Så gör man - och så stör man

En radarbild består av många bildelement. Ljusare bildelement motsvarar en stor återspridning medan mörkare områden representerar mindre återspridning från mätobjektet. SAR ger en tvådimensionell bild av det belysta målområdet . SAR mäter både intensitet och fas hos den reflekterade signalen. Detta gör att SAR är känslig för olika texturer (mätobjektets finstruktur) samt att SAR ger en viss 3D-uppfattning. Militärt används SAR bla för kartläggning och övervakning av stora områden på kort tid eller för att ge vapeninvisning med hög upplösning på kortare avstånd. SAR kan förses med utrustning för att kunna detektera rörliga mål.

Störprincipen går ut på att repetera tillbaka SAR-radarns egna pulser, så tätt som pulsmellanrummen medger, men förvanska den speciella fashistoriken. SAR-radarn hindras på detta sätt att integrera ekona koherent (fasriktigt) och den syntetiserade jätteantennen ”kollapsar” till den ”reala” lilla antennen på flygplanet, dvs upplösningen i sida blir inte bättre än vad den lilla antennen ger. Ju mindre och bredlobigare denna antenn är, desto längre kan förbiflygningssträckan och därmed den syntetiserade jätteantennen bli, men samtidigt blir kollapsen under störning desto tydligare. En liten real antenn med dålig riktverkan har betydligt svårare att undertrycka störsignalen. Botemedlet är s.k gruppantenner med adaptiva nollställen som kan undvika att belysa och ta emot ekon från det lokala området kring störaren.

Från FOA-tidningen nr 5-1998 - www.foi.se/framsyn