Man får ta i för att bli folkligt förankrad

Värnplikten har varit nästan helig i Sverige. Tanken på det välorganiserade folkuppbådet, där var man handplockats, har levt vidare sedan beredskapsåren. Förutom nära tusen flygplan samt en stark flotta kunde vi som bäst ställa nära en miljon under vapen i skogen inom tre dygn. Det var en hög tröskel för en angripare att kliva över.

Utvecklingen går mot kvalitet framför kvantitet. En skogsmaskin ersätter många människor. Försvaret blir mindre och vassare. I denna utveckling är det svårt att passa in den gamla värnpliktstanken. Många kommer att bli över om försvaret ska bli vassare.

Det är ont om plats för alla som vill bli folkligt förankrade.

Kristoffer Ekstrand från Uppsala kämpar med styrketestet. Här mäts såväl musklernas snabbhet som uthållighet.

Text Jan-Ivar Askelin Foto Martin Nauclér

Omsättningtakten kan öka för soldater i främsta linjen - Vi kan behöva fler som gör värnplikten säger utredaren Paul Degerlund

Färre krigsförband och fler som gör värnplikten varje år.

Ja, så kan det bli, säger Paul Degerlund, den senaste brigadchefen, ”men förhoppningsvis inte den siste” som repövat med en full brigad, numer generalinspektör för armén, medlem i den parlamentariska pliktutredning som försökt ta det stora greppet och i detta sammanhang inte det minst viktiga - den som på ÖBs uppdrag utrett värnpliktsystemets framtid. Eller i praktiken undersökt vad som kan göras åt en situation som förvärras för varje dag. Allt färre svenskar kommer i kontakt med försvaret. Den omhuldade folkliga förankringen håller på att släppa.

- När svenska folket inte berättar lumparhistorier längre, då är det nog illa ställt med försvaret, säger värnpliktsutredare Degerlund.

Repgubben läggs i malpåse
Men hur kan en krympande organisation behöva fler värnpliktiga? Svaret är omsättningstiden av förbanden. Inom armén räknar man med att materiel, från kalsonger till kanoner, ska duga i cirka 30 år. Detsamma gäller för soldater. Det tar ungefär 30 år från att stå för första gången vid kaserngrinden tills man får ett tackbrev från ÖB för gjorda insatser för fosterlandet.

Det var den grund som invasionsförsvaret vilade på. Man gjorde sin grundutbildning och kallades in till repövningar. I början stod man i första linjen för att mot slutet inta sin plats i det inte lika krävande territorialförsvaret. Det här värnpliktssystemet byggdes upp under 1960-talet och gav en organisation som kunde mobilisera drygt 800 000 man inom loppet av 72 timmar. I varje fall i teorin.

Nu är den tiden förbi. Vi behöver inte längre något invasionsförsvar och värnpliktssystemet har urholkats av decenniers sparande där repövningarna varit budgetregulatorer.

- I stället för att vara krigsplacerad i en brigad 8-12 år kanske man i framtiden bara är där i fem år, eller ännu kortare, säger Paul Degerlund. Repgubben läggs i malpåse och de bästa förbanden har bara modern materiel och unga soldater. Detta leder till en mycket snabbare omsättning och kräver att fler värnpliktiga utbildas än idag. Dagens långsamma omsättningstakt är gjord för ett försvar som inte längre finns.

Som ett minne av uppbådet på 800 000 man har vi i dag en personalreserv på 400000 man, dvs män som är vapenföra, men som inte har något krigsförband.

- De omfattande repövningarnas tid är förbi, säger Paul Degerlund. De passar varken till det säkerhetspolitiska läget, ekonomin eller - samhällsutvecklingen. Det finns inte plats för omfattande repövningar längre, många utbildar sig nu allt högre upp i åren och avbryter inte sina studier för att åka in på en repövning. Det är för få som kommer. Det är vanligt att krigsförbandschefen står där med hälften av de som han räknat med. Resten har fått uppskov efter det att inkallelsen skickat ut. Så trots all möda och alla blanketter som fyllts i för att var man ska komma på rätt plats så blir förbandschefens första uppgift att göra om hela förbandet.

Färre har kontakt med försvaret
Men så här har det inte alltid varit. Det är attityderna som ändrats i samhället. Främst är den förändrade hotbilden som påverkar. Men även läget på arbetsmarknaden spelar in. Dagens repsoldat vågar inte riskera en skör anställning för att åka in på repmöte. Det är ont om jobb och arbetsgivare vill inte låna ut sin arbetskraft till försvaret.

- Ju längre utvecklingen går mot att färre gör värnplikten desto färre arbetsgivare blir det också som kommit i kontakt med försvaret. Och det är ju dessa människor vi vill ha i ledande befattningar, säger Paul Degerlund och minns hur det var förr - när folk hade en större förståelse för att göra repövning.

- I slutet av 70-talet och början av 80-talet var inställningen en helt annan. Ett repförband är överbokat till 115 procent eftersom man vet att alla inte dyker upp. Men vid vissa krigsförbandsövningar ryckte alla in och det blev problem för vi hade inte fordon till alla soldater.

”Krigsrisken kanske var underskattad”
Paul Degerlund anser att det fanns fog för denna visade försvarsvilja.

- Warszawapaktens anfallsplaner som kommit oss till del genom tyska försvarsmyndigheter visade på att planer fanns . Det kanske trots allt var så att vi var mycket närmare ett krig än vad vi visste då och vad folk i allmänhet tror idag. Det var inte stora marginaler det hängde på, och en del anser ju att det var den amerikanska upprustningen under Ronald Reagan som fick det att vända.

Men nu har vi inte det läget och det är svårt att motivera unga män att offra ett eller flera studieår på att göra värnplikten när den politiska och militära ledningen säger att det inte kan bli något krig på 5-10 år. Det kalla kriget känns redan avlägset för många, Berlinmuren föll när dagens årskull var barn. Och beredskapsåren, som till stor del format svenska folkets uppfattning om försvar och värnplikt, tillhör våra pensionärer. Såväl den militära som politiska ledningen är nästan uteslutande född efter kriget.

Länge var det självklart att en man skulle göra värnplikten. Med försvarsbeslutet 1992 infördes utbildningsreserven som då presenterades som en verklig reserv, en outbildad skuggarmé som man i ett krisläge kunde dra fram ur ärmen. I dag finns tre alternativ: att göra värnplikten, att hamna i utbildningsreserven eller att bli befriad och Paul Degerlund menar att denna uppdelning har skapat en underförstådd valfrihet. Den riktiga värnplikten har fått något av frivillighet över sig och dessutom blir man dåligt belönad för sin insats. Från fackligt värnpliktigt håll framhålls att detta land lönar sina interner bättre än sina soldater.

Paul Degerlund tror på värnplikten, men den kan inte göras hur kort som helst. Det går en smärtgräns vid cirka sex månader. En kortare utbildning än så duger t ex inte för att delta i en internationell styrka. Faran med en tremånadersutbildning som alternativ till den långa är enligt Degerlund att den korta kommer att betraktas som en utbildningsreserv och risken är att de bästa, som har sina högskolestudier att tänka på, väljer den korta utbildningen i första hand.

Paul Degerlund skriver i sin utredning:

• Gå tillbaka till en syn att det är naturligt att göra värnplikten och att den ska göras innan man studerar vidare. För detta ska man också lönas på ett bättre sätt. Idag går studierna oftast före. En stickprovsundersökning visade att endast var fjärde manlig läkarstuderande gjort lumpen. Tre av fyra nya läkare kan alltså inte inkallas om det blir krig.
• Ta bort utbildningsreserven. Den är i praktiken ingen utbildningsreserv därför att mycket få i den skulle klara en riktig värnplikt. Däremot har den i det allmänna medvetandet kommit att betraktas som likvärdig med värnplikten.
• Förenkla mönstringen. Den är för dyr och omständig i förhållande till vad den åstadkommer. Finland t ex klarar av detta mycket enklare och har färre avgångar vid förbanden. Psykologer behövs framförallt för att välja ut specialsoldater som t ex fallskärmsjägare. Det är onödigt att redan vid mönstringen ge soldaten en enskild krigsbefattning. Det räcker med att placera honom i en befattningsfamilj.
• Värnplikten ska för huvuddelen kosta högst ett studieår.
• Fler värnpliktiga måste utbildas i de befolkningstäta delarna av landet. I Västsverige är det pga av förbandsindragningar endast 30-40 proc av de som klarar en grundutbildning som också får göra den.
• Ta bort de civila beredskapsstyrkorna som skulle sättas upp enligt försvarsbeslutet 1996. Den halva miljard som ÖCB fått för ändamålet ska gå till försvarsmakten som klarar av stödet till det civila samhället.

- De som gör värnplikten idag är i regel mycket seriösa och tar sin uppgift på större allvar än vad vi gjorde på min tid, säger Degerlund. Jag har varit förbandschef och menar att vi har knappt har några problem alls med sjukskrivningar och disciplin. Detta speglar den bild som pliktverket ger av årskullen. De bästa har blivit fler och bättre medan mellanskiktet tunnats ut och de som inte håller måttet har blivit fler. Den gamle normalsvensken som var vanligast är inte lika vanlig längre. Och om vi skulle ha ett försvar uppbyggt på frivillighet, varifrån skulle dessa komma? Man kan räkna med att kanske 10 procent av årskullen frivilligt skulle göra värnplikten mot betalning och jag tror inte att vi kommer att få den bästa tiondelen, säger Paul Degerlund och är inne på inne på dilemmat med en yrkesarmé. Han menar att det i praktiken inte blir någon större skillnad mellan en yrkesarmé och en värnplikt byggd på frivillighet. Degerlund har studerat hur andra länder gör. De nordiska länderna har i stort samma system som vi, medan värnplikten i övrigt i Västeuropa är på tillbakagång.

- Belgien och Holland har gått ifrån värnplikten och där säger man att det är problem med kvalitet och rekrytering. Storbritannien övergav ju värnplikten för länge sedan och brittiska officerare säger avundsjukt till mig att Sverige kan ta in de 95 procent bästa i befolkningen medan brittiska armén får hålla tillgodo med de fem procenten i botten.

- I Tyskland kan man välja samhällstjänst som alternativ till värnplikten och nu är det för första gången en majoritet som gjort detta. Detta är en trend som hållit på ett tag. Det land som uppfann värnplikten, Frankrike, ska nu överge den. Det berättas att militärledningen hade fått i uppdrag att utreda den framtida försvaret och man tågade upp till president Jacques Chirac med åtta alternativ. Sju byggde på värnplikt. Chirac valde det åttonde och motiveringen var att de franska värnpliktstyrkorna blivit så kritiserade för sin insats i Gulfkriget att den vanäran ville Frankrike inte vara med om en gång till. Det var förvånade generaler som vandrade ut från Elyséepalatset, en värnpliktsarmé fattigare - och en lumparhistoria rikare.

Från FOA-tidningen nr 4-1998 - www.foi.se/framsyn