Framtidens militära makthavare positiva till kursändringen

Men det är inte säkert att de är kvar i försvaret då, visar FHS-undersökning

Av Alise Weibull

En svensk officer är idag betydligt mer positiv till Nato och mer tveksam till alliansfriheten än vad man var för sex år sedan. Han är inte längre lika imponerad av civila organisationer som förebild för försvaret, samtidigt som framtiden i yrket ter sig mer oviss och många vill hålla dörren öppen för en civil anställning.

Så ser i korthet den svenske officeren på yrke och framtid - om man utgår från hur 69 officerare på Försvarshögskolan (FHS) nyligen svarat i en enkät som innehåller ett stort antal frågor kring bl a försvarets framtida inriktning, nuvarande arbetsförhållanden och officersyrkets förändring. Dessa officerare, som huvudsakligen är majorer och örlogskaptener, började hösten 98 det tvååriga chefsutvecklingsprogrammet vid FHS, gemensamt för alla försvarsgrenar. Om deras åsikter är representativa för officerskåren som helhet kan inte med säkerhet sägas. Även om svaren på samma enkät 1992, visade på en stor samsyn mellan olika försvarsgrenar, nivåer och grupper är det inte säkert att enigheten är lika uttalad i tider som denna, med drastiska förändringar och differentierade åtgärder.

Samtidigt är jämförelsen bakåt mycket intressant, då den speglar hur olika skeenden, som tex ett nytt försvarsbeslut, flera års närvaro i Bosnien, förbandsnedläggningar, ekonomiska kriser och en urholkad välfärd, för att ta några exempel, lett till ändrade värderingar och synsätt. Vid de tillbakablickar som här görs har vi valt att jämföra FHS-gruppen med en grupp som är så lik den förra som möjligt, dvs med de majorer och överstelöjtnanter (motsvarande) som besvarade enkäten 1992. Frågorna har formulerats av den europeiska försvarsforskarorganisationen, Ergomas arbetsgrupp The military profession och besvarades den gången av mer än fyra och ett halvt tusen officerare i åtta länder. Från svensk sida deltog då drygt 1200 officerare, från löjtnant till general.

Men FHS-gruppens svar är förstås också mycket intressanta i sig. Det är dessa officerare som ska genomföra den ominriktning av Försvarsmakten som det nu talas så mycket om. Genom att ha kvalificerat sig till Försvarshögskolans högsta utbildningsnivå tillhör de en grupp som försvaret satsar på och som man vill ge de bästa förutsättningarna för att driva de förändringar som förestår.

FHS-gruppen är också i stort positiv till de Högkvarterets signaler om kursändringen. Nästan ingen tror längre på att det går att hålla kvar vid det gamla, och majoriteten ser detta inte heller som önskvärt. Inte heller synes man särskilt benägen att uteslutande tala sas i egen sak. En tredjedel samtycker t ex till att Sverige, i likhet med många andra länder, minskar det militära försvaret betydligt. Och av dem som förutser en minskad försvarsbudget under de närmaste tio åren, är ganska många är positiva till detta. Därmed inte sagt att pågående förändringar inte också har sitt pris.

Nato allt populärare
En av de allra tydligaste svängningarna i värderingarna från 1992 berör synen på Nato. 1992 var det inte många officerare som vare sig trodde eller bejakade att Nato skulle öka sin politiska roll eller verka utanför Natosfären. Nu när man sett detta ske är man mer positiv till i stort sett alla typer av utvidgade roller, ekonomiskt, politiskt och militärt som skett inom Nato.

Även om nästan hälften av officerarna redan 1992 ansåg att Sveriges säkerhet bäst skulle garanteras om vi ingick i en stark militärpakt, så var det inte en Natoanslutning man såg framför sig. Snarare var det en mer ”lokal” allians som tex en nordisk eller en europeisk. Bara två procent såg då Nato som ett alternativ, medan 55 procent gör detta idag. Mest positiva till ett medlemskap är arméofficerarna och minst positiva är marinofficerare. Vid sidan av Nato får också en nordisk eller en europeisk allians ganska många röster, medan bara tolv procent i hela gruppen förordar fortsatt alliansfrihet. Bland dessa finns den största procentuella andelen inom marinen, och betydligt mindre inom armén, medan flygvapnet inte har någon förespråkare för fortsatt alliansfrihet.

Då FHS-gruppen är liten, och tex flygvapnet och marinen endast representeras av 14 respektive 15 officerare, medger inte resultaten några generaliseringar. För försvarets personal är dessa resultat sannolikt inte så förvånande, då många redan känt stimulansen av samverkan och övningar med Nato. Intressant är att motsvarande positiva trend verkar finnas även hos allmänheten. Enligt broschyren Opinion 1997, utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar, bedömde allmänheten Nato, vid sidan av FN, vara den organisation som bidrar mest till fred och säkerhet i vårt närområde. Ungefär en fjärdedel förordade fullt Natomedlemskap. Samma undersökning visade att tilltron till att Sverige ensamt kan försvara sig har minskat.

Tredje världen närmare
En annan del i internationaliseringen, är att tredje världen kommit närmare, psykologiskt sett. Krig mellan länder i tredje världen upplevdes visserligen som ett ökande hot redan 1992, men det var bara en tiondel som då trodde att det svenska försvaret skulle bli inblandat. Nu tror drygt hälften detta. Med facit i hand är det också naturligt att hot som terrorism och krig orsakade av etniska och religiösa konflikter är något som både antas öka och i hög grad beröra det svenska försvaret. Ett hot som däremot upplevs ha minskat rejält sedan 1992 är massinvandring. Inte heller tror man att den traditionella typen av krig, krig mellan självständiga stater, utgör något större hot för Sveriges del, en uppfattning som man för övrigt delar med allmänheten enligt skriften Opinion 97.

Därmed inte sagt att man upplever de traditionella hoten som helt avvärjda. Ungefär lika många nu som 1992 (drygt 40 procent) tror att en återgång till det kalla kriget är möjlig. Ett starkt militärt försvar är nödvändigt både av territoriella och nationella som utrikespolitiska skäl, och det anses viktigt att militär utbildning fortsatt håller en hög standard och att det försvaret har toppmodern materiel.

Intellektuell Rambo
I många europeiska länder lyfts nu i internationella uppdrag fram som den viktigaste funktionen för det framtida försvaret, och i allt fler länder styr dessa uppgifter såväl personalstruktur som utbildning. Förhoppningarna om en ny fredlig världsordning har delvis grusats och den nya tiden beskrivs ofta som en tid av ”våldsam fred”. Fredsbevarande uppgifter i t ex Bosnien eller Somalia har föga likheter med de traditionella FNuppdrag som Sverige medverkat i sedan flera decennier. Bland europeiska forskare talar man om kravet på snabba rollväxlingar för militär personal. En del anser att rollen som krigare, polis och socialarbetare bör behärskas av samma person. Och även om krigarrollen innehåller traditionella drag som militär kompetens måste denna paras med ett stort mått av omdöme, något av ”en intellektuell Rambo”.

FHS-gruppen är positiv till att Sverige deltar i stort sett alla typer av internationella uppdrag. Även uppgifter av mer polisiär natur är man något mer positiv till jämfört med 1992 medan man värjer sig mot uppgifter som drogbekämpning och uppbyggnad av infrastruktur.

Armén tror mest på värnplikten
Man tror inte att värnplikten kommer att överges, vilket sker i allt fler länder. Däremot antas värnpliktstiden kortas och att andra former av plikttjänst blir vanligare. Inte oväntat är det arméofficerarna som håller mest på värnplikten medan en fjärdedel av de övriga kan tänka sig en yrkesarmé. Försvaret har en lång tradition av förankring i samhället. Sedan krigshotet minskat och de ekonomiska kriserna avlöser varandra finns en oro för att stödet från allmänheten minskar. Ser man till övriga Europa verkar dock försvaret ha blivit populärare i många länder. Försvaret framstår som en institution att lita på medan näringslivet i allmänhetens ögon inte längre är något föredöme.

Yrkets särart betonas
Många i FHS-gruppen tror att det egna yrkets attraktivitet kommer att minska. Yrkesinnehållet är diffust och arbetsbördan ökar när personalen minskar. Hos FHS-gruppen finns ett behov att betona yrkets och den militära organisationens särdrag. Civila grupper ses inte längre som något föredöme för försvaret. En tänkbar förklaring är krocken mellan yrkesrollerna militär och ekonom. I näringslivet har ekonomerna under senare år kommit att dominera företagen. Militärer är dock skeptiska till ekonomer, som man anser bara räknar kostnader men inte ser till verksamhetens innehåll. De alternativ som ekonomerna ser finns inte, menar militärerna.

Å andra sidan finns en stark önskan att närma sig civila organisationer. Det gamla kravet om lika lön för samma arbete oavsett om man är civil eller militär betonas allt mer. Det blir allt viktigare att det man lär sig i det militära också går att använda civilt.

Officerarna ser om sitt hus
Föreställningarna om framtiden rymmer både positiva utmaningar och farhågor. Arbete och familj upplevs som svåra att förena och man fruktar att det blir ännu svårare. Därtill tror man att försvaret ska göra mer med mindre pengar och färre anställda. Officerarnas motreaktion är att tydligare än förr se om sitt hus. Ungefär varannan officer i undersökningen säger sig ha allvarligt ha funderat på att sluta i försvaret. En fjärdedel av de svarande vet inte om de är kvar inom fem år medan elva redan nu bestämt sig för att om fem år ha ett civilt arbete.

Från FOA-tidningen nr 6-1998 - www.foi.se/framsyn