Alla vill ha de bästa - resten blir över

En tredjedel tas bort vid mönstringen. ”Vi har inte allmän värnplikt längre. Vi tar ut bäst lämpade.”

Av Jan-Ivar Askelin

Det här gänget jag får in är mycket vassare än vad vi var på min tid. Det är inte de pliktigas kris utan plikttjänstens och försvarsmaktens. Jan Påhlsson är psykolog vid pliktverkets regionkontor i Östersund och talar utifrån sin egen långa erfarenhet och inte som en representant för någon myndighet.

- I förhållande till pliktsystemet kan det förefalla som ungdomarna har blivit sämre, men det är samhället, klimatet och kraven som förändrats. Man måste se utslagningen i relation till kraven. Jag undrar ibland om vi håller på att få ett tvåtredjedels samhälle även i lumpen. Tidigare var lumpen som en andra chans för killar som det gått snett för och nu höjs röster för att vi ska använda register och plocka bort folk tidigare. Vi vet ju att killar är som mest brottsbenägna i 14-årsåldern och hur länge ska man behöva lida för en dumhet?

- Här tar vi bort en tredjedel, säger överläkare Jörgen Wågermark vid pliktverkets regionkontor i Näsby Park i Täby. Bo Turesson, som på samma kontor ansvarar för vad som händer med de värnpliktiga mellan mönstring och muck, menar att vi inte har allmän värnplikt längre. Vi tar ut ”bäst lämpade”. Han fortsätter:

- Alla vill ha spetsen, de bästa. Det gäller inte bara försvaret utan överallt. Resten vill ingen ha. Spetsen i detta fall är de 10000 man som bäst motsvarar krav för brigadtjänst.

Försvarets folkliga förankring var länge den bärande idéen. Politikerna gick till militären och sade att så här ser befolkningen ut. Gör ett försvar av detta där alla får plats. De flesta är medelbra och försvaret blir byggt på de medelbra som grund. Medelsvensson fick kpist, cykel och spade. Idag ska medelsoldaten sitta i stridsfordon, bära skyddsväst, kunna slåss i mörker. Medelmåttornas armé är på väg att bli en elitarmé. Som en fotbollsklubb med bara en A-lagstrupp.

Vill ÖB ha en annan befolkning?

- Nej, säger Owe Wiktorin till FOA-tidningen, men det är dystert att hälsoläget i befolkningen är sådant att så många måste tas bort. Och enligt pliktverket innebär inte en ökning av antalet mönstrade att försvaret får fler.

- Det är precis som i näringslivet. Det är de bästa man vill ha, säger Thomas Lövgren vid pliktverkets ledning i Karlstad. Utbildarna vill ha fler duktiga än vad som finns i landet. Pliktverket kommer i kläm mellan utbildarnas krav på spets och politikernas krav på volym som dessutom är jämnt fördelad över landet.

Ulf Bergh är fysiolog vid FOA och har i många år arbetat med urvalsfrågor och beskrivningar av vad som krävs för olika befattningar. Han menar att om eleven är för svag så måste man ha en bättre lärare.

- Utbildningen kanske kan göras längre och bättre för att fler skulle kunna klara den.

Ulf Bergh varnar också övertron på enkla test som grovsorterar agnarna från vetet och säger att ett sådant test måste vara avancerat om man inte ska få för många missar. Det är illa att rata en som skulle klara lumpen, men ännu dyrare att låta en som inte håller måttet rycka in och sköta gallringen vid förbandet.

Det händer att förband ”beställer” för mycket och sköter gallringen själva, säger en källa till FOA-tidningen. Vissa förband har haft mycket höga siffror. Ett problem är att förbanden vill göra soldaterna till något som de inte är uttagna till eller har förutsättningar för. Resultatet blir naturligtvis att de inte anses hålla måttet. Fast de har hållit det mått som de var avsedda och inskrivna för. Flygbasjägarna tex har aldrig varit avsedda att vara jägare som fallskärmsjägarna. Det är flygvapnet som satt jägarstämpel på soldater som har helt andra förutsättningar än de i själva fallet utbildas för.

Owe Wiktorin anser att vi fortfarande har allmän värnplikt men att vi ”använder pliktlagen på ett annorlunda sätt nu”. Men har håller med om att systemet är instabilt när bara hälften gör lumpen.

- Utbildningsreserven har gjort att motivationen för att göra grundutbildningen har minskat, säger Thomas Lövgren. Det är svårt för en kille att förstå att han ska offra studieår medan andra killar som vill göra militärtjänst inte får. Värst är det i Västsverige, särskilt efter nedläggningen av regementet i Borås. Förband utanför Västsverige är inte intresserade av att betala dyra hemresor för västsvenskar.

- Det kostar 50 000 extra per år att sända en grabb från Mälardalen till Norrland. Det här resandet slår också sönder vårt system att koppla tjänster till krav. Ska man åka långt från mamma och vara borta länge krävs det starkare psyke än vad själva tjänsten kräver. Men det här har jag svårt att få folk att förstå. Jan Påhlsson ser krisen i värnpliktssystemet som en förtroendekris mellan ungdomarna och de vuxna.

- Fram till 1991 var det självklart att göra lumpen och här i Norrland var motivationen hög. Men då kom trendbrottet i och med att soldater - som skulle göra försök fem månader skickades hem i förtid och placerades i den utbildningsreserv som då infördes. Därmed hade myndigheterna av sk besparingsskäl skapat en helt ny situation där lumpen inte längre ansågs vara självklar och utbildningsreserven blev ett alternativ. Denna effekt märktes mest i storstäderna och vid regionkontoren i Göteborg och Kristianstad där det finns fler sökande än utbildningsplatser. Här i Norrland märktes inte detta så mycket. Här behövs alla.

- Alternativtänkandet slog dessvärre mest igenom hos de som vi ville ta ut för 15 månaders tjänst. De killarna visste hur man hanterade systemet, de hade egna utbildningar på gång och de krävde att lumpen skulle ge något. De är vana vid ett individualistiskt samhälle med skräddarsydda utbildningar och där ligger ju försvaret långt efter. Killarna idag är välinformerade, de har websajter där det står hur man slipper lumpen och de vet ibland mer än vi om vilka befattningar som för tillfället är lediga.

Ungdomarna kräver att tjänsten ska vara meningsfull, säger Påhlsson. Jag tror att det finns en humanist i varje människa och inte bara en egoist. Tjänster som brandman och sjukvårdare lockar.

-Åtminstone här i Norrland frågar man efter långa utbildningen. Ska det lumpas ska det göras ordentligt och det är en sorts mandomsprov som ska klaras av. Sedan spelar det mindre roll att Berlinmuren fallit, säger Jan Påhlsson och pekar på motsättningen av en vuxenvärld som talar om en plikt för att det ska vara rättvist och kan tänka sig korttidsutbildning och ungdomar som vill göra saker ordentligt. Den korta utbildningen uppfattar inte ungdomarna som meningsfull och de kommer helt enkelt inte att göra den. Den blir en papperskonstruktion.

Jörgen Wågermark i Näsby Park ser den förslagna tremånadersutbildningen som ett politiskt försök att rädda den allmänna värnplikten. ”Grabbarna är nog inte intresserade av den”, säger han och Owe Wiktorin vill pröva och se. ”Det avgörande är vilket värde den tillmäts, inte minst av de värnpliktiga. Försöket kanske visar att den inte är någon lösning”.

Försvarsmakten arbetar med två alternativ. Ett med 15 000 spetsutbildade, avlönade och med meriterande utbildning och ett annat utökat med 20 000 korttidsutbildade. Ett dyrare alternativ, säger ÖB.

Jan Påhlsson menar att kontrasten mellan ungdomar och vuxna också handlar om olika tempon. Medan myndigheter lunkar på i sin utredningstakt hinner ungdomarna byta åsikt ett par gånger. Tex om det är coolt att göra lumpen eller inte. Information om plikttjänst går till 80 procent mellan ungdomar.

Var ligger Boden?
I idylliska Näsby Park i Täby ligger pliktverkets största regionkontor. Hit kommer ungdomar som den överbegåvade, den överbeskyddade som inte vet hur man brer en limpmacka och nykläckta studenter som har mycket suddiga begrepp om vad Boden är och var det möjligtvis kan ligga.

Atmosfären är vänlig och personalen uppmuntrar till att ynglingarna ska ta i och göra bra resultat. Bakom en dörr hotar en skylt med ”prövande kvinnor”, men några sådana syns inte denna dag. I väntrum sitter något så ovanligt som moltysta ynglingar, lite blyga och bortkomna. För att inte tystnaden ska bli alltför besvärlig skräller en video och lockar fram lite försiktiga skratt. Ingen vill utmärka sig inför de andra.

När systemet fungerar
En av dessa unga, tysta unga män är Johan Fougner från Norsborg söder om Stockholm. Han har nyss kommit ur från inskrivningsförrättaren och fått sin placering. Ja, vad blev det nu, bläddrar han bland papperet. Jo, F 16 i Uppsala, elektriker. Helt OK!

- Lumpen ska man göra, säger Johan. Man ska ställa upp för Sverige. Fast inte alla av mina kompisar tycker så.

Johans öde visar att systemet inte helt brutit samman. Han är rätt man på rätt plats. Våren 99 är han klar med sin elektrikerutbildning på Tumba gymnasium, på sommaren rycker han in för ett drygt års tjänst i flygvapnet. - Jag får ett års extra yrkesutbildning innan jag ska ge mig ut och skaffa jobb. Det kan inte vara helt fel, säger han.

Flyg är nog bra, men helst ville han till marinen. ”Jag har liksom båtar i blodet. Brorsan och jag har en liten motorbåt tillsammans”

Johans passion är kustartilleriets stridsbåt 90. Det var nog där han helst skulle ville dra sladdarna. Nu får han nöja sig med att bygga en radiostyrd modell av denna båt. Kruxet är att få tag på ritningar. Allt tycks vara hemligt.

- Men dom lovade här vid mönstringen att hjälpa mig. Jag frågade om dom kunde skaffa fram ritningar.

Man ska ta alla chanser.

Från FOA-tidningen nr 4-1998 - www.foi.se/framsyn