Fosterlandets stolta försvarare tvivlar på att fosterlandet är värt priset

Det krävs ordning i landet och goda ledare för att återfå den goda soldatandan

Av Per Olov Nilsson

Den enskilda människan, soldaten, är försvarets viktigaste resurs även i Ryssland. Den ”mänskliga faktorn” präglas emellertid av rådande samhällelig oordning, ekonomiska kris, korruption och brottslighet på ett sätt som är långt ifrån tillfredsställande för den ryska ledningen. Men det har inte alltid varit så.

Den ryska idealbilden av en soldat i Fosterlandets tjänst kan karakteriseras med honnörsord som allt överskuggande fosterlandskärlek, övermänskligt mod, kompromisslös självuppoffring, järnhård disciplin. För att hitta de rätta förebilderna får man gå tillbaka till Det Stora Fosterländska Kriget 1941- 1945. Tyska vittnesmål berättar om en motståndare som kämpade med övernaturlig styrka och seghet, som hade åtminstone två liv och en helt otrolig förmåga att utstå smärta och lidande.1 Det berättas också om ryssarnas järnhårda moral. Delvis har den tillskrivits extratilldelning av vodka inför svåra strider men hade enligt vittnesuppgifter också andra grunder. En rysk general noterade till exempel:

Vi har märkt en markant skillnad mellan de våra och tyskarna. Vi rakar oss nästan varje morgon. Vi har inrett våra skyddsrum så bekvämt som möjligt och vi får böcker och tidningar. Vi får regelbundet lagad mat vid frontlinjen. Och varje vecka - hur hårda striderna än är - går varje soldat till badhuset och får rena underkläder. Tyskarna däremot varken rakar eller tvättar sig. Detta är en viktig skillnad. 2

Idag är det barnbarnen och barnbarnsbarnen till krigets Röda armé-soldater som rekryteras till det ryska försvaret. Man kan fråga sig om andan och soldatmoralen från 40-talet kunnat föras vidare till dagens generation.

I det genommilitariserade sovjetsamhället hölls fiendebilden - den kapitalistiska världen med USA i spetsen - levande samtidigt som patriotism och trohet mot partiet och den kommunistiska ideologin förhärligades. Indoktrineringen började redan i förskolan. Särskilt effektiv blev den inom de kommunistiska ungdomsorganisationerna och i militärtjänsten. Den militära utbildningen påbörjades redan i grundskolan i form av förberedelser för den kommande militärtjänsten. Dessutom fanns frivilligorganisationer, där intresserade kunde utöva olika slag av militärt betonad sport- och idrottsverksamhet. Den största var Föreningen för stöd till armén, flyget och flottan - med 80 miljoner medlemmar.

Det sovjetiska militärväsendet baserades på allmän värnplikt med en tjänstgöringstid på 2-3 år. Den nyinryckta rekryten gick en svår tid till mötes med bl a hård tjänstgöring långt från hemmet, usel dagpenning och ett omfattande kamratförtryck (dedovsjtjina) från de äldres sida. Det sistnämnda skedde delvis med befälets goda minne - soldaten skulle härdas. Trots detta upplevdes militärtjänsten av den stora allmänheten som i stort sett positivt - den skulle ju göra ynglingen till man.

Försvaret hade gott anseende i samhället. Härtill bidrog bl a minnena från Det stora fosterländska kriget som fortlöpande hölls vid liv. Sovjetarmén utgjorde vidare enligt ideologin en integrerad del av folket och engagerades vid behov i rent civil verksamhet tex i jordbruket. De stamanställda militärerna tillhörde en ekonomiskt och med förmåner gynnad elit.

Disciplinen i de sovjetiska styrkorna var sträng och straffen hårda även om de drakoniska metoderna från kriget med summariska avrättningar inte längre tillämpades.

Strid enligt sovjetisk modell var en i detalj planerad verksamhet. Övergripande inriktning gavs av den gällande militärdoktrinen. Denna konkretiserades i olika steg till reglementen som bestämde olika förbandstypers agerande i olika situationer. En chef kunde vid genomförande av en operation räkna med att hans styrkor fungerade enligt dessa regelböcker. Detta gav förutsättningar för snabb aktion när inget oförutsett inträffade men medförde komplikationer i lägen som krävde improvisationer.

1968 blev början till slutet
Sovjetmaktens propaganda och isoleringen från omvärlden gjorde de enorma försvarssatsningarna meningsfulla för medborgarna. Ingripandet mot Pragvåren 1968 och Afganistan-äventyret under 80-talet gjorde dock att den sovjetiska synen på omvärlden började ifrågasättas av landets egna medborgare. Med Sovjetunionens sönderfall, öppningen mot omvärlden och frisläppandet av opinionsbildningen i Ryssland har försvarssatsningarnas meningsfullhet i befolkningens ögon minskat ytterligare.

Samtidigt har i den ekonomiska krisens spår försvarets villkor allvarligt försämrats. De militära lönerna har realt minskat så att de för många inte räcker till den egna försörjningen, än mindre till familjens. Dessutom har lönerna under de senaste åren inte kunnat utbetalas i full utsträckning. Många militärer tvingas därför att söka extraförtjänster för att överleva vilket leder till försämrad beredskap och utbildning av värnpliktiga samt en växande försnillning av statliga medel. Utrustningens modernitet och funktionsduglighet har minskat drastiskt, stridskrafternas underhåll har försummats - man talar redan om en hungrande armé. Och kamratförtrycket tycks frodas som aldrig förr, ofta med etniska förtecken. Självmorden bland värnpliktiga och även bland stamanställda ökar.3

Allt detta har medfört att försvarets och den enskilde militärens anseende i samhället minskat katastrofalt. De dugligaste lämnar försvaret, kadettskolorna får inrikta sig på medelmåttor, de intelligentaste och de med inflytelserika släktingar krånglar sig från värnplikten, många håller sig - för det mesta ostraffat - helt enkelt borta från mönstringen. Samtidigt medför den moderna vapentekniken och dess inflytande på stridsteknik och taktik ett växande behov av välutbildade officerare och underofficerare, något som svårligen kan tillgodoses.4

De svåraste prestigeförlusterna har uppstått när trupper satts in mot egen befolkning. I särklass i detta sammanhang står Tjetjenienkriget. Här avslöjades obarmhärtigt otroliga brister i planering och samordning av operationerna, folkrättsstridiga övergrepp mot civilbefolkningen och omfattande disciplinbrott.5

Det ryska samhällets syn på försvaret som samhällssektor har således undergått stora förändringar under 90-talet och detta har knappast gynnat försvaret:

• gemene man saknar idag en klar uppfattning om vilken fiende som hotar Fäderneslandet
• han är heller inte klar över om detta Fädernesland, som inte förmår ge honom en dräglig tillvaro, är värt att försvara
• han har efter kommunismens avskaffande inte fått någon vägledande ideologi
• om han till äventyrs skulle vilja engagera sig i Fäderneslandets försvar saknas resurser att ge honom en passande utbildning.

Det är väl mot den bakgrunden knappast förvånande att moralen i de ryska väpnade styrkorna blivit exempellöst låg. I närmast patetiska ordalag söker försvarsministern Igor Sergejev engagera landets kulturpersonligheter och den ryskortodoxa kyrkan i ungdomens och framför allt rekryternas patriotiska fostran.6 Inom försvarsministeriet arbetar man med en plan för ungdomens militärpatriotiska fostran. En särskild målgrupp utgör de 2,5 miljoner föräldralösa barnen i Ryssland.7 Och den förestående Natoutvidgningen torde av många generaler hälsas som ett välkommet bidrag till fiende...

Fotnötter:
1) E S Williams, ”The Sovjet Military”, The Macmillan Press LTD, London 1987, s 176 - 188; Eddy Bauer, ”Stalingrad - Röda Armén slår tillbaka” i översättning av Ann-Catherine Hansson, Bokorama/Förlags AB Wiken 1983.

2) Eddy Bauer, Stalingrad - Röda Armén slår tillbaka i översättning av Ann-Catherine Hansson, Bokorama/ Förlags AB Wiken 1983, s 13.

3) O Falitjev, ”Distsiplina” (Disciplin är grundläggande för stridsberedskapen), Krasnaja zvezda, 11 mars 1998.

4) Redan på sovjettiden rådde stor brist på kompaniofficerare och gruppchefer. På senare tid har förståelsen ökat för att initiativkraft och improvisationsförmåga kan behövas på denna nivå.

5) Pjer Simunovic, ”The Russian Military in Chechnya - A Case Study of Morale in War,” The Journal of Slavic Military Studies, Vol 11, No. 1 (March 1998).

6) S Gavrilov, ”Armija pozjalovalas” (Armén beklagar sig inför kultureliten över flykten av intellekt), Kommersant daily, 13 november 1997; A Koretskij, ”Za veru” (För tron och Fäderneslandet, men utan tanke på en tsar), Sevodnja, 13 november 1997; S Popov, ”Duchovnyj potentsial” (Den andliga potentialen är en avgörande förändringsfaktor), Krasnaja zvezda, 14 november 1997; A Bondarenko, ”Vremja zautjivanija” (Inlärningstiden är över), Krasnaja zvezda, 28 mars 1998.

7) O Falitjev, ”Vospitanije patriotov” (Att fostra patrioter är en uppgift för staten), Krasnaja zvezda, 6 maj 1998.

Från FOA-tidningen nr 4-1998 - www.foi.se/framsyn