Gamla sanningar omprövas när försvarsindustrin förändras

Svensk försvarsindustri inte detsamma som försvarsindustri i Sverige

Av Viveca Bjurtoft

För det alliansfria Sverige har självförsörjning för vitala materielsystem varit bärande i säkerhetspolitiken. Därför har stora resurser lagts på att ha en försvarsindustriell förmåga som inom vissa nischer har spjutspetskompetens. Stor vikt har lagts vid den systemintegrerande förmågan, dvs att kunna sätta ihop importerade delsystem till ett system som passar ihop med övriga svenska system och som klarar våra speciella miljökrav. Sverige är Västeuropas femte största försvarsindustrination.

Mycket av framgången bygger på ett nära samarbete mellan kund, myndighet och industri, vilket ofta benämns den svenska modellen. Under senare år har fokus vridits mot strikt affärsmässighet i relationerna enligt tidigare brittisk modell.

Regeringen är både kund och användare
Under de senaste åren har förutsättningarna för försvarsindustrin i Sverige och hela Västeuropa kraftigt förändrats. Försvarsmaterielmarknaden är politiserad, genom att regeringen ytterst representerar såväl kund som användare. Dessutom ansvarar regeringen för flera relaterade frågor som nationens suveränitet, sysselsättningspolitik och företagsklimat. Försvarsindustriell verksamhet förutsätter att ett upplevt hot motiverar materielanskaffning samt att statsbudgeten kan finansiera inköpen. Sedan 1989 har det omedelbara hotet kraftigt minskat samtidigt som den ökade ekonomiska integrationen inom EU kräver balanserade statsbudgetar.

Dessutom utvecklas teknologierna mycket snabbt samtidigt som materielsystemen blir alltmer komplexa. Detta gör att en enda nation sällan kan finansiera utvecklingen av ett enda materielsystem. Därför blir samarbetsprojekt vanligare.

I USA har flygindustriföretagen gått samman för att öka konkurrenskraften, främst genom stordriftsfördelar. Detta förändrar bilden även för europeisk försvarsindustri, som ju konkurrerar med de amerikanska företagen på världsmarknaden. En diskussion om det europeiska svaret på den amerikanska utmaningen har förts under flera år. Nödvändigheten av att tänka europeiskt i dessa frågor och därmed tona ned det nationella har stått klar för de flesta, men formen för detta nya har varit oklar. Någon form av ökad integration och samverkan mellan de olika företagen är självklar för att möta den nya situationen, men ska detta ske i form av samarbete eller sammangåenden?

Det är inte självklart att den europeiska lösningen består i en kopia av den amerikanska sammanslagningsvågen. Dels är situationen en helt annan i Europa med sina nationer än i den amerikanska federationen, och dels finns en risk med en industristruktur som stänger den transatlantiska dörren.

Europa är teknologiskt beroende av USA. Det är bara på några få områden som den europeiska försvarsindustrin ligger lika långt framme eller framför den amerikanska. Svenska företag som Saab och Volvo har redan i dag goda amerikanska kontakter, inte minst genom Jasprojektet.

Stora och snabba förändringar
Internationellt ägande har varit en politiskt känslig fråga fram till för ett knappt år sedan. Nu sker förändringen mycket snabbt. Under 1997 studerade jag samriskprojekt, (joint ventures, t ex Eurofighter) och antog då mot bakgrund av den politiska situationen att de kunde vara en lämplig form för konsolidering av den europeiska försvarsindustrin. Ett bevis på den ändrade politiska inställningen är den avsiktsförklaring (Letter of Intent) om harmonisering av försvarsindustrins villkor som Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Sverige och Spanien skrev under i juli 1998. Ytterligare ett bevis är diskussionerna mellan de sex nationernas flygindustriföretag om att skapa ett gemensamt European aerospace and defence company (EADC), som alltså skulle inkludera svenska Saab.

Denna omsvängning har skett under kort tid, men ökad internationalisering är något som gäller för all annan industri och den måste även gälla försvarsindustrin. Av politiska skäl har dock utvecklingen skett senare här. En generell utveckling har varit att företag gått från att vilja klara sig själv på marknaden (ensam står stark) till att arbeta i nätverk. Konkurrenskraften ligger numera i nätverkets styrka snarare än det enskilda företagets.

Svensk försvarsindustri - vad är det?
Ett resultat av den politiska omsvängningen kan ses i det senaste årets ökning av det utländska ägandet i den svenska försvarsindustrin. En fråga som bör ställas i detta sammanhang är vad som egentligen är svensk försvarsindustri?

Idag är den svenska försvarsindustrin beroende av utländska underleverantörer för att kunna leverera system. Detta medför att resonemanget att alla pengar till ett materielprojekt stannar i landet är förlegad. Som ett exempel kan nämnas att hälften av Jasinnehållet kommer från utländska leverantörer. Denna fördelning fanns alltså redan innan British Aerospace, BAe gick in som delägare.

Hägglunds ägs numer av brittiska Alvis som i sin tur troligen gått ihop med ett annat brittiskt företag, GKN. De båda brittiska företagen har uttalat ambitioner att kraftigt minska överkapaciteten i de båda företagen. Konsekvenserna för Hägglunds beror dels på hur väl de kan hävda sig i kunskapsnivå och kostnadseffektivitet med de brittiska fabrikerna och utvecklingsavdelningar, och dels på hur kontraktsklausulerna är skrivna som skyddar en viss kapacitet i Sverige. Dessa klausuler förhandlas av regeringen.

Samtidigt bör man ha i minnet att alternativet, ett självständigt Hägglunds, skulle ha mycket svårt att konkurrera med de stora och resursstarka företagen på den internationella marknaden. Därför kan internationellt ägande vara den bästa vägen att bevara försvarsindustriell kapacitet i Sverige.

Det utländska engagemanget i svenska företag har hittills ökat gradvis. Man börjar i liten skala som när Saab och BAe avtalade om marknadsföring av Jas, vilket utvecklades med delägarskapet. Alvis delägarskap i Hägglunds skedde dock utan tidigare samarbeten, en utveckling i enlighet med den europeiska ambitionen att närmare integrera företagen över nationsgränserna. Nu har Kockums ingått teknikutvecklingssamarbete med den franska varvsjätten DCN, ett samarbete som troligen kommer att fördjupas.

Det avgörande är således inte var huvudkontoret ligger, vem som är ägare eller var i Europa fabrikerna finns. Den grundläggande frågan är ju varför vi ska ha en svensk försvarsindustri. Svaret är att vi ska ha den för att försörja försvarsmakten med materiel under krig. Försörjningstanken är grundpelaren i hela resonemanget. Tidigare har man resonerat kring spill-over effekter till civil industri och en allmän höjning av den teknologiska kompetensen i landet, men i takt med att de civila sektorerna leder den teknologiska utvecklingen (tex elektronikindustrin) så försvagas detta argument.

Materielförsörjning är således inte längre en enskild nationell angelägenhet. Den inhemska tillverkningskapaciteten minskar i betydelse för materielförsörjning i krig. Vi kan ha ömsesidiga beroenden med andra länder, vilket numera utgör grundtanken i den svenska regeringens politik. Findprojektet studerar detta under 1999.

En hypotes är att det finns två typer av ömsesidiga beroenden, de affärsmässiga som uppstått mellan företag och de som bygger på avtal mellan regeringar. Kommer båda typerna av beroenden att hålla i krig? Troligen kommer alla parter att främst se till sina egna behov, vilket medför att beroendet inte bör vara konstruerat. Utbytbarhet, dvs möjlighet att få produkten från en annan leverantör måste vara obefintlig för att beroendet ska hålla. Därför är gissningsvis kommersiella beroenden (de som spontant uppstått mellan företag) starkare än regeringars överenskommelser. Naturligtvis påverkas utfallet av den aktuella politiska situationen.

Från FOA-tidningen nr 6-1998 - www.foi.se/framsyn