Terrorismen har bytt ansikte

”Hatet motiv till allt värre dåd”. Svenskarna ska nog inte sova alltför lugnt, varnar FOA-forskaren Gunnar Jervas

Av Jan-Ivar Askelin

Raserade hus, sönderslitna bilar, ruiner, räddningsmanskap och sedan begravningsscener. Nairobi och Omagh. TV-bilderna flimrar förbi. Få svenskar frågar sig om detta kan hända här. En av dessa är Gunnar Jervas, forskare vid FOA och ledare för ett stort projekt om nya hot (”Breddad hotbild”). - Vi ska nog inte sova alltför lugnt och lita på att Gud ständigt håller sin skyddande hand över oss, säger han. Idag finns kanske inget akut hot, men potentialen växer. Nya förutsättningar är på väg att uppstå som gynnar en annan typ av beteende än vad vi tidigare varit vana vid.

Gunnar Jervas senaste bidrag till studiet av den breddade hotbilden är en omfattande rapport om terrorism (FOA Report on Terrorism, Stockholm 1998). Den består mest av bidrag från utländska experter - svensk terroristforskning har hittills varit tämligen blygsam. Studierna av den breddade hotbilden började med en granskning av etniska motsättningar, forsatte med resurs- och miljöproblem och har nu hamnat i brottslighet som hot. Terrorism brukar beskrivas som våldsbrottslighet med politiskt syfte. En annan studie kommer att handla om icke politisk brottslighet som - paradoxalt nog - också den kan få politiska konsekvenser. Terrordåden skapar kaos och det är lätt att få intrycket att terrorism är ett kaotisk fenomen som lämpar sig dåligt för analyser. Men det går faktiskt att hitta ett antal mönster:

Gunnar Jervas ser 1970- och 1980-talens vänsterterror som en tydlig form. Den var ideologisk och hade ett klart mål - att rasera det liberala demokratiska samhället och ersätta det med ett socialistiskt. Den tidens terrorister, som kan sägas vara urspårade individer från vänstervågen, syftade inte till att döda så många som möjligt utan inriktade sig främst på kapitalistiska symboler i det samhälle man ville rasera. Taktiken var att genera regimen och visa att den inte kunde skydda samhället. Terroristerna ville helt enkelt bomba sig fram till förhandlingsbordet. Röda brigaderna i Italien och Röda arméfraktionen i Västtyskland är bra exempel från denna tid.

När Sovjetunionen föll samman och socialismen tynade bort försvann vänsterterrorismen praktiskt taget från den europeiska scenen. En ny terroristtyp trädde fram, den etniskt-nationella. Gunnar Jervas säger att det nog inte var många som trodde att så många etniska grupper och nationaliteter i Sovjetunionen hade överlevt så många år av kommuniststyre. Men det som så kallade experter i väst trodde var ett slags ”knätofs” visade sig växa till en ocean av konflikter med viljestarka aktörer. Den starka viljan motsvarades dock inte av militär styrka och därför blev terrorism det instrument som stod till buds. Exempel på framgångsrika etnisk-nationella rörelser utgörs av ANC (Afrikanska nationalkongressen) och PLO (Palestinska befrielseorganisationen). Detta visar på två saker, nämligen att en terroristorganisation också kan betraktas som en befrielserörelse, och att sådana organisationer mycket väl kan få internationellt erkännande. Tidskriften Economist skrev 15 augusti att åtskilliga av de regeringar som nu åtnjuter respekt i Förenta nationerna har kommit till makten efter framgångsrika terroristkampanjer.

Med schahens fall uppstod i Iran en form av islamsk fundamentalism som omvärlden hoppades skulle begränsas till Iran. Men det gick inte länge innan ayatollorna försökte exportera sina idéer, vilket skrämde såväl västländer som så kallade moderata arabnationer. Som huvudfiende utsågs USA - ”den store satan”. Radikaliseringen av den islamska rörelsen har drivits på av bland annat kriget mot Sovjet i Afganistan, vilket visade att man med i islams namn kunde besegra till och med en supermakt. Fundamentalismen har också slagit rot bland en del av aktörerna i Paletinakonflikten.

Ett sidospår av den religiösa terrorismen är sekterna. Efter nervgasattentatet i Tokyos tunnelbana 1995 när tolv människor dödades och tusentals skadades av sekten Aum Shinrikyo har intresset ökat för denna typ av terrorism. Den betraktas som farlig inte minst därför att motiven är grumliga och det finns en vilja att åstadkomma maximal förödelse. Katastrofens omfattning har ett egenvärde för den typen av terrorister och därför kopplas sekterna ofta ihop med hotet att använda massförstörelsevapen, främst biologiska och kemiska stridsmedel.

- Det typiska för sektterrorismen är att dess utövare tycker så illa om något att antalet offer inte spelar någon roll, även om huvuddelen av offren inte har med saken att göra, säger Gunnar Jervas.

Vid sidan av nyssnämnda trender finns det nya viktiga inslag i terrorismen. Gunnar Jervas pekar på några som tas upp i FOA-rapporten:

Terrorismen bedrivs numera ofta i projektform. En grupp kan snabbt bildas för en viss uppgift och sedan upplösas efter attentatet. De som utfört dåden sprids över världen och är mycket svåra att spåra. Inspiratörerna är inte sällan kända, men det är inte säkert att någon bestämd grupp tar på sig ansvaret för dådet.

Statssponsrad terrorism. En stat kan använda en terroristgrupp för att slå till mot en annan stat. Detta gör det svårt för det drabbade landet att rikta sin vedergällning mot den stat som ytterst ligger bakom.

Koppling internationell brottslighet-terrorism. Det är väl känt att en del terroristorganisationer finansierar verksamheten med brott som tex knarkhandel, kidnappningar, beskyddarverksamhet, rån, förfalskning. Det kan till och med hända att terroristorganisationer övergår helt till brottslighet om den visar sig väldigt lönande.

Färre men blodigare dåd. Lockerbiekatastrofen är ett exempel, attentatet i augusti mot USAs ambassad i Nairobi ett annat. Det kan finnas flera orsaker till denna tendens. Experter pekar på att kunskapen om hur man tillverkar bomber och andra vapen nu är så spridd att galningar som annars inte skulle ha kunnat utföra dessa dåd nu klarar av det. En annan orsak kan vara sektterrorismen, där skadans omfattning ofta har ett egenvärde, har växt i omfattning.

Gunnar Jervas menar att vi i Sverige har en tendens att underskatta faran för att även vi kan drabbas. Det kanske största hotet ser Jervas i att vi blir ställföreträdande mål för USA. I och med vi bedriver en aktivare utrikespolitik, ställer upp i internationella operationer - ofta i samarbete med USA - så kan även vi utsättas för terror eller terrorhot.

- Det är trots allt rätt så svårt att slå till mot mål i Amerika. Här är det mycket lättare. Och Sverige kan ju inte vedergälla på samma sätt som USA, så risken är betydligt mindre.

Även bortsett från att sammankopplas med USA ser Jervas deltagande i internationella operationer som ett ökat risktagande. Parter i konflikten kan försöka att påverka svenska beslut genom terroristaktioner i Sverige, kanske utförda av vilande agenter, gömda i en befolkningsgrupp som redan finns här sedan länge.

Andra möjliga terroristscenarier är att grupper som inte har sitt ursprung i Sverige bekämpar varandra här. Uppgörelser mellan rivaliserande fraktioner har redan ägt rum i Sverige.

Bortsett från möjliga orsaker till terrorism i Sverige pekar Jervas på två omständigheter som underlättar för eventuella terrorister:

Gränserna är öppnare nu. Väl inne i EU råder stor rörelsefrihet, och den yttre gränsen kring unionen är långt ifrån tät.

Människor med icke nordiskt utseende väcker inte längre någon uppmärksamhet i Sverige. Här finns befolkningsgrupper från många olika håll, bland annat grupper som kommer från utländska konflikthärdar. Det har blivit mycket lättare för utländska terrorister att operera i Sverige.

Föga överraskande säger Jervas att det är svårt att skydda sig mot terrorism i ett öppet, demokratiskt samhälle. Ökad registrering, övervakning och internationellt samarbete är ett motmedel. Men var går gränsen till att vi får en polisstat i stället? Och vem vill ha ett samhälle där alla invandrare ses med misstänksamhet?

Medvetandet om terroristhotet ökade i Sverige under Gulfkriget 1991. Ingenting allvarligt inträffade dock.

Var denna rädsla obefogad, eller var det så att det stora pådraget i Sverige avhöll terroristerna från att slå till?

Från FOA-tidningen nr 4-1998 - www.foi.se/framsyn