Det finns en väg ur dagens kaos

Ekonomisk kris kan gynna ominriktning

Johan Kihl ser ljuset i de svarta hålens mörker

Av Jan-Ivar Askelin

Försvarsmakten är som en supertanker. Den går att svänga, men du måste lägga om rodret i god tid och du kan inte stå på kommandobryggan och diskutera för länge om det är åt styrbord eller babord vi ska gira, för supertankern går hela tiden framåt. Och vi vet att det är åt fel håll. Då är det bättre att svänga, det finns i alla fall en chans att det är åt rätt håll.

Det säger en av de högst ansvariga på försvarets supertanker, Johan Kihl, generalmajor och ställföreträdande chef för krigsförbandsledningen, men framför allt den som drivit idéerna bakom arbetet med att ominrikta försvaret. I Högkvarteret råder nu kaos på grund av den senaste ekonomiska krisen. Johan Kihl säger att läget naturligtvis är allvarligt, men kan ändå se ljuset i de svarta hålens mörker.

- Det finns de som säger att det inte blir någon ordning på försvaret förrän man tar ifrån försvaret pengarna. Det är drastiskt uttryckt, men det ligger mycket i det, säger Johan Kihl. Utan att lägga några värderingar på varför vi hamnat i krisen och vems fel det är så är läget att vi saknar ett massa miljarder. Men vi har ändå idéer om hur vi ska ta oss ur detta kaos och gå vidare. Och det gör att - om vi har tur - så är det lättare nu att få förståelse för kursändringen och det är tydligare nu än förr att vi inte kan hänga kvar vid det gamla.

Dramatiken började i december 1997 när försvaret hamnade i den första budgetkrisen. ÖB sade att när vi minskar nu så kan vi inte hålla oss vid försvarsbeslutet 1996 utan istället sikta mot en ominriktning som den skisserats i Försvarsmaktsinriktning 2020. Politikerna gav klartecken på våren 98 och ÖB kom med underlag den 12 oktober. Dagen efter sprack underlaget när den nya regeringen lade fram sin budget.

- Vi som arbetade med försvarsmaktsidéen hade räknat med att få fundera ett par år på vad den nya inriktningen skulle innebära i praktiken. Nu fick vi försöka göra det jobbet på ett par månader istället, säger Johan Kihl. Det blev ganska bra, men inte så bra som vi hade hoppats och det är flera orsaker till att det inte blev färdigt. Nu har vi tagit tillbaka den fot som vi sträckte ut den 12 oktober, pengarna finns ju inte. Istället satsar vi på att sträcka ut foten igen och ta ett större steg.

- När man skär ned så mycket så blir en bantad version av vårt förslag 12 oktober ett dåligt försvar för lång tid framåt. Och då borde ju allmänheten, och även vi själva, ställa frågan: Om försvaret tvingas klara sig med 35 miljarder eller mindre så måste ju det finnas ett bästa försvar för de pengarna. Hur skulle försvaret bli om jag bara fortsatte på den gamla vägen och hur skulle ett bästa försvar se ut? Och så frågar jag mig: hur kommer jag dit? Det är naturligtvis en kittlande tanke att skrota arvet och bygga upp allt från början igen, säger Johan Kihl.

- Om man bestämmer sig för att bygga det bästa försvaret för 35 miljarder så är det lättare att vara överens om vilka förmågor som är nödvändiga. Pengarna kommer inte att räcka till alla förmågor, men då är det sannolikt dessa förmågor som vi kan undvara.

Det största motståndet mot förändringen kommer från Högkvarteret självt och det är enligt Johan Kihl naturligt, för i Högkvarteret finns förmågornas företrädare.

- Det är svårt att kapa i en helhet för det finns alltid någon som säger att ”kapa inte den biten”. Problemet är ju också att det försvar vi har haft inte har varit dåligt. Det är bra även idag och kommer sannolikt att vara bra en bit in i framtiden. Men inte tillräckligt länge. Och vi har inte obegränsat med tid på oss. En del tror att eftersom läget är lugnt nu så kan vi sitta ner och tänka efter. Men tekniken utvecklas, världen omkring oss förändras och vi har bundit upp oss för en massa anskaffningar. Så något måste ske nu. Supertankern minskar inte på farten. Och då är det bättre att lägga om kursen och kapa nu och börja om från början.

Kapningen innebär förenklat att Johan Kihl vill minska på kulor och krut och satsa mer på sensorer och datorer. Det stora som har hänt med ominriktningen under 1998 är studien DBA, Dominant battlespace awareness som ett amerikanskt företag gjort tillsammans med Försvarsmakten. Konceptet bygger på tre delar: underrättelser, ledning och verkan. Med hjälp av spaningssensorer skapas ett informationsöverläge och sedan bygger man upp ett ledningssystem som kan hantera informationen och skicka den vidare till verkansdelen, dvs stridsmedlen.

- Frågan var om detta kunde fungera även för Sverige, säger Johan Kihl. I juni hade amerikanerna räknat på våra förhållanden och svaret var ja, - det skulle gå.

- Tanken är att du har koll på allt som händer, informationen skickas till beslutsfattare som skickar det vidare och så händer något. Det man ser kan t ex vara ett oljeutsläpp på Östersjön. Man behöver ju inte slå ihjäl allt man ser. Fördelen med informationstekniken är att den är allmängiltig, den kan användas för vanlig kustbevakning, och den kan användas för att leda förband i strid.

Johan Kihl säger att det gamla invasionsförsvaret hade lite av underrättelser eftersom vi visste vad som skulle komma om det kom. Vi hade inte råd med gemensamma ledningssystem så vi satsade på autonoma system, dvs förbanden tillämpade en uppdragstaktik. Inom ramen för det krig som vi hade planerat visste enheterna vad de skulle göra.

- Det här ledde till att verkan växte enormt, säger Johan Kihl. Ju mindre du vet, desto mer verkan måste du ha. Du måste gardera dig för olika fall, ha reserver och flera system. Nu säger vi: kapa verkan och satsa på de två andra, underrättelser och ledning. Det är det som är det stora steget nu i ominriktningen. Genom att ta bort verkansdelarna kan vi skapa pengar för att investera i högteknologin. För om du möter en angripare som använder högteknologi som du själv saknar så kommer du aldrig till skott med alla dina häftiga stridsmedel. Detta är odiskutabelt. Det är en duellsituation som du aldrig kan vinna.

- Idag har vi ha väldigt stor förmåga, vi kan allting, för vi har varit en liten alliansfri stat med avsikt att kunna vara neutrala i krig och för vara trovärdiga måste vi kunna hantera alla situationer. Om invasionen nu är osannolik så måste vi titta på om vi har förmågor som enbart är inriktade på invasionen. Dom har vi inte råd med. Finns det dessutom förmågor som en liten stat inte ska ha eller kan kosta på sig? Ja, vi har ju redan gjort ett sådant ställningstagande, fast vi har aldrig preciserat det, vi har exempelvis inga kärnvapen.

Och hur identifierar man förmågorna? Jo, genom att säga att i ena ändan på en skala finns lågkonflikt och i den andra det tredje världskriget. Däremellan finns det en massa konflikter. Förut när vi pratade om kriget och det väpnade angreppet så hoppade vi från fred till tredje världskriget. Invasionen antogs ju vara en del av detta krig. Det sannolika hotet ligger idag på en lägre nivå än tredje världskriget och kanske finns det en linje som vi inte behöver överskrida, dvs om vi kan hantera allt från låga konflikter upp till ett mellanstatligt krig med konventionella stridsmedel, så räcker det, säger Johan Kihl.

- Skulle vi hamna i den andra yttersta ändan så klarar vi oss inte själva. Då måste vi antingen ge upp eller söka hjälp. Och egentligen är det inte så konstigt, det har alltid varit så, fast vi har inte sagt det riktigt. Och det är förutsättningarna för att lyckas med ominriktningen, att ta bort de där förmågorna, för nu måste vi börja titta på konsekvenser. Ominriktningen hade kunnat genomföras om vi tillförts pengar, men det finns det inget som talar för. Men det krävs investeringar för att göra omriktningen.

- Och då kommer man till nästa resonemang: Vi har haft en försvarsmakt med en viss nivå, och i invasionsförsvaret sa vi oss att det gäller att bibehålla så mycket som möjligt för att överleva till nästa försvarsbeslut och modernisera då. Och så hoppades vi på mer pengar i nästa försvarsbeslut - men vi fick aldrig mer pengar. Utan vi sjönk ner och så behöll vi lite mer än vad vi hade råd med, men vi sade att det var viktigt att behålla nivån och vi kommer igen i nästa försvarsbeslut. Och så minskade vi hela tiden.

- För att bryta denna trend där vi ständigt minskar tar vi bort förmågor och verkan och låter den totala förmågan gå ned. Jag kanske gör mig av med stora delar av artilleriet eller något annat system. Då blir jag väldigt dålig på det, men jag bygger upp ett nytt system och framme vid den kritiska punkten på tidsaxeln står jag med något bra istället.

- Vad som händer om 20 år vet vi ju inte. Det är liten risk för oss nu, men sannolikt kommer Ryssland att rusta någon gång och det säkerhetspolitiska läget förändras. Det kan ju mot förmodan gå mot ett ännu stabilare läge, men då är det ju inget fel att vi är fräschare än vad vi skulle vara om vi lät dagens situation fortsätta.

Högteknologin ska inte bara utnyttjas i försvaret så att säga skarpa del utan även den fredsmässig övningsdelen. Johan Kihl säger att varje försvarsmakt i fred utvecklas lätt till att alla producerar krigsförband, men ingen övar på riktigt.

- I vår organisation har det nu gått så långt så att nästan alla producerar. När vi gjorde om till en kaderorganisation - i princip lät krigsorganisationens stomme finnas även i fred - gick kadern över från att på heltid ägna sig åt krigsorganisationen till att på heltid producera krigsförband, säger Johan Kihl. Vi har för många staber i vår ledningsstruktur som i skydd av krigsorganisationen ger sig in i produktionen och det är få av dessa som höjer förädlingsvärdet.

- Och så här kan det inte fortsätta. Den operativa verksamheten kan inte skydda sig och säga att ”i krig gör vi så här”. Men hur är det nu? Försvarsmakten gör ju insatser i dag. Från 1 januari 1999 är vi den ledande nationen i Makedonien. Och vem leder denna styrka? Tyvärr är det inte någon av våra operativa staber och inget av våra krigsförband. Vår insats där är en del av Försvarsmaktens viktigaste uppgifter och då tycker man att det borde styras inom ramen för det som vi kallar för insatsorganisationen. Men för närvarande förs inte detta inom ramen för linjeorganisationen. Och det visar att det är något fel någonstans. I den ledningsutredning som vi ska börja med nu, och som är en konsekvens av ominriktningen, ska vi skilja mellan system för produktion och system för den operativa insatsen.

Johan Kihl liknar Försvarsmakten vid en fotbollsklubb som definierar vad som är en bra fotbollsspelare, köper och byter spelare, skaffar de bästa fotbollsskorna som finns, klipper gräsmattan, tränar - men inte spelar några matcher.

- Och så tror man att man kan vara framgångsrik. Då är det bättre att på bekostnad av de dyraste fotbollsskorna och finaste gräsplanen börja spela istället och försöka att dra lärdom av matcherna, säger Johan Kihl. Och idag kan man ju med teknikens hjälp öva realistiskt. Vi kan här på Högkvarteret hitta på ett krig med flygplan, data för ammunitionsåtgång, räkna ut realtid på företag, skapa stridsmiljöer, blanda förband. Man kan skapa miljöer som är så realistiska att den som sitter i stridsledningsrummet knappt vet om det är verklighet eller inte. Det är det som ligger i modellering och simulering.

- Då minskas risken för att få förband som är sämre än vad de borde vara. Vi kan ta exemplet med en svensk armébrigad. Vi har världens bästa stridsvagn, Leoparden och världens modernaste stridsfordon. Och så åker man till Kråks skjutfält och träffar med alla skott. Sambandet fungerar perfekt och soldaterna är drillade. Men hur visste man att man skulle vara på Kråks skjutfält och inte tio kilometer därifrån? Jo, det stod på regementsordern. Och hur fick man mat? Jo, köket hade fixat käket och det var bestämt att lunch serveras mellan 11 och 12.

- I verkligheten, säger Johan Kihl, så saknar brigaden underrättelsetjänst och underhållstjänst på samma kvalificerade nivå, det finns inget luftvärn och det finns inget understöd i form av artilleri som kan följa med i det framtida stridsförloppet. Men ändå åker man hem från Kråk i tron att man har ett väl fungerande system.

- Tyskarna är duktiga på att bygga modeller och när de lyfter in sina förband i modellerna så upptäcker de att allting stannar innan man kommer till verkan. Kanonerna skjuter inte därför att det inte kommer fram några granater.

Försvarsindustrin är, enligt Johan Kihl, efter den egna organisationen, det starkaste motståndsfästet. Industrin i Europa har liksom försvarsmakterna tidigare haft det ganska enkelt. Industrin har bara behövt titta på den presumtive fiendens nya vapen och skapat ett motmedel. Marknaden har funnits där automatiskt. Men nu vet inte ens kunderna vad de vill ha. Ingen försvarsmakt har kommit fram till ett färdigt koncept för framtiden.

- Jag sitter i den s k sexnationsgruppen i Europa som undersöker möjligheterna till ett försvarsindustrisamarbete och jag säger att de ska satsa på ledning och kommunikation. Det kommer det att finnas efterfrågan på. Det spelar ingen roll hur smart man samordnar sig för att möta konkurrensen från USA. Om den europeiska industrin inte tillverkar vad de europeiska kunderna vill ha så kommer vi att gå till Amerika i alla fall. Och det här är en aha-upplevelse för försvarsindustrin i Europa som är enorm. Man har haft det väldigt bra, det är en väldigt skyddad verkstad. Det farligaste man kan göra, och det är samma fara som i vår försvarsmakt, det är att försvara det gamla, bibehålla den gamla industrin.

- Om du är ansvarig för en fabrik som gör kanoner så finns det ju ett inneboende motstånd att acceptera det här nya. Jag var i Frankrike för ett år sedan och där sa man att en Revolution in military affairs trodde man inte på. Det är ju för att man inte vill tro. För det innebär ju en katastrof för deras försvarsindustri. Men man kan ju bara förneka det här ett tag. Under det här året har jag blivit mer och mer övertygad om att det är rätt att satsa på högteknologi därför att det är inte försvarsmakterna som styr teknikutvecklingen utan det civila samhället. Och det innebär att oavsett vad vi gör i Försvarsmakten så kommer det alltid att finnas kommersiella informations- och ledningssystem. Om vi inte tillämpar det här militärt har vi inte chans att hänga med i utvecklingen. Annars kan ju någon köpa vapen över disk och besegra en försvarsmakt och ett samhälle. Och då hjälper det inte med kanoner för att förhindra en ockupation om ingen tänker ockupera. Vi ser ju vad man störa ledningssystemet och försörjningen. Sårbarheten är ju lönsamhet i ett fredligt samhälle.

- Svensk försvarsindustri kommer inte att överleva om man inte inser att det är en ny värld. Det går inte att gå tillbaka till det gamla för det finns inte längre. Nu måste man styra om och förstå att pengarna ska ligga på forskning och utveckling. Det kan ju visserligen hända att världen behöver rusta, men då rustar man ju bara med det tekniskt bästa som man vill ha, säger Johan Kihl.

- En del plattformar kommer alltid att finnas. Vi kommer alltid att flyga i luften, det är det snabbaste elementet. Kanske obemannade flygfarkoster, det beror på vilken teknologi man har. Lättare stridsfordon kommer också att finnas och även fartyg.

I invasionsförsvaret, med 48-72 timmars beredskap för att kunna gå ut i ett invasionskrig med Sovjetunionen, krävdes en egen industri.Vem skulle annars kunna ställa upp på så kort tid? Nu pratar man om bibehållande av kompetens. Men det går aldrig att bibehålla kompetens, den måste utvecklas, man måste ha något vettigt att göra. Bibehålla kompetens kan man göra i en svacka på några månader. Vi vet ju inte hur många decennier som den här relativt stabila situationen varar och vad den ersätts av.

- Om svensk försvarsindustri integreras med den europeiska så skapas ett beroende. Och om det skorpar till sig riktigt ordentligt så är det flera beslutssteg som ska tas i en sådan situation. Om Ryssland är ett starkt hot om 20 år mot oss så måste vi då kunna ta ställning till om ska vi bygga upp ett försvar mot det, vad hotet är, om vi ska möta hotet själva eller alliera oss med någon annan, hur klarar vi försörjningen och så vidare. Alla de här faktorerna kommer att bestämma vårt agerande.

- Det är omöjligt att nu säga att Ryssland är farligt om 20 år och att vi därför ska behålla hela svenska försvarsindustrin. För det kommer inte att gå. Det går inte att motivera att fortsätta att pumpa in pengar.

- Det är naturligt att satsa på högteknologi i försvaret eftersom vi har ambitionen att ha ett högteknologiskt samhälle. Gerillaförsvaret fungerar alldeles utmärkt - för att försvara bondesamhället. Men då handlar det bara om existensen och då förs kriget på en låg och primitiv nivå. Vår ambition med försvaret är att vi inte ska behöva komma ner till den nivån utan kunna nå ett avgörande högre upp, säger Johan Kihl. Och det är betydelsefullt inte minst mot bakgrund av att moderna samhällen inte tolererar några förluster.

- Föreställningen om vikten av en soldats liv har levt vidare. Jag tror exempelvis att hade överste Ulf Henricsson fått förluster vid sin första bataljon hade vi aldrig varit i Bosnien idag. Då hade man sannolikt backat. Och hade vi gått ur Bosnien hade vi kanske inte varit med i partnerskap för fred osv. Det finns en massa växlar man kan dra på det här. Idag kanske det inte är eventuella förluster som avgör om vi ska vara kvar.

- Men vi lever i djupaste fred, kan det inte bli svårt att få människor att ställa upp i de internationella förbanden?

- Jag tror inte det, säger Johan Kihl. Ungdomen har ett helt annat internationellt engagemang än när vi växte upp. I realskolan hemma var det knappast någon som varit längre bort än Norge. Vi visste inte mycket om världen utanför hembygden och därför var det också naturligt att försvaret av Sverige var ett försvar i Sverige. Inte minst tack vare TV ser vi idag konflikterna och oroligheterna i Europa mycket tydligare. Så därför tror jag inte, med reservation för att det uppstår någon sorts antimilitaristisk rörelse, att det blir svårt att rekrytera till framtidens förband.

- Men ska verkligen Sveriges säkerhet tryggas på avlägsna platser? Är det inte i Sverige som landet ska försvaras?

- Försvaret måste kunna stödja säkerhetspolitiken och den syftar ytterst till att säkerställa nationens existens, säger Johan Kihl. Men man måste ju ha långsiktiga och kortsiktiga mål. Ett långsiktigt mål är väl att skapa ett säkerhetspolitiskt mönster i Europa som vi vill ha, och då är det självklart för mig, att om Försvarsmakten och väpnade styrkor behövs för detta så ska vi vara med. Därför att uppgiften finns så är det också en huvuduppgift. Men längst ut på skalan finns naturligtvis den väpnade striden i Sverige för landets existens och den måste föras med högteknologiska medel.

- Så då blir det en hackerarmé i fortsättningen?

- Nej, soldatens grundläggande uppgift är den väpnade striden. Den måste han kunna annars kan vi inte skicka ut honom i striden. Men sedan ska han också lära sig tilläggsfunktioner som behövs för den högteknologiska striden. Försvaret måste tyvärr kunna klara av allt från hackers till handgemäng. Här finns inget antingen eller. Det är därför som vi talar om operativa insatsstyrkor som ska kunna sättas in över hela landet. På hemorten där vi bor och verkar ska vi skyddas av nationella skyddsstyrkor. Vi betalar ju skatt för ett försvar så det borde ju finnas någon som skyddar oss där vi bor.

- Hur skulle ett anfall mot Sverige kunna se ut i framtiden?

- Den amerikanske flygöversten John Warden har visat på hur man slår ut ett land genom att först angripa statsledning och sedan nyckelfunktioner, transporter och sist de väpnade styrkorna (FOA-tidningen 2/98).

- Allt det här behöver inte göras med fysiskt våld som t ex precisionsvapen. När det gäller nyckelfunktioner är det kanske olämpligt. Det är bättre för angriparen att sabba våra viktigaste datornät på ett så smart sätt att vi inte märker det i tid och inte vet vem som gjort det. Om vi inte börjar prata om de här frågorna utan fortsätter att tro att det är de där 20 ryska divisionerna som ska ramla in från Torneå och Haparanda så gör vi det väldigt lätt för oss. Ett sådant anfall skulle vara mycket lätt att upptäcka för ett högteknologiskt försvar. Och ingen är så dum att han bygger upp den förmågan igen. Det finns ingen kapacitet för detta i dag och det är osannolikt att Ryssland skulle bygga upp det där igen. Eller ännu värre - att åka båt över Östersjön, stiga iland i Ystad och upprätta ett brohuvud. Det kostar fruktansvärt mycket pengar att göra detta. Och då finns det ju andra länder än Sverige som är mer intressanta för ett Ryssland med supermaktsambitioner. Och det största hotet mot Ryssland då kommer att vara USA och inte Sverige.

Däremot kan ju ett angrepp mot statsledningen i Sverige innebära att man sätter ett par bataljoner i Stockholm och då finns ju den väpnade striden där. Och den måste vi kunna, men också en massa annat.

- På många sätt var det enklare förr, säger Johan Kihl. Då fanns det fred, krig och kriminalitet. Militären skötte kriget och polisen kriminaliteten. Men var går gränsen mellan kriminalitet och krig i morgon och vad är krig? Om en svensk styrka utomlands råkar i strid så kanske man kan säga att delar av Försvarsmakten är i krig. Om den part som svenska soldater strider mot utomlands skickar agenter hit och spränger ett kraftverk som hämnd, är vi i krig då? Eller om en nation sätter press på oss med ett datorangrepp och skapar kaos i landet, är det ett krig?

I framtiden är det inte så säkert att det måste handla om kulor och krut för att hamna på försvarets bord. Redan idag har vi ju telekrig och signalspaning som vi betraktar som naturliga delar av försvaret. Det här är saker som vi måste börja diskutera. Men jag har svårt att tänka mig ett försvar utan soldater som är utbildade för den väpnade striden.

Från FOA-tidningen nr 6-1998 - www.foi.se/framsyn