist och Arbman som teoretisk fysiker. Med tiden har deras roller förändrats från att följa med stormakternas vapenutveckling under kalla kriget till att bedöma vad sk icke-statliga aktörer kan göra och inte minst risken för att de skulle göra det. Under kalla kriget talades som Sovjetunionens möjligheter och avsikter och det var till stor del möjligheterna som skapade hotbilden. Avsikten lämnades åt sidan eftersom en gissning om vad som rörde i Kremlledarnas huvuden var en bräcklig grund för en hotbild.

- I den nya hotbilden verkar avsikterna spela en större roll jämfört med förr. Vi hamnar i diskussioner om varför terrorister skulle slå till mot Sverige, säger kärnfysikern Gunnar Arbman. Min personliga reflexion är att det finns en risk att överskatta en terroristorganisations resurser. Efter de dramatiska händelserna den 11 september var det höga militärer i Sverige som på allvar trodde att detta bara var början. -Nu skulle den andra vågen komma och då skulle man passera tröskeln och använda massförstörelsevapen.-

- Men den andra vågen kom inte och den kanske inte ens var planerad.

Anita Meyerhöffer påpekar att det som hände den 11 september gjordes med icke-massförstörelsevapen och den förstörelsen var ju omfattande.

- Tanken på användning av massförstörelsevapen skrämmer de flesta, men det är inte säkert att dessa vapen i händerna på terrorister åstadkommer så mycket värre effekter än vad som skedde i New York.

- De försök som hittills gjorts har som väl är inneburit mindre konsekvenser, även om 5 000 sjukhusfall i Tokyo var illa nog.

Atombomber i garaget
FOI:s forskning inom ramen för den nya hotbilden handlar fortfarande om de handfasta möjligheterna. En del av Gunnar Arbmans verksamhet har handlat om att försöka förstå hur avancerade kärnvapen konstruerades.

- Nu sker inte mycket sådan utveckling hos de stora kärnvapenmakterna och FOI:s forskare intresserar sig mer för primitiva kärnvapen. Om det är möjligt att bygga atombomben i garaget. Det finns inte mycket forskning om detta, säger Gunnar Arbman. En uppenbar svårighet är att komma över råvaran, plutonium eller uran av vapenkvalitet. Skulle man klara det kommer nästa hinder - hur vet man att den fungerar. Kan en grupp provspränga ett kärnvapen utan att det upptäcks? Ja, teoretiskt, om man hittar en tillräckligt djup håla tillräckligt avlägset. Men sannolikheten att det upptäcks är mycket hög. Nästa stora hinder är sedan att uppskatta verkan av bomben. Men den kanske terrorister inte bryr sig så mycket om. Kärnvapenmakterna räknar med att med mycket hög sannolikhet få förväntad verkan av sina kärnvapen.

När tornen i World Trade Center rasat sade FN:s generalsekreterare Kofi Annan att det kunde ha varit mycket värre. Tänk om terroristerna använt massförstörelsevapen. Om oron var befogad eller inte så var den i alla fall verklig. Det talades om antrax - innan breven upptäcktes - och om nervgasen sarin som användes i Tokyo. Och det talades om det nästan otänkbara, kärnvapen och om den smutsiga bomben, en bomb laddad med radioaktiva ämnen. Mer om detta, se rutan på nästa sida.

Att terroristerna skulle ha ett kärnvapen bygger bl a på spekulationerna om att de kommit över ryska sk väskbomber. En strålningsbomb stjäl man inte, den kan man teoretiskt bygga själv. Frågan är hur ett strålningsbombscenario skulle se ut.

En handfull plutonium
Gunnar Arbman vill naturligtvis inte bagatellisera riskerna med strålning, men hävdar att vi möjligen har en överdriven skräck för den joniserande strålningen.

- Förmodligen hänger det samman med skräcken för kärnvapenkriget. När detta var över skulle många överlevande långsamt dö av strålskador. På något sätt har vi överfört kärnvapenkrigets strålningsfasor till strålrisker utan det stora kärnvapenkriget. Efter Tjernobyl har Gävle mera cesium på marken än vad man har bara några mil söder om reaktorn i Tjernobyl. (Vinden kom söderifrån, varför det radioaktiva molnet huvudsakligen drev mot norr). Och inte är det någon panik i Gävle. Studier av antalet födda missbildade i Hiroshima efter bomben visade att de inte ökade så mycket att det går att hitta ett tydligt samband. Könscellerna är känsliga för strålning, men kroppen tycks ha ett filter mot skadade könsceller. Den tillåter inte att en onormalt skadad könscell leder fram till ett barn. Plutonium är inte fullt så farligt som det ibland sägs. Arbman minns att FOI en gång räknade på detta och det visade sig att man kan hålla en kg plutonium i handen i ett dygn utan att få i sig mer än en tillåten årsdos.

- Dock är det mycket farligt om det kommer in i kroppen, säger Arbman. Alfapartiklarna ställer till stor skada i lungorna. Däremot stoppas sådana partiklar av ett vanligt papper och strålar därför inte in i kroppen om de finns utanför denna.

För att göra en strålningsbomb behövs radioaktivt material som t ex utbrända bränslestavar från kärnkraftverk. Dessa är dock så farliga att de knappast kan hanteras av en terroristgrupp. Mer tillgängligt och därmed mindre strålande är radioaktiva material från t ex sjukhus.

- Det är ett sådant scenarie vi brukar använda. Troligast är att man lägger in strålningsbomben i en bil, säger Gunnar Arbman. Räddningstjänsten kommer förmodligen först att behandla händelsen som en bilbomb om det inte finns en misstanke om att radioaktivitet är inblandad. Då kontaktar räddningsledaren en myndighet som kan mäta radioaktiviteten. Några akuta fall av strålskador blir det sannolikt inte. Verkningarna blir i form av en förhöjd cancerrisk från cirka 5 år och framåt.

- Det blir ingen dramatik i form av övergivna stadsdelar och raserade hus, men det blir besvärligt i flera veckor när området ska saneras, säger Gunnar Arbman. Någon massdöd vållar inte en strålningsbomb av detta slag, men det slår mot ekonomin och eventuellt mot allmänhetens förtroende för samhällets ledning.

Kärnvapenservice
Ett kärnvapen skapar inte bara massdöd direkt utan också strålningsskador på sikt. Men kan en grupp ha kärnvapen? Den ryske fd generalen Alexander Lebed har uppgett att kanske upp till hundra små kärnvapen, sk väskbomber, skulle saknas i Ryssland.

- Vi vet inte om Sovjet hade väskbomber. Vi vet att USA hade sådana bomber och att Sovjet hade kunskapen att bygga sådana, säger Gunnar Arbman. Rimligtvis får man tro på Lebed. Det betyder därmed inte att bomberna skulle vara på avvägar och än mindre att de hamnat hos terrorister. Det kan ju förklaras med att bokföringen inte stämmer.

Om bomber slunkit ur de ryska lagren så tror Arbman att det är möjligt att komma över dessa om man har tillräckligt med pengar. Men sedan börjar de verkliga problemen. Kärnvapen är inte som kronans kalsonger som kan ligga nedpackade i 30 år och fungera direkt. Kärnvapen är i viss mån färskvara. Gunnar Arbman förklarar:

- Vart tionde år cirka ska bomben in på service. I Sovjet var man tvungen att skicka bomben till tillverkaren. I USA kan man göra all service på basen. Ämnet tritium som är viktigt för att tändningen ska fungera förlorar undan för undan sina nödvändiga egenskaper och måste ersättas efter tolv år eller så. Plutonium åldras och dess sk kristallstruktur förändras. Dessutom skadar plutonium den omgivande miljön genom att det avger värme och lite strålning. Det vanliga sprängämnet som ska krama ihop plutoniumklumpen åldras som sprängämnen gör. Och sedan tillkommer trivialiteter som batterier och elektroniska komponenter.

Skulle ovanstående problem vara lösta väntar ett ännu värre. Hur gör man? Väskbomberna, om de fanns, var förmodligen gjorda att användas av underrättelsetjänstens specialister för att spränga flygplatser, hamnar, regeringsbyggnader osv. Det är knappast troligt, menar Arbman, att en icke-specialist kan bryta koderna och utlösa bomben. Då är det mycket enklare att bluffa och hota med en bomb man inte har. Arbman känner inte till något hot med en verklig atombomb.

FOI synar bluffar
FOI har ett operativt ansvar för att syna bluffar och kan med en sk neutronanalys avgöra om det är bluff eller en riktig atombomb. Och om det skulle vara på riktigt - vad gör man då?

- Då får vi kontakta en eller flera kärnvapenmakter och be om hjälp för att omhänderta bomben. Detta är en kunskap vi inte har och jag tycker att vi borde fundera mer på hur det ska gå till om detta scenario blir verklighet, säger Gunnar Arbman.

Det enkla är farligast
I Gunnar Arbmans arbete ingår att tänka det otänkbara, de allra värsta fallen, men han betonar att det finns en risk med att stirra för mycket på katastroffallen och glömma den stora skada som kan åstadkommas med små medel.

- De värsta fallen har faktiskt hänt. Kärnvapen har använts i krig och Tjernobyl var en fullständig härdsmälta. Bombplan har tappat eller störtat med kärnvapen där plutonium spritts ut. Det är ändå svårt att skapa motsvarande katastrofer av enskilda grupper. Det enklaste radioaktiva vapnet är kanske det vanliga brevet. Det som gick med antrax går naturligtvis lika bra med radioaktivitet även om de omedelbara verkningarna torde bli mindre.

Radioaktivitet har använts av vanliga kriminella. En rysk direktör fick en radioaktiv klump gömd i sin fina direktörsstol och strålningen gick rakt in i ryggen med förödande resultat. Illa gick det också för den fransman som hade tur i kärlek, men oturen att få ett radioaktivt ämne placerat i bilens förarsäte av en svartsjuk rival.

Anita Meyerhöffer understryker att det enkla kan vara effektivt nog. Det behöver inte handla om nervgas.

- Kemikalier finns överallt och kemiska medel ger i regel mycket snabb effekt, vilket betyder att larm, identifierering, analys, diagnos och skydd kommer långt efter det att olyckan har skett.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Från Framsyn nr 1-2002 - www.foi.se/framsyn