- Vi skulle må bra av att göra en omstart

Det vilar ett tungt strukturellt arv över vårt samhälle, menar Håkan Juholt. Vi betraktar fortfarande kriser i perspektivet av krig eller fred. Det gör att vi idag måste ta samhällets sårbarheter på störst allvar. Sårbarheten i det moderna samhället är i praktiken vår största säkerhetspolitiska utmaning. Ibland känns det som om man borde börja om från början, säger Juholt. Att dra ur sladden till datorn Sverige och sätta i den igen.

Av Jan-Ivar Askelin

Sårbarheten i det moderna samhället är vår största säkerhetspolitiska utmaning. Det finns en aningslöshet i samhällsplaneringen som bygger på vår uppfattning att kriser antingen är fredstida eller krigstida, säger Håkan Juholt, socialdemokratisk riksdagsman och ordförande i försvarsberedningen.

- Därför har vi sådana sårbarheter som beskrivs i Framsyn om hur många personer som passerar Centralenområdet i Stockholm varje dag för att ta sig till jobbet. Den bilden är ett utmärkt exempel hur det blir i ett samhälle som bara har två lägen - krig och fred. I ett sådant samhälle anses denna sårbarhet inte vara något bekymmer därför att det kommer inte att åka 300 000 stockholmare om dagen genom Centralenområdet om det blir krig

- Men i dag går indelningen i krig eller fred inte att göra och därför framstår mycket som uppenbara strategiska planeringsmissar som vi nu får betala för - genom att i efterhand få bygga in säkerhet, men också genom att vi får betala ett högt pris när det väl inträffar något.

Efter beredskapsåren fortsatte Sverige att planera för det stora kriget. Det fanns bered skapsplaner och det lagrades militär materiel i skogarna och oljeförråd i bergen. Med tanke på vad några dagars intensivt snöfall fick för konsekvenser i Stockholm i början av året kan man kanske fråga sig om vi tappat en del av vårt beredskapstänkande och sänkt garden?

- Mitt spontana svar är nej, säger Håkan Juholt bestämt. Så är det naturligtvis inte. Vi hade ju den sårbarheten tidigare också, även om den har accelererat på grund av att teknikutvecklingen har gått så oerhört fort. Men då fokuserade vi på annan sårbarhet, sådana som kunde vara mål för militära aktioner och därför kom samhällets sårbarhet i andra, tredje eller fjärde hand. Vi har till och med höjt garden något, men ändå har sårbarheten ökat därför att vi inte har förstått vad teknikutvecklingen för med sig. Aktörerna har blivit fler och agerar utifrån andra preferenser än vad vi utgick ifrån att den utpekade aktören förr skulle göra.

- Å andra sidan är det möjligt att samhällets strukturer tidigare varit så inriktade på det värsta tänkbara, det väpnade angreppet, att när det inte längre står för dörren så sänker man garden. Rysshotet var ju så uppenbart. Vi fick ju höra dagligen att det var ju bara en tidsfråga innan det skulle bli kärnvapenkrig. Det finns väl inte någon i min generation som inte undervisats i skyddsrum. På något sätt bodde vi ju i ett skyddsrum. Den krigsmedvetenheten är ju borta samtidigt som vi har svårt att se vad som kan hota oss istället.

- Jag hoppas att tragiken i New York fört med sig ett resonemang om detta. I den försvarsproposition som kommer i mars betonas detta mer än vad man kanske trodde för några månader sedan. Men det är en stor omställning och så måste medborgarna hänga med på det här också. Det handlar om att höja medvetenhetsgraden hos medborgarna och framför allt att utgå från vad som kan hända, förhindra att det kan hända och när det händer begränsa skadan genom att ha byggt en robusthet. Ett sådan beskrivning av vad som kan skada ett land borde vara central - och det är den inte i dag.

Har världen förändrats efter den 11 september och står vi inför en ny hotbild?

- Hotet har inte förändrats men det har tydliggjorts, säger Håkan Juholt som inte är alltför optimistisk om att vi kommer att handla så mycket annorlunda vad gäller våra sårbarheter.

- Jag tror att vi kommer att bygga på oss sårbarheter i oförändrad takt därför att det är ekonomiska krafter som styr alla dessa systemutbyggnader. Och då är det väl ofta merkostnader att bygga in säkerhet. Den här snabba utvecklingen av vårt samhälle leds och genomförs av det privata näringslivet och regleras mycket marginellt av statsmakterna.

- Och då lägger man ju ansvaret på näringslivet, ett ansvar som man kan förvänta sig men som man samtidigt inte begär. Det är ju därför som försvarsberedningen påtalat att det behövs ett nytt strategiskt partnerskap mellan regeringen och näringslivet.

Om Sverige är en säker plats att investera i så är det bra för näringslivet och det lägger också en grund för samhällets robusthet mot angrepp. När man nyligen gjorde en snabb omställning av elmarknad i Kalifornien ledde det till stora brister i elförsörjningen, det förde med sig att investerare flydde och orsakade miljardförluster för staten och för företag, säger Håkan Juholt.

- Våra näringspolitiker måste inse att de har en central roll i säkerhetspolitiken. Hur vi formar vår näringslivsstruktur med telekommunikationer, energiförsörjning o s v är viktiga inslag i säkerhetspolitiken. Många menar nog att säkerhetspolitiken får skötas av UD och försvaret. Misslyckas UD får försvaret ta hand om resten. Men grunden för säkerhetspolitiken i dag ligger faktiskt hos näringsutskottet och näringsdepartementet. Och inom näringslivet också förstås, men näringslivet verkar har försvunnit från den säkerhetspolitiska arenan.

När jag nyligen talade vid en konferens med Folk och Försvar i frågade en bankman var näringslivet var och konstaterade att han var ensam där. Från Folk och försvar hör man att de tappat näringslivet. När jag började åka på dessa konferenser för 20 år sedan var åtminstone en tredjedel företrädare från olika delar av näringslivet.

Ett mål för terrorangreppet verkar vara folkets tilltro till sina ledare. Hur ser en politiker på detta?

- När territoriet hotas sker en nationell samling. Men nya hot som riktas mot samhällets värden kan leda till söndring, säger Håkan Juholt. Ett av angriparens mål är medborgarnas tilltro till statsledningen. Tänk om kreditsystemet slås ut och regeringen inte kan förklara varför det inte finns några pengar i bankomaten. Hur lång tid tar den innan man roffar åt sig älgstudsaren och går in på närmaste butik för att skaffa mat när handlaren säger att han bara tar emot kontanter? Det kan funka i två dagar möjligen.

- Sådana saker kan faktiskt hända, säger Håkan Juholt. I Storbritannien dömdes fyra IRA-medlemmar till långa fängelsestraff efter att via Internet varit mycket nära att slå ut hela Londons elförsörjning. Om de hade lyckats skulle det tagit veckor att få igång elförsörjningen fullt igen. Hade den brittiska regeringen klarat den krisen?

- Men det finns också exempel på hur en kris kan öka förtroendet för ledningen. Hittar man motståndaren och kan slå tillbaka då stärks ledningen. Bushregimen var före den 11 september synnerligen ifrågasatt och nu är det bara Abraham Lincoln och John Kennedy som George Bush har före sig i popularitetslistan. Det är osäkerheten som knäcker medborgarnas tilltro till- och förtroende för statsledningen.

Borde vi ha ett nationellt katastroforgan liknande det som finns i USA och som ledde arbetet i New York?

- Även andra länder än USA har liknande lösningar och jag tycker att vi borde gå samma väg, säger Håkan Juholt. Vem av oss i dag, om vi hade en blankt papper, skulle komma på idén att dela in myndigheters befogenheter i olika grupper efter om kriser är stora olyckor, svåra påfrestningar o s v. Ett tungt strukturellt arv ligger över oss. Ibland känner jag att vi skulle må bra av att få göra en omstart. Dra ur sladden och stoppa i den igen. Så får man se vad som kommer upp och vad som är värt att spara på hårddisken.

- Men var går gränsen mellan svår påfrestning på samhället och en stor olycka? Estonia var en olycka, men knappast en svår påfrestning på samhället. Om en damm brister - är det en svår påfrestning eller en olycka? Om en terrorattack liknande den i New York inträffar, är det svår olycka eller påfrestning eller krig? Det går inte att ha det så och det pågår nu i regeringskansliet, med den proposition som kommer i mars, ett tappert försök att säga att det går inte att dela upp katastroferna i grupper.

- Det har diskuterats att inrätta en krishanteringsfunktion i regeringen. Förslaget blev en statssekreterargrupp som sammankallas och som ska ha ad hoc-lösningar för varje kris. De som kopplas till dessa blir ändå bättre förberedda, genom övningar t ex, än tidigare.

- Motiven till att vi inte kommer längre kan man ju spekulera i. Det kan vara starka myndigheter som anser att det ska inte vara några tjänstemannagrupper som tar över myndigheternas befogenheter. Det kan möjligen vara en oro över att krishanteringen kommer för nära regeringskansliet och statsrådsberedningen. Det kan vara att försvarsdepartementet fortfarande tycker att man dela in kriserna i olika typer. Många sådana saker tror jag bidragit till att tankarna på ett -katastroforgan- inte fick gehör. Alla inser att det finns ett behov men de som ska genomföra det tyckte att man klarar sig utan.

- Och tyvärr är det väl så att det först måste hända något innan man ändrar uppfattning. Men nu har vi kommit fram till en svensk kompromiss att man ska stärka krishanteringsförmågan genom övningar och utbildningar. Jag hoppas att det här första lilla steget för med sig att man gör som många andra länder har gjort, bildar en stående stab som är i tjänst dygnet runt, som i Holland. Där sitter det alltid en person som har kontroll på alla funktioner. När någonting händer lyfter han på luren och stolarna runt omkring honom fylls med folk som går in på rullande scheman och alla vet vem som ska göra vad. Det har inte vi. Här ska alla sitta på sina olika ställen och leda sina olika insatser.

- Flera utredningar och många exempel har visat på de brister som uppstår i ledningen av insatser där flera myndigheter är inblandade, än värre blir det om detta sker över geografiska gränser. Detta måste vi som land naturligtvis komma tillrätta med.

Under kalla kriget talades om den presumtive motståndarens möjligheter och avsikter. Eftersom man inte visste något om avsikterna byggde hotbilden på studier av den tänkte fiendens resurser. I dag är fienden mer diffus och det verkar som hotbilden består mycket av resonemang kring avsikter.

- Tidigare utgick vi från vem som kan angripa oss och med vad. Utgångspunkten nu måste vara hur kan vi skadas. Och vi kan till största delen bortse från varför och vem som gör det. Och då kommer man fram till att det är vårt högteknologiska samhälles sårbarhet som är den främsta säkerhetspolitiska utmaningen. Och därför måste också vår planering av medborgarnas skydd bygga på att minska vår sårbarhet. Det är ett helt nytt sätt att se saken och det tycker jag görs alldeles för lite, säger Håkan Juholt.

- Det är fortfarande för många som övar på fördröjningsstrid i Norrbotten. Hur man ska spränga broar för att stoppa de ryska stridsvagnarna. Jag träffade de kamraterna nyligen. Dessa hemvärnsmän lägger ned mycket tid och gör goda insatser men det nya tankesättet har inte fullt slagit igenom.

Är det dags att skrota det militära försvaret?

- Det nya synsättet gör att resurserna måste fördelas annorlunda. De militära hoten sjunker undan. Men det innebär inte att vi kan göra avkall på vårt militära försvar. Tvärtom, en viktig orsak till att vi kan bibehålla vårt oberoende och säkerhet är att vi kan medverka tillsammans med andra länder för att lösa kriser och konflikter så att FN och EU kan upprätthålla sin status. Vi är en rikt land och vi kanske i ännu större utsträckning än idag ska vara med och ta ett ansvar för fred på andra platser i världen därför att det gagnar även oss. Vi ska ha ett starkt militärt försvar i Sverige samtidigt som vi ska vara medvetna om att sårbarheten i vårt eget land ser annorlunda ut nu, säger Håkan Juholt.

- Och då kan man inte som vissa elbolag lägga ut känsliga uppgifter på Internet. Vi måste förstå att den sekretess som tidigare gällde våra försvarsanläggningar nu måste gälla vital information om vår infrastruktur, särskilt på el- och teleområdet.

- Det finns också en aningslöshet som innebär att vi fortfarande tror att hot är militära och att det är en uppdelning i skurkar och länder. Skurkarna kan gå så långt att de smäller en bilbomb, men det allvarligaste är ändå länder som angriper oss. Och den här uppdelningen sitter djupt hos människorna.

- Jag tror att varje svensk sett hundratals amerikanska krigsfilmer som skildrar hur man ligger i leran och kämpar i månader om ett berg. Det är per definition den svenska folksjälens bild av kriget. Det gäller de flesta från de som upplevde beredskapsåren och framåt. Men krig har fått en helt annan betydelse. Tekniskt och juridiskt har inte USA varit i krig sedan 1945.

För att illustrera att det krävs nya sätt att se på hot och säkerhet tar Håkan Juholt följande bild:

- Varje bank i USA har en vakt innanför dörren som får skjuta en bankrånare. Men om du stjäl bankens pengar via datorer har då banken rätt att slå tillbaka mot dig? Ska den enskilda banken spåra datatjuvar och lägga fram bevisbördan? Och är det bara banker som har rätt att skydda sig? Kanske gäller det även andra företag och vilket samhälle får vi då?

- Detta kan vara en tankelek men det går att överföra på hela samhällets sårbarhet. Fienden behöver inte komma med ett gevär i handen. Det finns andra sätt. Men vår reaktion bygger fortfarande på att vi ser den beväpnade rånaren framför oss.

- Vi måste lämna tanken på att hela landet ska försvaras till att det är landets helhet som ska försvaras. Hela landet är territoriet. Landets helhet är en vidare uppgift. Den säkerhetspolitiska utmaningen är att lyfta blicken från skyddet av territoriet till skyddet av värden i landet.

Jan-Ivar Askelin är redaktör för Framsyn.

Från Framsyn nr 1-2002 - www.foi.se/framsyn