Får Konsum köra handgranater i krig?

Om dessa tre bilar kör i en militär kolonn under krig är den första bilen militärt mål. Den sista är inte militärt mål. Ambulanser får inte beskjutas. Konsumbilen i mitten har ett mycket svagt skydd i folkrätten eftersom det inte kan uteslutas att den används i krigsansträngningen. Om Konsumbilen var ensam på vägen skulle den däremot inte vara militärt mål.

Folkrätten utmanar totalförsvarstanke - Civila som arbetar för försvaret i krig riskerar att bli militära mål

Av Anna Körlöf

Genom att ratificera 1949 års Genèvekonventioner och 1977 års tilläggsprotokoll till dessa har Sverige åtagit sig att leva upp till reglerna i den humanitära rätten i väpnade konflikter. Den humanitära rätten, som utgör en del av krigets folkrätt, har till syfte att under en väpnad konflikt förhindra grymheter och onödigt lidande för såväl civilbefolkningen som de stridande. För att infria dessa förpliktelser på ett fullgott sätt måste den humanitära folkrätten implementeras inom den nationella rättsordningen. Detta kan göras genom att på det nationella planet skapa en ordning som ålägger berörda organ och personer skyldighet att följa folkrätten. Rättsregler kan också behövas för nationell tolkning av de internationella reglerna.

Viktigt att motståndaren får veta
En av de principiella tankarna bakom den humanitära rätten är att det endast är länders särskilt avdelade och uniformerade stridskrafter som deltar i striderna i händelse av krig, och att civilbefolkningen - så långt det är möjligt - ska hållas utanför. Denna tanke kommer till uttryck genom distinktionsprincipen. Principen innebär att det i krigföringen måste göras en åtskillnad mellan militära mål och kombattanter å ena sidan och civila mål och civilbefolkningen å andra sidan. Militära attacker får således endast riktas mot militära mål.

Länderna ska, vad avser de nationella försvarsorganisationerna, förbereda vem och vad som hör till vilken kategori enligt den humanitära rättens indelning. Detta görs främst i landets försvarsplanering, och andra länder måste informeras om hur staten i fråga har valt att göra. En viktig anledning till detta är att motståndaren i en eventuell kon- flikt annars har tolkningsföreträde, t ex vad gäller uppdelningen i kombattanter och civilbefolkning enligt den humanitära rätten.

Konventionernas regler har anpassats till det svenska totalförsvaret genom olika inhemska författningar. Bl a redogörs i totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) för totalförsvarspersonalens folkrättsliga ställning mm.

Svenskt totalförsvar är unikt
Det svenska totalförsvaret och begreppet totalförsvar är fortfarande, internationellt sett, i många hänseenden en unik företeelse. Totalförsvarsidén, som fått sin legala gestalt i lagen om totalförsvar och beredskapsförordningen, bygger till stor del på att den militära delen och den civila delen av totalförsvaret ömsesidigt ska kunna understödja varandra. Den humanitära rätten bygger emellertid på förutsättningen, vilket är fallet i de flesta andra länder, att det finns ett militärt försvar som är både principiellt och konkret är klart åtskilt från det civila samhället.

Det sker därför ständigt en tolkning av begreppen i den humanitära rätten, där tex inplacerandet av olika personer i olika för folkrätten viktiga personalkategorier i vissa fall kan förefalla artificiellt och opraktiskt för svenska förhållanden. Gränsdragningsfrågor uppstår ideligen mellan det svenska ”totalförsvarskonceptet” och den humanitära rättens begrepp vad gäller personalkategorier, verksamheter etc.

Ett exempel på detta är det välbekanta problemet med polisens kombattantstatus. Enligt gällande författningar är poliser kombattanter i händelse av väpnad konflikt, om polisen används för militära uppgifter. Fråga har dock ideligen uppkommit hur denna kombattantstatus ska utformas.

Polisens roll i fredstid - dvs att ingripa vid och förebygga brott, övervaka den allmänna ordningen, stödja allmänheten samt bedriva spaning och utredning av brott - är naturligtvis av största vikt i händelse av en väpnad konflikt. Polisväsendet måste kunna fortsätta att fullgöra sina civila uppgifter och behåller därmed sin fredsorganisation även i krig.

Polisen kan också bli en mycket viktig, kanske tom oumbärlig, tillgång för det militära försvaret, särskilt i samband med ett kuppanfall. Möjlighet finns också för militär chef att i situationer av ”katastrofartad karaktär” ta polispersonal i anspråk för angelägna försvarsuppgifter.

Svenska poliser i kläm i krig
För att lösa problemen kring polisens folkrättsliga status lanserades i folkrättskommitténs betänkande SOU 1984:56 en modell med ”temporär kombattantstatus”. Denna innebär att polisen ska anses vara kombattanter under den tid då de står till försvarsmaktens förfogande (främst i samband med ett kuppartat anfall i konfliktens inledningsskede). När polisen sedan återgår till sina vanliga civila uppgifter, ska också deras folkrättsliga status återgå till civil.

Polisens uppgifter i krig är för närvarande i praktiken utformade för att polisens status ska kunna växla på det antydda sättet, trots att kommitténs förslag inte föranlett någon lagstiftning. Anledningen till att lagstiftaren efter folkrättskommitténs betänkande 1984 inte godtog temporär kombattantstatus var främst argumentet att det inte går att göra folkrättsligt trovärdigt hos en motståndare att polisen växlar mellan civil status och kombattantstatus.

Polisen är inte den enda personalkategori där dessa problem uppkommer. Liknande och samma problem uppkommer i samband med fastställandet av den folkrättsliga statusen för skyddsvakter, skyddsområdesvakter, tullpersonal som tjänstgör i gränsövervakning och kustbevakningspersonal då de ingår i försvarsmakten. Även dessa kategorier har i en krigssituation viktiga civila uppgifter, och kan därför komma att växla status på det ovan beskrivna sättet. Frågan studeras i den sk kombattanturedningen.

Får Konsum köra handgranater?
Totalförsvarstanken innefattar också verksamheter som ligger utanför den offentliga sektorn i mer strikt bemärkelse, tex verksamheter som bedrivs för den offentliga sektorn under höjd beredskap och väpnad konflikt. Exempel på detta är transporter, livsmedelsförsörjning, vägarbeten och bensinförsörjning. Även i dessa fall uppkommer problem med den humanitära rätten.

Försvarsmaktens behov av transporter blir i händelse av höjd beredskap och krig mycket stora, och försvarets fordon kommer inte att räcka. För stora delar av försvaret transporter kommer civila transportföretag att anlitas. Försvarsmakten har således, enligt totalförsvarstankens utformning, blivit beroende av företag för vissa transporter.

Dessa transporter kan i vissa fall komma att utföras med fordon som har ursprungliga firmabeteckningar eller reklam väl synlig. Fråga uppkommer således om att framföra ett fordon, som utger sig för att innehålla tex livsmedel men som egentligen transporterar vapen och ammunition, är förenligt med den humanitära rättens regler. För vissa typer av transporter kan också kolonnkörning tillsammans med militära stamfordon komma i fråga.

Enligt distinktionsprincipen är civila fordon immuna mot attack. Innehåller fordonet krigsmateriel utgör fordonet dock ett militärt mål.

Tilläggsprotokoll I art 37 förbjuder sk ”förrädiskt förfarande” och en fiende som vill tolka den humanitära rätten till sin fördel skulle kunna göra gällande att Sverige förfar förrädiskt i detta avseende. Vidare anges ett särskilt förbud i tilläggsprotokoll I art 54 mot angrepp på livsmedel avsedd för civilbefolkningen. Det skulle, även från den synvinkeln, kunna hävdas att Sverige missbrukar sitt skydd.

De civila som transporterar militära laster åt försvaret utgör i princip ett militärt mål enligt folkrätten. Detta kan innebära risker för dessa förare.

Liknande problem finns i samband med krigsviktiga företag, K-företag. Ett exempel är de bensinstationer som i händelse av väpnad konflikt ska förse militära fordon med bränsle och därmed kan komma att utgöra militära mål. Dessa stationer kan och kommer givetvis även att förse sjuktransporter och andra enligt folkrätten skyddade transporter med bränsle. Fråga uppkommer också om vilken folkrättslig status den personal som arbetar vid dessa bensinstationer ska ha.

Blandning mellan civila och militärer
Ett annat problem som har varit typiskt för många av dagens väpnade konflikter är att personer med olika folkrättslig status kommer att befinna sig och blanda sig med varandra på krigsskådeplatser. Detta problem gör sig tydligt i totalförsvarsidén där särskilt många civila funktionärer blandas med kombattanter. Riksantikvarieämbetets personal ska undanföra kulturegendom, socialstyrelsens personal ska fullgöra vissa uppgifter som tangerar dess totalförsvarsfunktion mm.

Ytterligare ett fall då organisation enligt totalförvarstanken blir tveksam ur folkrättslig synvinkel är de gemensamma stabsplatser som sammansätts av både civil och militär personal. Enligt den humanitära rätten får inte kombattanter och civila stationeras på samma ställe. Denna typ av samgruppering, t ex bestående av civila handläggare från länsstyrelser och militär personal från försvarsområdesbefälhavarens stab, är vanliga.

Ovan beskrivna problem utgör endast några exempel på diskrepans mellan den humanitära rätten och ”totalförsvarskonceptet”.

Hur ett land väljer att organisera sitt försvar varierar. Frankrike, Spanien och England har infört, eller är på väg att införa, en yrkesarmé, vilket troligtvis är bättre förenligt med den humanitära rätten. De flesta mindre stater i Nordeuropa har knappa ekonomiska resurser och en nedtonad hotbild vad gäller ett väpnat angrepp utifrån. Att bygga upp ett militärt försvar på ett sådant sätt att ett stort antal personer och en stor mängd materiel binds och inte används för annat än ett väpnat angrepp uppfattas inte som rationellt.

Att organisera ett försvar enligt totalförsvarstanken, med sam- eller alternativutnyttjande av såväl materiella som personella resurser mellan militär och civil verksamhet, är ofta aktuell för nordiska förhållanden. Det svenska totalförsvaret har väckt intresse utomlands. Finland inför ett totalförsvar och även de baltiska staterna är intresserade av den svenska totalförsvarsmodellen. Totalförsvarstanken och den humanitära folkrättens principer är dock inte alltid lätta att förena.

Dessa problem ställer mycket stora krav på införlivandetekniken vad avser folkrättens regler i Sverige och de länder som väljer att organisera sitt försvar enligt totalförsvarstanken. Trots ett seriöst åtagande från de svenska statsmakterna finns ingen nationellt heltäckande lagstiftning som klarar ut de tolkningsproblem som hänger samman med totalförsvarsidén och den humanitära folkrätten.

Den som vill läsa mer om detta hänvisas till Bomber i brödbilar - folkrättsliga problem i samband med transporter i krig av Anna Nöjd, ÖCB.

Från FOA-tidningen nr 4-1998 - www.foi.se/framsyn