Energisnål störsändare kan göras liten och sätter in stöten där den behövs

Digitalt radiofrekvent minne, DRFM lurar radarn med falska ekon

Av Anders Eneroth

När ett motmedelssystem konstrueras, kan valet av komponenter få följder som påverkar inte enbart radartekniska prestanda, utan även allmänna flygprestanda.

Utvecklingen på radarområdet, som går mot mer koherenta system, medför att motmedelstekniken måste förfinas för att kunna vilseleda eller förblinda radarn. En viktig motmedelskomponent är det digitala radiofrekventa minnet, DRFM. Ett DRFM kan ”spela in” och lagra en radarpuls godtyckligt länge utan att den degraderas, och återutsända den.

När en radar har upptäckt och låst på tex ett flygplan med en kvalificerad störsändare, kan störsystemet försöka vilseleda radarn genom att skapa ett falskt radareko, som successivt flyttas från det riktiga ekot. Det falska ekot görs kraftigare än det riktiga ekot. Förhoppningsvis tycker radarn att det falska ekot är mer attraktivt och följer det i stället. När det gäller radar med mer avancerade pulsformer, t ex pulskompression räcker det inte med att bara repetera en liten del av pulsen, utan hela pulsen bör återskapas för att lura radarn.

En av de största fördelarna med ett DRFM jämfört med en vanlig brusstörsändare är att ingen onödig effekt spills på grund av att frekvensen inte är exakt känd. Ett DRFM kan spela in signalen och bara sända tillbaka den bandbredd som radarpulsen har. Det ger en stor vinst om radarn är av frekvenshoppande typ. Med DRFM hamnar den utsända effekten endast där den gör nytta.

En intressant egenskap hos störsändare med DRFM är att det inte är störsändarens uteffekt utan dess mottagarkänslighet som i första hand avgör hur stor störverkan blir i radarn. Kan radarsignalen detekteras, räcker den återutsända falska pulsens effekt eftersom radarn letar efter just denna typ av signaler. Med tillräcklig känslighet kan en radar detekteras varvet runt, och en mängd falska mål genereras, till den grad att radarn inte hinner med att processa och plotta alla mål. Det ger en maskerande effekt då en operatör får svårt att hitta och följa nya mål i denna enorma målmängd.

Utvecklingen på DRFM-området går mot högre och högre momentan bandbredd, men troligtvis kommer utvecklingen att stagnera på en viss nivå, 200-500 MHz. Krävs en större momentan bandbredd, kan flera parallellkopplade DRFM utnyttjas.

Energisnålare störare tar mindre plats
En radar kan hoppa i frekvens över 1 GHz och pulsen har en bandbredd på 1 MHz. Om störsändaren inte kan kopiera radarns frekvens, utan måste sända bredbandigt brus, måste den sända över hela hoppfrekvensbandbredden (1 GHz). En repeterstörsändare med DRFM, som kan följa grovt i frekvens, behöver bara sända ut signaler med bandbredden 1 MHz. Det innebär ett effektförhållande på 1/1000. Om det krävs 1 kW i bredbandigt brus, klara sig repeterstöraren med DRFM på 1 W. Det innebär dramatiska skillnader i kostnader för slutsteget i störsändaren. Om det är ett flygburet system minskas behovet av kraft och kylning radikalt.

Av detta resonemang kan man förstå att en reducering av slutstegets toppeffekt, och därmed mindre behov av kylning, kan ge stora vinster i det totala systemet. Om kylmaskinen kan tas bort klarar sig systemet med mindre effekt från flygplanet. Dessutom minskar vikten och volymen. Störsystemet kanske då kan placeras ombord på flygplanet i stället för i en kapsel.

Från FOA-tidningen nr 5-1998 - www.foi.se/framsyn