På Kolahalvön finns världens största samling av kärnreaktorer

De två äldsta reaktorerna vid kärnkraftverket det största enskilda miljöhotet

Av Ronny Bergman

På senare tid har åtminstone länderna på norra halvklotet oroats över det bedrövliga tillståndet för flera av de radioaktiva källorna i nordvästra Ryssland på Kolahalvön, längs dess kust, och i angränsande hav. Det är dessutom ett växande bekymmer med snabbt ökande mängder av radioaktivt avfall från bl a atomdrivna ubåtar och isbrytare medan kapacitet för lagring och underhåll saknas. De flesta av de stora problemen är förknippade med miliären, men civila faror finns också.

Kärnvapen testades på och invid ön Novaja Zemlja 1955-1990. En stor del av den globala radioaktiva föroreningen har sitt ursprung i atmosfäriska kärnvapentester fram till provstoppsavtalet 1963. I mitten av femtiotalet dumpade Sovjet radioaktivt material i de arktiska haven, något som fortsatt till i början av nittiotalet. Det är först på senare tid som omfattningen av detta blivit bättre känd utanför fd Sovjet.

Ubåtsolycka väckarklocka
Den växande insikten om dessa problem speglar början av ett mera ingående studium av situationen i de arktiska vattnen, ungefär samtidigt med att den kärnvapenbestyckade atomdrivna ubåten Komsomolets sjönk utanför Björnön 1989. Avslöjandet om stora utsläpp av radioaktivitet från kärntekniska anläggningar längs de stora sibiriska floderna Ob och Jenisej ökade oron för en betydande miljöförorening, särskilt i Barents hav och Karahaven.

Andra anledningar till en gryende oro beror på det stora antalet kärnreaktorer, främst på ubåtar - i drift och i väntan på skrotning - och på isbrytare. Den ryska nordflottan har omkring 300 kärnreaktorer på sina atomdrivna fartyg, vilket med stor marginal överstiger koncentrationen överallt annars i världen. Den stora mängden använt kärnbränsle, som ackumulerats genom reaktordriften tillsammans med flytande och fast radioaktivt avfall (man har slutat dumpa avfallet i haven), lagras nu till stor del på Kolahalvön och på flytande förvar längs kusten. På Kolahalvön finns det också ett kärnkraftverk med fyra reaktorer. En allmän observation är, att bristfälligt underhåll och tekniska svagheter i reaktorkonstruktionen bidrar till riskerna vid detta kärnkraftverk.

Barentsmiljön är trots allt ganska bra
Det kan framstå som en paradox, att Barentsmiljön trots allt är relativt fri från radioaktiva föroreningar. I jämförelse med föroreningsnivåerna i ekosystemen på land och i vatten på de flesta andra håll i Europa är det uppenbart att Barentsområdet i stort (även de arktiska haven) är anmärkningsvärt rent. Den främsta risken för Barentsregionen såväl som mer avlägsna områden är således framtida radioaktiva utsläpp genom olyckor, dåligt underhåll, eller olämplig hantering.

Allmänt sett är det framförallt källorna på land som utgör ett hot, dvs kärnkraftverket vid Imandrasjön, de atomdrivna ubåtarna och de stora och bristfälliga förvaren av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Det radioaktiva material som sänkts främst i fjordar och havsområdet i Karahavet öster om Novaja Zemlja innebär en relativt liten risk radioogiskt och ekonomiskt jämfört med källorna på land. Kärnkraftverkets två äldsta reaktorer utgör det enskilt största hotet. Tjernobylolyckan visade att räckvidden för betydande radioaktivt nedfall kan beröra stora delar av Europa. Olycksfall med radioaktiva utsläpp från reaktorer på ubåtarna drabbar givetvis regionen närmast utsläppskällan, dvs närområdet på Kolahalvön (och eventuellt angränsade landområde i Nordnorge). Bland annat FOAs analyser av utsläpp vid ubåtsolyckor tyder dock på att de radiologiska följderna för områden på större avstånd blir ganska små. Däremot skulle sannolikt de ekonomiska och sociala följderna bli betydande också där.

Från FOA-tidningen nr 3-1998 - www.foi.se/framsyn