Rymden är värd att försvara
Rymden har länge betraktats som en fredad zon för krig. Samtidigt spelar satelliter en allt större militär roll. För USA är rymdsystemen en förutsättning för framgångsrika markoperationer. Men även vår svenska vardag behöver rymdssystemen. Satellitförbindelserna är en viktig del av den infrastruktur som Försvarsmakten ska försvara och Försvarsmakten måste själv skaffa sig kunskap om rymdsystemen. Ett framtida försvar behöver rymdsystem, antingen egna eller andras.
Av Lars Höstbeck
Allt pekar på att det pågår en militarisering av rymden. Inom 15-20 år får vi sannolikt se vapensystem i rymden anpassade för att bekämpa andra system i rymden. Det gäller såväl satelliter i omloppsbana som robotar i ballistisk bana som bara passerar igenom rymden på väg mot mål på jorden.
Det är inte realistiskt att Sverige som nation ska ge sig in i en sådan ny kapp rustning, men Sverige och det svenska folket är lika beroende som andra i västvärlden av de rymdbaserade tjänsterna.
Det är därför nödvändigt att vi tar hänsyn till dessa hot i vår beredskap och planering. Det kan också vara lämpligt att vi som en högteknologisk nation deltar i europeiska samarbeten avseende uppbyggnad av exempelvis system för försvar mot ballistiska robotar.
Det finns därför all anledning att vi i Sverige påbörjar en kunskapsuppbyggnad avseende militära rymdsystem och därtill kopplade hot mot det civila samhället.
Det är inte bara på den militära sidan som rymdens betydelse ökar. Mer och mer av den civila infrastrukturen är beroende av rymdbaserade system. Som exempel kan nämnas den civila sjöfartens och flygets nyttjande av transpondersystem som blir beroende av antingen ett stort antal fasta markstationer eller satelliter, kommunikation (t ill exempel Internet) via satellit, tv-sändningar via geostationära satelliter. Våra väderrapporter är beroende av satelliter.
Satellitsystem för kommunikation, navigering och fjärranalys är nödvändiga för dagens samhälle. De påverkar vårt dagliga liv mer än vi inser. Det innebär också att det går att störa även det civila samhället på sätt som vi kanske inte kan föreställa oss genom att slå mot de rymdbaserade systemen.
Om syftet med den militära beredskapen ska vara att skydda det civila samhället är det bara en tidsfråga innan detta skydd måste inbegripa även skydd av de rymdbaserade systemen. Med ökade såväl civila som militära investeringar i rymdsystem ökar den möjliga avkastningen för den som är beredd att attackera rymdsegmenten av dessa system. En placering av vapen i rymden enbart i syfte att skydda egna system mot andras möjliga vapen i rymden ligger sannolikt inte långt bort för de stormakter som i dag gör stora investeringar i rymdsystem.
Militärt, men avmilitariserat
Rymderan inleddes den 4 oktober 1957 med att Sovjetunionen skickade upp Sputnik, en 80 kilo tung satellit som egentligen bara bestod av en radiosändare. Bärraketen var en modifierad interkontinental robot. I djungeln av sovjetiska forskningsinstitut, designbyråer och fabriker under 1950-talet går det inte att urskilja ett -civilt- satellit program från de -militära- programmen. Sputnik måste anses vara en del av utvecklingen av interkontinentala robotar, en del som tilläts växa fram först när robotens funktion som bärare av kärnvapen var säkrad.
I den mån det över huvud taget var en tävling mellan USA och Sovjet om att bli först med att skicka upp en satellit i omloppsbana vanns den av Sovjet delvis på grund av de amerikanska försvarsgrenarnas oförmåga att samarbeta. I mitten av 50-talet fanns tre olika amerikanska förslag till system av satellit och bärraket. När målet för såväl USA som Sovjet blev att under det internationella geofysiska året 1957-58 skicka upp en vetenskaplig satellit skulle ett av de tre projekten väljas att -representera- USA i kapplöpningen. Det förslag som vann var marinens Vanguard, som efter sex haverier på sju försök måste anses ha varit ett misslyckande.
Även om det direkta målet var att placera en vetenskaplig satellit i omloppsbana skedde det med i huvudsak militära medel. Såväl USA som Sovjet hade också andra motiv: principen om rymdens frihet vilken gjorde det möjligt att placera satelliter över ett annat land utan att bryta mot internationell lag. För bägge nationerna var detta en viktig länk i arbetet med de militära spaningssystem som redan före 1957 fanns på ritborden.
De tidiga aktörerna på rymdområdet var i huvudsak militära och det var i princip endast genom försvarsbudgetarna som det fanns sådana resurser att rymdsystem var möjliga. Trots detta och trots och de första applikationerna av rymdteknik, i form av spaningssatelliter, var klart militära så har den tidiga rymdåldern betraktat rymden som ett avmilitariserat område. Varför? Det finns säkert flera skäl.
Inga bra skäl för vapen i rymden
I Sovjetunionen skedde det mesta bakom stängda dörrar och det som presenterades offentligt kom sannolikt fram mycket av propagandaskäl. Bilden av -det fredsälskande Sovjet- ansågs säkert tjäna på att civila forskningsprojekt presenterades, men knappast på att man presenterade militära projekt.
I samma syfte, men med öppna metoder, bildades 1958 en civil rymdmyndighet i USA, Nasa. Att rymdansvaret lades på en civil myndighet kan ha varit av propagandaskäl. Ett annat motiv kan ha varit att dämpa revirstriderna mellan vapengrenarna om kontroll av rymdprogrammet.
Ett troligen viktigare skäl till att rymden länge betraktats som avmilitariserad är att det inte funnits bra skäl till att placera vapensystem i rymden tidigare. Ett sådant system skulle kunna verka antingen mot andra rymdsystem (rymd-till-rymd) eller vara placerat i rymden för att verka mot marken (rymd-till-mark). Rymd-till-rymd-system måste ha varit synnerligen dyra för 40 år sedan. Antalet mål måste ha varit väldigt begränsat och svårigheterna med att bygga ett system som fungerade med tillräcklig säkerhet måste ha varit stora.
De enda rymd-till-mark-system som kan antas ha varit realiserbara för 40 år sedan var sannolikt baserade på kärnvapen. Att placera ett kärnvapen i omloppsbana i rymden i väntan på att använda det skulle ha kortat ner förvarningstider och sannolikt ha verkat destabiliserande.
I dag är bilden väldigt annorlunda. Från att ha varit fristående är rymdsystemen nu integrerade med system på marken som till exempel GPS för navigering eller olika former av satellitkommunikation för såväl civila som militära behov. Med detta har tjänster från rymden integrerats i vårt dagliga liv på ett sätt som gör att samhällets såbarhet ökar till följd av satellitsystemens sårbarhet.
Kuwait första rymdkriget
I augusti 1990 invaderade Irak Kuwait. Gulfkriget under januari och februari 1991 då en allierad styrka med mycket små egna förluster befriade Kuwait var en synnerligen framgångsrik operation.
Gulfkriget har kallats det första rymdkriget3. Men bara den allierade sidan hade rymdbaserade system. Vidare var ökenterrängen idealisk för de allierades teknologi och framgången berodde mindre på rymdsystem än på förmågan att nyttja potentialen i det teknologiska övertaget.
Dock visade rymdsystemen att det gick att öka värdet av traditionella markbaserade system. Det gäller t illexempel snabbare och säkrare identifiering av mål och en snabbare utvärdering av gjorda vapeninsatser. Gulfkriget visade givetvis också på svagheter med dessa system. Ett exempel är den förväntan på tillgången till satellitspaningsdata i nästan realtid som hade byggts upp på vissa håll i ledningsorganisationen och de tekniska svårigheterna att tillhandahålla denna taktiska information från system som i grunden är strategiska.
Det mest kända exemplet på ett sådant taktisk nyttjande av satellitrelaterade system är sannolikt duellerna mellan de irakiska Scudrobotarna och de amerikanska luftvärnsrobotarna av typen Patriot som fanns i Saudiarabien och Israel. Scud är en korträckviddig ballistisk robot. Patriotbatterierna egna spaningsradar kunde inte upptäcka Scudrobotarna i tid. Det man tog till hjälp var satellitsystemen. Begränsningen var att dessa satellitdata som visade Scudavfyrningar togs ner och bearbetades i USA, för att sedan skickas till Saudiarabien och Israel för att där sändas vidare till berörda Patriotbatterier. Eftersom man sannolikt inte hade planerat att använda Patriotbatterierna på detta sätt fanns inga färdiga rutiner. Alliansen var inte rustad för ett -rymdkrig- och processer och rutiner fick utvecklas vartefter behov uppstod.
Av detta går det att lära sig två saker:
- Rymdbaserade system kan inte bara förstärka befintliga system utan är i vissa fall en förutsättning för att nå någon effekt med de markbundna systemen.
- De rymdbaserade systemen måste, för att nå största möjliga effekt, integreras i den övriga verksamheten. Särskilt viktigt är det om rymdbaserade system ska användas på taktisk nivå. Det går inte att i efterhand lägga till rymdsystemen och hoppas på att de kan göra nytta.
Inställningen i USA efter Gulfkriget tycks vara att rymdbaserade system behövs för framgångsrika militära operationer. I linje med denna tanke kommer USA att bygga militära system som har en del i rymden. Och därmed finns det plötsligt motiv för en fiende att skaffa sig en offensiv kapacitet i rymden.
Lars Höstbeck är chef för institutionen för marina sensorsystem på FOI.
Från Framsyn nr 1-2002 - www.foi.se/framsyn