Europas sak är vår

De europeiska idéerna har i 230 år präglat USA:s historia. Efter det kalla kriget är det amerikanska målet att stabilisera Europa och göra det till en hel och fri domän i världspolitiken. Amerika räddade under 1900-talet demokratin i Europa. I det nya århundrandet kommer konlikterna att utkämpas i Asien och USA räknar med att ha ett rikt och demokratiskt Europa som partner.

Av Ingemar Dörfer

Europa har alltid varit den del av världen som spelat den viktigaste rollen i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Som ett land och en kontinent dominerat av europeiska emigranter, en demokrati baserad på västerländska och kristet-judiska ideal är det de europeiska idéerna som i 230 år format Amerikas historia. 1900-talet, det första amerikanska århundradet, för att använda publicisten Henry Luces klassiska term, definierades av att Amerikas Förenta Stater utkämpade tre världskrig där Europa är huvudarenan och där Europa alla tre gångerna räddades för demokratin. I det första världskriget besegrades Tyskland, i det andra Tyskland och Japan och i det tredje, kalla, världskriget Sovjetunionen. Det kalla kriget vanns med hjälp av militär makt men framför allt genom byggandet av institutioner under amerikanskt ledarskap som stabiliserade Västeuropa och fick det att framstå som en överlägsen och attraktiv kontrast till det kommunistiska Öst- och Centraleuropa.

Trumandoktrinen, Marshallplanen, Nato gemensamt nådde detta resultat och senare på 1950-talet med amerikansk uppmuntran - den Europeiska Unionen, EU. Nu efter det kalla kriget är målet fortfarande att stabilisera Europa, att göra det till en hel och fri domän i världspolitiken. Genom Natos och EU:s expansion österut inkluderas de nya demokratierna i Central- och Östeuropa. Globalisering, den nya världspolitiska ordningen i stora men långt ifrån alla delar av världen, innebär fria marknader, öppna gränser, liberal demokrati och rättssamhälle. Målet är, som statsvetaren James Kurth uttrycker det, att konsolidera Europa som en sammanhängande och integrerad del av den amerikanska versionen av en världsordning, en solid bas och en lojal partner i den världsomfattande kampen för globalisering.

Hur nådde Amerika från en seger i det kalla kriget till globalisering i Europa? Presidentrådgivaren Condoleezza Rice uttrycker saken väl i sin klassiska bok om Tysklands enande:

-År 1989 hade president Bush lovat hålla betydande amerikanska kärnvapenstyrkor och konventionella styrkor stationerade i Europa. Hans administration trodde bestämt att även om det omedelbara militära hotet från Sovjetunionen minskade så borde Förenta Staterna behålla ett betydande militärt engagemang i Europa för den förutsägbara framtiden. Administrationen ansåg detta eftersom den politiska situationen verkade så förvirrad och oklar, eftersom amerikanska styrkor i Europa nu blivit viktiga för projiceringen av amerikansk makt i andra områden, som Mellanöstern, och eftersom sovjetisk makt oundvikligen skulle förbli stor nog att influera Västeuropa om amerikanerna lämnade. Varje europeisk regeringschef som Bush talade med ville att de amerikanska trupperna skulle stanna i Europa och stanna med betydande styrkor. Den amerikanska truppnärvaron tjänade därför också som en investering för att försäkra Förenta Staterna en central roll som en deltagare i den europeiska politiken. Bushadministrationen sätter högt värde på att behålla ett sådant inflytande, som markeras av Bushs enkla uttalande att Förenta Staterna -var och skulle förbli en europeisk makt.-

Europa var och förblir så viktigt därför att som en annan presidentrådgivare Walt Rostow uttryckte det år 1960, kunde USA inte överleva som en fri demokratisk ö i ett totalitärt hav. Också om demokratin gjort stora framsteg de senaste fyrtio åren möts kriterierna på ett öppet, fritt demokratiskt samhälle fortfarande utanför Europa bara av ett handfull nationer som Kanada, Australien, Nya Zeeland, Japan, Israel och delar av Sydamerika. I resten av världen hänger demokratin där den existerar på en skör tråd. I Europa finns dessutom Storbritannien som allt sedan det andra världskriget visat att det har ett speciellt nära förhållande till Amerika, pga historia och kultur, och rent praktiskt alltid på underrättelse- och kärnvapenområdet och nu också i kampen mot terrorismen. I Europa finns liknande sympatier bland de utrikespolitiska eliterna. Särskilt i de mindre länderna föredrar man att domineras och beskyddas säkerhetspolitiskt av Amerika på andra sidan Atlanten framför ett Frankrike eller Tyskland nära inpå.

Europa under USA:s robotsköld
Om vi ser på president George Bush bedömning tolv år senare och ställer frågan -vad har förändrats?- får vi följande svar:

Ryssland är borta som ett hot och dess skugga faller knappast längre över europeisk politik. På vissa områden som antiterrorism kan Ryssland tom fungera som partner. Det bästa sättet att promovera den stabilitet som Amerika åstundar är att expandera Nato österut där det första steget togs 1999 och flera länder följer är 2002. Också expansionen av EU som sedan 1989 begränsats till Sverige, Finland och Österrike fortgår om än i långsammare takt. I slutändan anser Amerika att Natos och EU:s medlemsländer bör sammanfalla.

Europa kan nu ta hand om sitt eget försvar, inklusive på Balkan där Amerika är angeläget att dra sig ur för att konsolidera sin ställning i Asien där de nya konflikterna finns. Europa är en viktig plattform och basområde för amerikanska operationer i Mellanöstern och Asien, men det är inte huvudskälet till att 100 000 amerikanska trupper fortfarande finns i Europa och ombord den amerikanska sjätte flottan i Medelhavet. Trupperna och Nato är också där som återförsäkring mot europeisk renationalisering av försvaret och för att göra den amerikanska kärnvapengarantin till europeiska Nato trovärdig. Förutom de traditionella amerikanska målen i Europa, där Nato är det viktigaste instrumentet, tillkommer nu kampen mot spridning av massförstörelsevapen som ett nytt huvudmål i amerikansk säkerhetspolitik. I denna kamp ingår ett robotförsvar som först skulle täcka Amerika men nu konstrueras för att också skydda amerikansk trupp utomlands, samt Amerikas allierade och vänner. Frågan har i två år delat de transatlantiska partnerna men kommer att lösas när nu européerna förstår att Amerika menar allvar samt att hotet kan vara reellt.

Efter Europa väntar Asien
Den europeiska oberoende säkerhets- och försvarspolitiken och därav framväxande europeiska snabbinsatsstyrkan på 60 000 man är den andra frågan där Amerika och Europa trots Washingtons försäkringar har olika meningar. Amerikanerna fruktar att EU skapar resurskrävande parallella institutioner och att slutresultatet blir magert och ineffektivt jämfört med de styrkor som redan är dedicerade till Nato. Européerna lever långt ifrån upp till sina Nato-åtaganden, deras försvarsbudget utgör bara en tredjedel av den amerikanska, och dess tekniska nivå i nya vapensystem ligger långt under de amerikanska. Amerika anser därför att dessa saker först bör rättas till innan en fristående styrka (som hur som helst är beroende av amerikanska resurser) skapas. Den politiska striden sker dock bland vänner; om EU i framtiden kan intervenera där Amerika inte vill eller redan är upptaget på annat håll är det enligt många bedömare bara bra.

Hundra år efter förra sekelskiftet, har Europa överlevt som demokrati. Priset var ofta fruktansvärt. Men seklet slutade lyckligt pga de amerikanska insatserna. I det andra amerikanska århundradet som nu tar sin början blir Asien huvudarenan för konfrontationer. I den kampen är Amerika tillfredsställt med att ha ett rikt och demokratiskt Europa som partner.

Ingemar Dörfer är forskningschef vid FOI:s avdelning för försvarsanalys och är specialist på amerikansk säkerhetspolitik.

Från Framsyn nr 1-2002 - www.foi.se/framsyn