Samordnaren om olyckan skulle ske

Av Jan-Ivar Askelin

Att vandra med Stefan Jidling genom Sundbybergs centrum är som att tala med en riskanalys på två ben.

- Där ligger kafferosteriet och där finns det gasol och härnere på järnvägen går det 150 pendeltåg per dygn. I rusningstrafik är det 800 människor i ett tåg.

Staffan Jidling är beredskapssamordnaren som det står om i FOAs rapporter. Han finns alltså i verkliga livet. Staffan är brandingenjör vid Solna-Sundbybergs brandförsvar och verkar vara en person som man kan hålla i handen om olyckan är framme. Han är inte beredskapssamordnare på heltid och har svårt att säga hur mycket tid han lägg er ned på den sysslan. Hans ansvarsområde är befolkningsskyddet.

Solna och Sundbyberg ligger nära Bromma flygplats och för dryg t 20 år sedan inträffade den sk Kälvestaolyckan när ett passagerarplan slog ned i ett bostadsområde, lyckligtvis i en park och mirakulöst nog var det inga i parken just då. Men i planet krävdes många liv. Stefan Jidling är trots detta inte mest rädd för att ett flygplan ska stör ta igen.

- Största risken här är i särklass transporterna på marken. Förutom järnvägen har vi två Europavägar. Varje år skadas cirka 60 personer på dessa vägsträckor. Stora mängder farligt gods transporteras genom kommunerna dygnet runt. När som helst kan en stor olycka ske.

En annan stor risk är räddningsvägar som är blockerade och brandtekniska installationer som inte fungerar, främst i bostadsområden. De flesta bränder uppstår i bostadshus. Solna-Sundbybergs brandförsvarsförbund har gjort en grundlig riskanalys där inte ens den utrotningshotade fisken grönling en i Igelbäcken är glömd.

Stefan Jidling har också hand om utbildningen av de civilpliktiga räddningmännen som jobbar på stationen. Markus Berneström och Michael Björling hänger med på utryckningar och får lära sig det mesta. Stationen tar årligen in cirka 20 räddningsmän. De övar inte det mest krävande, som t ex rökdykning, men krigsbränder är sällan jobb för rökdykare.

I Markus Berneström har för svarsmakten gått miste om en elitsoldat och det visar att räddningsmännen inte är några som blir över.

- Jag blev uttagen till fallskärmsjägarbefäl, säger han. Men det var inte aktuellt för jag gillar inte det militära. Och så hoppar jag fallskärm privat och då får man inte göra det i lumpen.

Höga krav på mental styrka
Stefan Jidling förklarar skillnaden mellan jägarsoldater och brandmän så här:

- En jägarsoldat måste ha god syn. Det behöver inte brandmannen för han ser i alla fall ingenting i röken. Vad gäller det mentala så krävs d et nog mer här på stationen. En jägarsoldat kommer aldrig det verkliga dödandet närmare än att skjuta på en pappfigur. Hos oss verkligheten mer nära. För en ung grabb kan det innebära att första dagen åka ut och ta reda på en människa som hoppat framför t-banetåget.

Cirka 400 civilpliktiga brandmän skulle kommunerna behöva kunna kalla in i kris eller krig. Och det är en resurs som bor så nära att de i stort sett kan cykla till mobiliseringsplatsen.

Från FOA-tidningen nr 2-1998 - www.foi.se/framsyn