Snart ingen konst att skjuta mitt i prick - konsten är att hitta pricken

Gulfkriget var bara början - precisionsvapen är inte längre en exklusiv spetsteknologi

Av Folke Andersson

Gulfkriget 1991 kom att beskrivas i termer som ”kirurgisk precision”. Detta är ingenting mot vad som väntar. Med tanke på vad den framtida utvecklingen kan innebära framstår prickskyttet i Gulfkriget som en bysmeds amputationskirurgi i jämförelse med titthålskirurgi!

Hamburg...Dresden...Tusenplansräder...och Hanoi julen 1972! Av människan skapade månlandskap, minnesbilder ur närtidshistorien!

Trots de närmast självförklarande TV-bilder och de otaliga artiklar som skrivits om precisionsvapnen framstår fortfarande, för många av oss, tanken på ökad sprängkraft som betydligt mera skrämmande än precision.

I verkligheten handlar det om två saker som hör samman - hur mycket det smäller och hur nära det smäller. Mer precist kan det uttryckas så att begreppet konventionell vapenverkan, eller graden av åstadkommen förstörelse, alltid måste ställas i relation till, dels stridsdelens energinnehåll, dels träff- eller brisadpunktens läge i förhållande till målet. Då verkan av ett explosivämne principiellt avtar med kuben på frirymdsavståndet från detonationspunkten innebär detta, att om avståndet minskar till hälften så ökar därmed stridsdelens verkan åtta gånger. Detta förhållande är den starkaste drivkraften för att öka precisionen.

Precisionsvapen blir mängdvapen
Efter Gulfkriget 1991, som innebar något av ett genombrott för precisionsvapnen har, med USA i ledningen, den internationella utvecklingen av styrda vapen accelererat och nu nått en sådan omfattning att dessa vapen ej längre är en exklusiv spetsteknolog i. Precisionsvapen med kort räckvidd, i första hand styrda bomber, håller tex på att helt ersätta de ostyrda bomberna som mängdvapen, dvs vapen som inte är exklusiva utan finns i stora mängder. Hotanalytiker talar om spetshot och mängdhot. Spetshot är d en tänkta angriparens vassaste vapen och mängdvapen de som ha n har lättast att undvara. Problemet för hotanalytikern är att lista ut hur och mot vilka mål angriparen kommer att spela ut dessa kort.

Ju färre bomber desto färre kockar
Utvecklingen av precisionsvapen omfattar såväl slutfasstyrda artillerigranater, styrda bomber som mer lång räckviddiga robotvapensystem inklusive kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Inom bara de närmaste tio åren t ros vapnen bli så pricksäkra att om man angriper ett mål med bara två stridsdelar så kommer åtminstone den ena att träffa så nära att den får verkan i målet. Går vi tillbaka till resonemanget om halva avståndet och en åttafaldig verkansökning inses att det bästa sättet att skada målet är att öka precisionen. Vad av ser attackvapen har amerikanska flygvapnet mot bakgrund av de nya möjligheterna redan börjat skärpa kraven på vad som är ett precisionsvapen. Tidigare räckte det med en 50-procentig träffsannolikhet inom 13 meter. Inför 2000-talet sätts kravet till tre meter. Dvs av två fällda bomber ska minst en träffa inom tre meter från målet. Det betyder att flertalet av de mål (läs träffpunkter) vars koordinater går att bestämma också kan komma att träffas.

Användningen av precisionsvapen innebär inte bara en minskad ammunitionsåtgång per utslaget mål utan även att vapen och vapenbärare kan utnyttjas bättre, t ex genom att ett flygplan kan fördela sin vapenlast på flera olika mål.

Detta innebär inte bara att det går fortare att bekämpa målen, utan också att man kan kapa den ”logistiska svansen”. Ju färre bomber som går åt, desto färre bomber måste ju också transporteras fram till flygbaserna och ju färre män behövs för att ladda planen och ju färre lokaler behövs för att inhysa bomber och personal och ju färre kockar behövs för att laga mat till dem som hänger upp bomberna osv.

Med ökad precision är det lättare att åstadkomma en graderad verkan. Om man vill träffa datorcentralen i ett ställverk så kan man göra det och behöver inte lägga hela ställverket i ruiner. Det kanske räcker med en 250 kilos järnklump som far in i datorcentralen - och personalen som sitter i lunchrummet intill kommer knappt att märka vad som hänt.

Den här beskrivna utvecklingen innebär långtgående konsekvenser för såväl en angripare som det samhälle som har att anpassa sig till, eller omstrukturera, ett försvar inför den morgondag - som kanske redan är här. En morgondag där precisionsvapnen bedöms komma att ut göra ett dominerande inslag i arsenalen hos ett ökande antal aktörer.

Mitt i prick - men var är pricken?
I kombination med allt längre vapenräckvidder möjliggör precisionsvapnen också att vapenbärare som flygplan eller eldenheter som robot batterier kan spridas ut ännu mer. Det betyder också att enskilda mål kan nås och utsättas för bekämpning genom en samordnad vapeninsats från olika enheter oberoende av om dessa tillhör förband ur t ex mark-, sjö- eller flygstridskrafter.

Alltså: man kan träffa prick och göra det från olika håll. Vad är då begränsningen? Jo, det är att samordna det systemkomplex som handhar underrättelser, ledning , samband och själva elden. Utan att det fungerar går det inte att på ett kostnadseffektivt sätt utnyttja de alltmer sofistikerade vapnen.

Att lokalisera och lägesbestämma fasta punktmål är inget problem. Detta kan ske redan i fred och koordinatbestämningen kan göras med mycket stor noggrannhet och i förvissning om att målet inte flyttar på sig inom överskådlig tid.

Ett större problem är däremot rörliga eller flyttbara mål. För att träffa dessa k rävs en samordning av underrättelse-, lednings, sambands- och eldsystem - och det måste ske i realtid. Det viktigaste är att hålla eldenheten eller den stridsdelsbärande robot som redan är på väg underrättad om var målet (läs: den rörliga träffpunk ten) i varje ögonblick befinner sig. Givetvis tas hänsyn till hur nära stridsdelen behöver och kan träffa.

En snabb och dynamisk överblick och uppdatering av stridsfältssituationen kommer därför att vara väsentlig i den framtida stridsmiljön och möjligheterna att rätt utnyttja tillgänglig vapenprecision bedöms i en ökande omfattning vara beroende av tillgången på en alltmer detaljerad information om aktuella mål. Framtida underrättelseoch ledningsystem måste även klara av att minimera den tid som åtgår, från det att man upptäcker chansen till skott, till dess att målet är träffat och avsedd verkan har verifierats. Långa skjutavstånd innebär normalt långa skjuttider varför en vapeninsats mot tex rörliga eller flyttbara mål på stora avstånd gör det ännu angelägnare att man kan underrätta vapnet när det är på väg mot målet om var målet är.

Länkar i flygande telefonkedja
Förarlösa flygfarkoster, UAVer, kan här komplettera andra spaningssystem och samtidigt tjänstgöra som relästationer i luften genom att, dels bevaka målområdet och rapportera förändringar, d els utnyttjas som länkar i en flyg ande telefonkedja som förmedlar aktuell målinformation - kanske direkt till den robot som är på väg mot sitt mål. En sådan UAV-kedja skulle också ge beslutsfattarna längst bak en möjlighet att vara ”fjärrnärvarande” i själva operationsområdet och därmed direkt kunna styra insatser på fältet.

Ett sätt att komma åt dessa rörliga mål är givetvis att förkorta skjuttiden genom att ha en snabbare robot. I dag utvecklas ramjetdrivna hypersoniska attackrobotsystem på flera platser i världen. Dessa system bedöms komma att vara i operativt bruk om dryg t tio år.

Försvar mot precisionsvapen
Då en angripares spaningsmedel kan komma att variera, från spaningssatelliter till truppspaning eller obevakade marksensorer är det viktigt att för svararen anpassat såväl civila som militära nyckelfunktioner så att de är svåra att hitta för en angripare. Därtill ska man kunna visa en eventuell angripare att man behärskar konster som signaturanpassning, vilseledande signalering och skenmålsåtgärder. Man ska också helst kunna visa att man vet hur motsidans underrättelsesystem fungerar och göra troligt att man kan ställa till med t rassel. Detta ska förhoppningsvis göra att angriparen skjuter mot fel plats vid fel tidpunkt med vapen som han har ont om.

Att paralysera en nation
Den amerikanske flygöversten John Warden som var hjärnan bakom den ursprungliga anfallsplanen mot Irak under Gulfkriget hävdar att en industrination fullständigt och för lång tid framöver kan paralyseras genom att cirka tusen mål i landet förstörs. Antalet mål är ungefär detsamma oavsett hur stor nationen är, hävdar Warden. Hans poäng är att först nu går det att med precision träffa mål på långa avstånd. Därför kan en angripare gå direkt på juvelen i kronan, dvs statsledningen. Andra världskriget i Europa tog som bekant slut först när de allierade stod vid Hitlers bunker i Berlin.

USA tros redan vid sekelskiftet ha förmågan att under en natt kunna slå ut flera tusen målpunkter v ar som helst på jorden, dvs att på bara några timmar, med måttliga förluster i människoliv, kunna skjuta tillbaka ett modernt land till 1800-talsnivå. Om ytterlig are några år sägs USA ha kapacitet att kunna göra detta med cirka tio länder på en månad. Inget land har i dag ett försvar mot ett sådant angrepp.

Fördel för den som slår till först
Det är bara USA som under de närmaste tio åren kommer att ha denna förmåga, men tekniken för att utveckla precisionsvapen är inte speciellt krävande varför inte alltför avancerade länder snart kan skaffa sig förmågan att slå ut infrastrukturen i åtminstone sina grannländer. De säkerhetspolitiska konsekvenserna av en utveckling där små stater kan slå ut stormakter är svår att sätta sig in i. Värdet av att slå till först och förlama motståndaren har blivit mycket stort inte minst där för att den som angrips har mycket små möjligheter dels att försvara sig och dels att hämta sig från det först a slaget. Ett sätt att skydda borde vara att inte erbjuda en angripare sk värdiga mål genom att minska sårbarheten i framförallt den civila infrastrukturen. Ett annat sätt kan vara att se till att man har något att hota en angripare med även efter anfallet.

Från FOA-tidningen nr 2-1998 - www.foi.se/framsyn